Sonab OA-12

STIGS EGEN 70-TALSFAVORIT

HISTORIA
1975 presenterades de första egentliga stereohögtalarna från Stig Carlssons ritbänk. De hette Sonab OA-12 och Sonab OA-14 och var de första vänster/högerbyggda Carlssonhögtalarna. Båda modellerna hade de flesta av elementen riktade mot lyssningsplatsen vilket gav mer av direktljud och en mer punktformig ljudbild än de tidigare helt rundstrålande modellerna.
OA-12 och OA14 betraktades snart som folkversionerna av de stora lyxmodellerna Sonab OA-116 och OA-2212 och måste ha sålts i stora mängder med tanke på hur många orenoverade par som ständigt fortsätter dyka upp år efter år.

OA-12 och OA-14 är syskonmodeller och är bestyckade med samma 6,5-tums 8 ohmsbas och 4 st. kondiskanter i OA-14 och 2 st. i OA-12.
OA-12 har hälften så stor lådvolym och går därför inte riktigt lika djupt i basen som OA-14. Skillnaden är dock svårupptäckt på de flesta inspelningar. D.v.s OA-12 är ytterst baskapabel för sin storlek. Både OA-12 och OA-14 är tvåvägshögtalare som på klassiskt Carlssonsätt ska stå på golv mot vägg med bakre kortsidan mot väggen.

KONSTRUKTION
Stig Carlssons omsorg, uppfinningsrikedom och framsynthet genomsyrar OA-12. T ex är basreflexmynningarna trattformade vilket motverkar blåsljud i basen, något andra högtalarkonstruktioner upptäckte först på 90-talet! Och modellen står på mjuka tjocka gummifötter, som fungerar som en sorts forntida SD-fötter, återigen långt före sin tid. Detta gör att högtalaren i stort sett frikopplas från rummet/golvet och grannarna blir mindre störda än med konventionella konstruktioner.
(SD-fötter är en svensk uppfinning: En sorts gasfria fötter i uretanskum som aldrig sjunker samman och som frikopplar högtalaren rent mekaniskt från lyssningsrummet. Resultatet blir att högtalarens vibrationer aldrig går vidare ut i golv och väggstrukturer och därmed inte heller återvänder in i högtalaren som ljudförstörande distorsion. Effekten är direkt mätbar vilket varken dyra amerikanska eller engelska hifi-tidskrifter ännu upptäckt.)

I övrigt är OA-12-konstruktionen lika genomarbetad som hela 70-talsserien med höger/vänsterexemplar, tjocka bafflar i ABS-plast, inte mindre än tre kraftiga, genombrutna interna stagande ”våningar” också gjutna av ABS-plast, de fina elementen – Peerless idag klassiska 6,5 tums 8 ohms bas/mellanregister SC 165 monterade lutande och de för sin tid utsökta 5 cms Peerless kondiskanterna MT 20 HFC. OA-12 hade också mycket påkostade filter (identiska med OD-11-filtren men för dubbla diskanter) med dyra framtidssäkra komponenter, t ex de för sin tid utsökta plastfilmskondensatorerna Ero och luftlindade spolar. Designen var lika enkel som vacker, signerad Lars Lallerstedt.
Sonab OA-12 såldes 1975-1979

LYSSNINGSINTRYCK
OA-12 presenterar det klassiskt sensuella Carlssonljudet, plastiskt, luftigt och levande, och har samma förmåga att flytta bort lyssningsrummets bakre väggar som resten av 70-talsserien. De kräver inte särskilt strömstark elektronik och kan därför drivas skönt och välklingande även av billigare förstärkare. Återgivningen från välrenoverade par med nya element är märkligt avslöjande, avslappnad och icketröttande.
Just OA-12 var också något av Stig Carlssons egen 70-talsfavorit: ”Jag slås fortfarande av hur mycket fin bas det gick att få ur så små lådor” sa Stig C. till mig i maj -96. OA-12 har på mig också mycket av samma effekt som Sonab OD-11: Kväll efter kväll har jag kommit på mig själv med att helt glömma bort vilka små gamla högtalare det är. Istället blir jag omärkligt som förtrollad och bortförd av den goda musiken och återgivningen och blir sittande i timmar lyssnande till musik istället för på högtalare.

Rätt renoverade kan OA-12 mäta sig med helt nya högtalare jag hört i 10-15.000-kronorsklassen och slår ännu dyrare åtminstone när det gäller att med välgjorda inspelningar trolla bort lyssningsrummets väggar. Framförallt gäller detta när diskanterna är bytta till Peerless polypropylenmodell CT62 (nedlagd -06). Jag skulle utan problem kunna leva med ett par renoverade OA-12 resten av livet.

ATT RENOVERA
OA-12 är relativt lättrenoverade. Följ i huvudsak instruktionerna under Renoveringstips.
Det viktigaste som alltid måste göras är – som på alla 70-talare – att byta eller renovera basarna. Annars är risken stor att man bränner både basar och i värsta fall förstärkaren. Orsaken är att skumkantsupphängningarna är slut. Antingen byter man skumkanter och centrerar om basarna (kontakta gärna CarlssonPlanet), eller – vilket blir allra bäst men är dyrare – så köper man de nya originalbasarna B65-oa II från www.HiFiKit.se

Diskanterna är sällan trasiga men ofta trötta och sämre klingande än när de var nya. De går hjälpligt att renovera (se under kant-täta kondiskanter, Renoveringstips). Numera finns dock ett utsökt ersättningselement som löser alla problem, den nya kondiskanten T22-oa. Det är dock lite högre än de ursprungliga diskanterna varför gallerinfästningen kan behöva justeras med någon typ av kabel eller neoprensnöre i skårorna för gallret. Det är också viktigt att T22 inte bara skruvas utan även limmas mot baffeln och förses med en liten dämplist mot gallret för att undvika biljud vid höga avspelningsnivåer.

Och eftersom T22-oa är ett 8-ohmselement och originalen var 16 ohm bör man åtgärda detta i filtren enligt denna instruktion

De gamla ingångsterminalerna är hopplöst oxiderade och dåliga idag och man bör istället montera guldpläterade terminaler under högtalarna längst bak. Det går dock inte att komma åt innanmätet i den undre delen av högtalaren på grund av att den gjutna bottenplattan är integrerad med hela konstruktionen och inte kan tas loss. Och uppifrån når man inte heller bottenplattan p.g.a. de stagande ”våningar” som sitter i hela lådan. Istället drar jag ut den nya ingångskablen via basreflexröret och gör an den i guldpläterade utgångskontakter som jag monterar i L-formade beslag lämpligtvis av plast som jag borrar/skruvar fast i bottenplasten. Köp t ex enkla terminaler från HifiKit (14:- st) och dra åt för kung och fosterland. Sedan leder man ner lite ny helst enkarderlig kabel från filtret och löder fast. Resultatet syns inte framifrån, så originalutförandet störs föga. Men kontakten blir 100 ggr bättre än med de idag usla originalkontakterna.

Efter renovering behöver de nya baselementen ytterligare ett par veckors spelning innan de når sin fulla kapacitet – bl a kommer basen att gå ytterligare något djupare. Högtalarna bör inte drivas till höga volymer med äldre strömsvaga förstärkare. Däremot tål seriöst renoverade par hundratals watt förutsatt att förstärkaren har tillräcklig strömförsörjning och låg distorsion. OA-12 fungerar även utmärkt med rörförstärkare.
Högtalarna bör som alla Sonabmodeller från 60- och 70-talet placeras med bakre kortsidan mot vägg.

TEKNISKA DATA Sonab OA-12
enligt Sonabs dåtida instruktionsbok och/eller HiFi-Handboken 1978

Volym: 18 liter
Mått B x H x D: 20 x 46 x 34cm
Vikt: 7 kg
Princip: Basreflex. Rundstrålande, men med ökad kvot mellan direkt och reflekterat ljud. Snedställda bas-mellanregisterelement. 1 diskantelement vänt mot lyssningsplasten. 1 diskantelement diffuserande/rundstrålande.
Frekvensomfång: 35-18.000 Hz
Tonkurva: 42-15.000 Hz +/- 3 dB (på golv mot vägg)
Delningsfrekvens: 1800 Hz
Bas- mellanregisterelement: 1 st. 6,5-tums 8 ohms Peerless SC 165
Diskantelement: 2 st. 5 cm 16 ohms Peerless MT 20 HFC
Träslag: Jakaranda, valnöt, teak, svart, vitlack
Pris 1978: 1550:-/paret
Begagnatpriser idag: 100:- uppemot 1300:- för perfekta kompletta men orenoverade par.
Seriöst renoverade par med alla element bytta kan kosta uppemot 7.000:-. Det är de värda.