Knut Wiggen död

Knut Wiggen, 2009 - Foto Carol van Nuys, www.knut-wiggen.com

Knut Wiggen, 2009 – Foto Carol van Nuys, www.knut-wiggen.com

Den norsk-svenske tonsättaren Knut Wiggen är död, han blev 89 år. Knut var en stor beundrare av Stig Carlssons högtalarkonst och hade en avgörande betydelse för svensk modernism och experimentell konstmusik under 50-, 60- och 70-talen. Han var bl a ordförande i Fylkingen 1959-69 och chef för EMS i Stockholm 1964-75.

För 13 år sedan fick CarlssonPlanet glädjen att spela en liten roll i Knut Wiggens konstnärliga gärning, och med anledning av hans bortgång delar vi här åter artikeln om vår märkliga Osloresa -03. I bilen 4 st av oss nyrenoverade Carlssonhögtalare, beställda av Knut Wiggen till ett uruppförande av hans 70-talsmusik på den stora Ultimafestivalen samma år. Detta är vad som hände:

HISTORISK OSLOKONSERT MED OA-52.3
Kan verkligen 8 stycken i sammanhanget minimala Carlssonhögtalare ljudmässigt fylla en hel teaterlokal med publik och allt?

Med den frågeställningen obesvarad reste två medlemmar av Stiftelsen Stig Carlsson till den stora Ultimafestivalen i Oslo med bilen full av Carlsson OA-52.3:or. Resenärerna var undertecknad redaktör samt CarlssonPlanets tekniske rådgivare Ingvar Öhman. För inbjudan stod Ultimafestivalen – norra Europas största årliga festival för nutida musik, Norska radion NRK samt den märklige norske tonsättaren och f.d. pianisten och administratören Knut Wigge. Han ville nämligen att just Carlssonhögtalare skulle stå för Ultimafestivalens uruppförande av 5 av hans elektroakustiska verk från tidigt 70-tal. Verken har av skickliga tekniker på Sveriges Radio först räddats från gamla 4-kanaliga rullband och sedan remastrats och mixats om till 4.1 DTS-version för att ges ut på skiva tillsammans med en ny bok av tonsättaren.

Knut Wiggen med Per-Olov Strömberg på EMS, Elektronmusikstudion i Stockholm

Knut Wiggen med Per-Olov Strömberg på EMS, Elektronmusikstudion i Stockholm

KNUT WIGGEN – EN BAKGRUND
Knut Wiggen var en central person i det svenska konstmusiklivet under 60-talet och första halvan av 70-talet. Wiggen var ordförande i Fylkingen åren 1959-1969 och byggde upp EMS – Elektronmusikstudion i Stockholm – som snabbt blev internationellt berömd och en central kraft i den elektroakustiska musikens världsnav.
Studion blev t.ex. först i världen med 24 digitala tongeneratorer, vilket egentligen var en teknisk omöjlighet på den tiden – vi talar alltså 60-tal!

1964 tog Sveriges Radio över ledningen och uppbyggnaden av EMS med Knut Wiggen som chef och två geniala ingenjörer som hjälpredor: Per-Olov Strömberg och Tage Westlund.
EMS leddes av Knut Wiggen fram till 1975 då han efter en tvist med nya chefer på Musikradion drog sig tillbaka till Norge och gick in i total tystnad under tre decennier.
(På middagen efter konserten i Oslo berättade Knut Wiggen med sorg i ögonen för mig att han inte rört vid sitt piano på närmare 30 år).

Först idag 2003 då entusiastiska yngre producenter på norska och svenska radion med ett brinnande intresse för elektronmusik återupptäckt Wiggens unika kompositioner orkar den nu 75-årige Knut Wiggen återvända till strålkastarljuset. Han hade alltså bara ett krav: Carlssonhögtalare!

WIGGEN OCH CARLSSON
Knut Wiggen har aldrig övergivit vännen Stig Carlssons ortoakustiska principer som Wiggen menar är överlägsna vanliga högtalares. På EMS användes långt in på 80-talet fortfarande de rördrivna mästerverken OA-6 Typ I konstruerade av just Stig Carlsson.

Ett av de sällsynta tillfällen som Knut Wiggen skrivit ned sina tankar återfinns i Molt – Musik och Ljudteknkik – nr 2, 1960. Artikeln med titeln ”Hand i (mot) Hand” illustrerades med de högtalare som användes vid Fylkingens elektronmusikkonsert i Moderna Muséet i december 1968, 16 st av Stig Carlssons kolboxar! Det var Stig och vännen Sven Eriksson som lyckades förmå Knut Wiggen att skriva artikeln.

Det ska helt enkelt vara Carlssonhögtalare om 70-talets elektroniska musikverk från EMS ska låta rätt!
Knut Wiggen själv bidrog nu med sina två par (gamla och trasiga) OA-52:or och vi kompletterade alltså med två par nya OA-52.3-högtalare.
Ingvar och jag mottogs vid ankomsten till konsertlokalen av det vänliga folket från Ultima och NRK och ägnade sedan eftermiddagen innan konserten åt att laga Wiggens egna högtalare (som bl.a utrustades med moderna element) och utplacering.

KONSERTLOKALEN
Lokalen där Wiggenkonserten hölls heter Parkteatern och är en till konsertsal ombyggd medelstor biograf i norra delen av Oslo. Men vad stor den var! De åtta högtalarna såg nästan löjligt små ut mot de höga svarta väggarna och den breda scenen efter att Ingvar positionerat ut dem i lokalen. Två och två och ganska brett stod de i fyra grupper mot de tillfälliga ”väggar” som vi byggde, en i vardera hörnen, av stora bordsskivor.

Högtalarna kopplades till varsitt monstruöst Lab 4000-slutsteg (vi talar 2,5 KW per högtalare – huh!) som via ett mixerbord drevs av en Denon DVD-3800. Hur skulle detta gå?
En snabb soundcheck på låg volym i tom lokal gav mersmak, men hur skulle det låta med full volym med publik? Och hur skulle det gå med högtalarna! Visserligen hade de stöd av en centralt placerad PA-sub – men ändå…

KONSERTEN
Till vår oförställda förvåning och glädje blev det nästan fullsatt. Intresset för elektronisk musik är uppenbart stort i Oslo, trots allt handlade ju detta om över trettio år gamla verk från en generation som av dagens unga norska electrojazzstjärnor borde betraktas med farfarsvarning.

Men inte. När ljuset släcktes ned i lokalen och istället gick upp över scenen inleddes där ett närmast utsökt samtal mellan den unge electronica-entusiasten och NRK-producenten Tilman Hartenstein och åldermannen Knut Wiggen, ett samtal som publiken uppenbart njöt av. Tilmans kunniga frågor var till bredden fyllda av respekt och beundran för denne märklige pionjär och inte minst av kärlek till de närmast juvenila elektroniska musikverk vi så småningom fick höra.

MUSIKEN

Inför det första verket – ”Sommar” – släcktes ljuset ner helt i lokalen och publiken satt i tystnad. Så lyfte de första ljusa tonerna och gled ut över lokalen, små klockor började plinga, urtidsdjur hoade försiktigt mot scenen och små stjärnor och stjärnfall av ljud tändes, svävade runt och dog bort runtom i lokalen och ovanför våra huvuden. Känslan var verkligen juvenil, här lyssnade vi på oskulden.
Men som ljudet släppte från högtalarna! Det var nästan obegripligt.

”Sommar” är ett kort, ljust och mycket glest verk och namngavs av ett barn som på sjuttiotalet besökte EMS och tyckte musiken lät just så. ”Sommar” var också Knut Wiggens allra första verk för ”Music Box” – det elektroniska musikverktyg han utvecklade på EMS.

Efter ett andra samtalsavsnitt släcktes lokalen åter ner för nästa verk: ”Etyder” – ett mer intensivt och tidstypiskt verk där EMS-ljudet framträdde med sin tydliga kylighet även om jag aldrig hört EMS-musik återges med denna värme och kropp tidigare.

Vispande trollsländor for runt i rummet jagade av forntidsfåglar och små rymdskepp, samtidigt som små egendomliga djur sprang omkring på våra hjässor, intensivt debatterande, ibland bara ropande ut i tystnaden.

Det tredje stycket – ”Resa” – inleds med att en en lång ormliknande ljudvarelse kommer dansande och ringlande ur en absolut tystnad, fram över oss och bort i det ena hörnet. Så vidtar ett musicerande som är som en spröd och svepande mjuk science-fictionfilm från 60-talet (om någon sådan har gjorts!).

I ”Resa” utnyttjas 4-kanalssystemet fullt ut, verket och musiken är frisläppt i både höjd- och sidled och vi sitter som i en gåtfull, andlös sagogrotta på en annan planet.
”Otroligt vackert, det är svårt att finna ord”, sa konferencieren från NRK när ljuset gick upp igen efter ”Resa”.

Det fjärde verket, ”Massa”, är det som under konserten griper mig starkast. Det är ett fantastiskt verk.

Musiken börjar längst fram till höger nere i högtalarna där utomvärldsliga andar först stiger upp ur underjorden. De sprids snart ut genom hela salen, svischar fram och åter över oss och ner ibland oss och de kastar röstbaserade clusterstormar mot oss från alla håll.
Här hörs den stora subwoofern för första gången på allvar när andarna liksom tar avstamp från underjorden för nya flygfärder genom rummet.
De far osaligt runt salen, jagade och ledsna men också busiga, lustiga. Vi utsätts för underbart kraftfulla ljudstormar och breda sjok av denna fantastiska andemusik.
Det är helt drabbande bra, kanske den bästa elektroakustiska musik jag någonsin hört.
Upplevelsen där i Oslo på trästolen i mörkret av detta verk blir oerhörd.

Kvällens sista verk är betitlat ”EMS för sig själv” vilket härstammar från den enda lilla stund av magi Knut Wiggen säger sig ha upplevt i sitt liv.

Den inträffade när han efter en dags programmeringsperiod en kväll i studion som vanligt slog på strömmen för att lyssna på hur hans inmatade data skulle låta i musikalisk form. Men denna gång kom det musik ur högtalarna som var helt oväntad och okänd för honom, musik som inte alls hade med hans data att göra. Det var som om den stora EMS-studion till sist spelade alldeles för sig själv; ”EMS för sig själv”.
Och då, där i det ögonblicket, uppstår denna enda sekund av magi han upplevt. Sedan fattar han att han tryckt på fel knapp!

”EMS för sig själv” är uppdelat i två delar där den första ger associationer till en utomplanetarisk minihönsgård där en ond men lite vilsen rymdräv planlöst försöker nafsa ihjäl höns och kycklingar med halvhjärtade rävhugg.
Den andra delen är mer gles och klingar annorlunda. Nu glider istället höns- och rävgården långsamt från oss bort i den interplanetära rymden ackompanjerad av småmuttranden och en och annan krock bland de omgivande asteroiderna.

Så är det fina samtalet från scenen och den unika CD-konserten över. Knut Wiggen tackas och hyllas av oss i publiken i en lång varm och delvis stående applåd, och själv vet han inte riktigt vart han ska ta vägen. Jag släpper tyst ut en skön suck: Högtalarna höll. Och de lät enastående!

Uppenbarligen kan man driva Carlssonhögtalare med vilka kärnkraftverk som helst. Att musiken i en volymmässigt så stor lokal skulle släppa så totalt från dessa små 20-liters högtalare hade jag aldrig trott. Det var trots de tydliga panoreringarna i mixningen omöjligt att peka ut högtalarnas position i salen under konserten.

EFTERTEXT
Nöjda och glada efter en trevlig och god sushimiddag tillsammans med bl.a. Wiggens nya familj och NRK:s Tilman Hartenstein på restaurang körde Ingvar och jag samma natt tillbaka till Sverige med det vackra norska språket och de förtrollande ljuden från konserten fortfarande sjungande i öronen.

Det kändes som om vi fått uppleva något historiskt. Väl hemma visade det sig nästa dag att Wiggen-musiken från DTS-CD:n om möjligt lät ännu bättre i hemmabion! Ännu mjukare och lättare, samtidigt med ännu mer kropp och skönhet. Stig Carlssons ande var extra levande under de där två dygnen i Oslo.

Jag slutar rapporten med ett köptips: Håll utkik på nätet efter Knut Wiggens nya bok där den fantastiska DTS-CD:n följer med. Skivan är ensam värd vartenda öre!

Per Gulbrandsen, chefredaktör

 

Knut Wiggen

Knut Wiggen

TILLÄGG ANGÅENDE SR-RESTAURERINGEN AV WIGGENS 70-TALSVERK:

Lars Mossberg, dåvarande utvecklingsingenjör på Sveriges Radio berättar om hur restaureringen av Knut Wiggens 70-talsverk rent tekniskt gick till:

”Överföringen från Quadmixen gjordes av Bo Ternström på SR. Bandspelaren Studer J37 användes direkt kopplad från bs-utgångarna rakt in i en N-vision A/D-omvandlare som redan då använde mycket bra synkklocka tillsammans med ett högupplöst AKM A/D chip. Digitalt vidarekopplat med AES/EBU direkt in i hårdvara från DTS i 4.1 mode.”

LÄNKAR

Knut Wiggen på Wikipedia

En engelsk biografi

När denna artikel skrivs okt-16 hittar vi Knut Wiggens bok ”Musikkens psykiske fundament – en dør til musikkens opplevelser” till salu på åtminstone en hemsida

, , , , , , , , , , , , , , ,

Inga kommentarer än.

Lämna ett svar