Nyhetsbrev #82 – februari 2010

T22-oa tillfälligt slutsåld
Rapport från High End 10
Stig och klangen 9: Digitalljudet (1)
Coata – med fluglim!
Mer om coating
Skivtips – Mats Bergström
Tips på gummibussningar
Jämförelser OA-50-serien

T22-oa tillfälligt slutsåld

Den nya ortoakustiska kondiskanten Obi T22-oa blev en långt större succé än alla inblandade hade väntat. Mängder av av Carlssonägare med 60- och 70-talets Sonabmodeller har alltså det senaste halvåret uppgraderat sina älskade juveler med den finaste kondiskant som hittills existerat. Och trots att generalagenten HiFiKit hade tagit hem en jättebatch tog T22-oa tyvärr slut under januari, vilket förstås skapat frustration bland alla renoveringssugna:

Ja, det är många Carlssonrenoverare som just nu tvingas vila på hanen. Plötsligt tog den populära kondiskanten slut och nya T22-oa inväntas inte förrän i april. Olyckligt förstås, inte minst eftersom vintrarna är den bästa tiden för många att renovera sina Carlssonhögtalare. Men den överraskande – och förstås glädjande! – försäljnings-topp som skedde runt jul hade ingen inblandad räknat med och nu tar det tyvärr lite tid att få hem en ny sats och därför uppstår detta olycksaliga glapp i tillgången.

Säkert är dock att T22-oa faktiskt kommer tilllbaka i butik. Så alla renoverare bör i lugn och ro kunna genomföra övriga modifieringar och ombyggnationer – filter, bafflar osv – av sina högtalare i vinter och sedan toppa renoveringen med sprillans T22-oa tilll våren.

För senaste nytt om leveransen av T22-oa, sök på modellnamnet här:
www.hifikit.se

Upp

Rapport från High End 10

Så har det varit high end-mässa igen på Sheraton Hotel i Stockholm den gångna helgen, som vanligt arrangerad av kabeltillverkaren Gignos. Låt oss glömma köer, överhörning, akustiskt undermåliga rum, tidigt fylld liten garderob och andra förtret. Kan man spåra några tendenser?
SSC:s ordförande Lars Bäcklund var där och lämnar följande rapport:

De flesta spelade starkare än vad tygen höll. En éloge till den vänlige
mannen som visade hur väl Nola-högtalarna återgav mikrodynamik, de små
svaga ljuden som kan göra skillnaden mellan gäspning och förtrollning i
en inspelning av röster och akustiska instrument.

Trend nr 1: Rullbandspelare i flera rum, med bra kopior av masterband.
Trend nr 2: Aldrig har väl vinyl låtit så bra på mässa i Sverige.
Helius-armar, pickupelement av MC-typ (Lyra, Zyx m fl), och naturligtvis
god injustering bidrog. Nya skivspelare som Brinkmann Bardo
demonstrerades. Den enda kända skivspelarmodellen som inte lät bättre än
förr var Verdier.
Trend nr 3: Bättre D/A–omvandlare (G-dis, Naim, Hegel) med god
transientåtergivning.
Trend nr 4: Musikbetjänter, t ex Sooloos (nu med S/PDIF-utgång som kan
driva en Naim DAC).
Trend nr 5: Digitalkablar, t ex en med BNC-kontakter från Naim.
Trend nr 6: Högupplösta musikfiler presenterade med skiftande framgång
via Windows-PC och Kernel Streaming.
Trend nr 7: Svenska produkter, bl a elektronik från Holographic Audio
och G-dis, nya skivspelare som The Disc Rotator och Transient Audio (med
tidigare arbetsnamn Knaster) och Simply Black.
Trend nr 8: Intressanta CD från Kirkelig Kulturverkstad m fl, SACD från
Opus 3 (återutgivningar av fina analoginspelningar som Gitarrkvartetten,
nygammal gitarrpop, Dan and the Electros, inspelad med fina
bandmikrofoner från RCA och STC/BBC), vinyl i ökat utbud av 30cm-skivor
(33 1/3 och 45 r/min).
Trend nr 9: Mer ambitiösa surroundprocessorer som stödjer Blu-Ray
HD-format, t ex Classé SSP800
Trend nr 10: Några tillverkare drar ner på analogelektronikutveckling
(Meridian lägger ner flera för- och slutförstärkare).
Trend nr 11: Akustikåtgärder. Några rum lät mindre basbumligt än väntat
från tidigare mässor. Basfällor typ Helmholtzresonator förekom i dessa
rum. Matts Odemalm, Svanå Miljöteknik, hade använt en genomskinlig
diffusor som verkar lovande.

Flera av rummen delade lyssnare i två läger. Ett exempel får räcka: ATC
SCM50 med inbyggda effektförstärkare visades i version för hemmiljö. Är
högtalare för professionellt bruk något att stå efter för hemmiljö?
Australiern Bill Woodman, en lysande konstruktör av högtalarelement, är
fortfarande aktiv, även som jazzmusiker. Efter en konsert med Supertramp
blev det nödvändigt för mig att ta reda på vem som gjort elementen som
avgav det klara och artikulerade mellanregistret: det var han, det. ATC
är mest känt för studiomonitorer i stånd att avslöja allehanda
inspelningsmisstag. Beroende på rum och installation och
lyssningsavstånd händer det att diskant och bas inte alltid upplevs
homogena eller återges lika väl som det superdetaljerade
mellanregistret. Men jag har hört SCM150 låta fantastiskt bra. Deras
näst minsta högtalare för hemmabruk, för 11 200 kr paret exklusive
stativ, imponerade på många besökare; själv påmindes jag om TV-apparater
och datorskärmar som avser att se tydliga ut i butik, med kall
färgtemperatur och uppvriden färgkonstrast.
Den dyra aktiva modellen lät på grund av sin mer balanserade och mer
tilltalande artikulerade klang, makro- och mikrodynamik mycket bättre
med komprimerat programmaterial än de mindre passiva. Bidrar sådana
upplevelser till toleransen hos mastering engineers för
kompressionsartefakter? En cellokonsertinspelning med inbördes olika
nivåhöjda instrumentgrupper återgavs med orealistiskt hög ljudnivå
vilket imponerade på många. Lyssnare med referens till levande musik
framförd på akustiska instrument gick muttrande därifrån, medan flera
yngre MP3-entusiaster jublade.

I de flesta rum erbjöds lyssnare på sidoplatser dubbelmono från två
särskiljbara ljudkällor, eller mono från den närmaste. Larsen väckte så
stort intresse, särskilt bland tillresta entusiaster, att jag inte fick
tillfälle att avgöra om ryktet talar sant att Anders Eriksson nu
åtgärdat diskantproblemen hos Larsen 6 och 8; tyvärr missade jag
ljudprofilen Olas spelning. Finska Amphion brukar låta bra på mässor och
i hemmiljö. Här fanns två av deras modeller i olika rum. Sydafrikanska
Vivid, konstruerade av Dickie (känd för B&W Nautilus), imponerade.
Amerikanska Nola väckte intresse. Tyvärr fick jag ingen biljett till TAD
där Andrew Jones demonstrerade ny elektronik med mera. KEF-högtalare
spelades i stort rum, drivna av Chord Electronics. Guru QM10 och
intressant LFD-förstärkare dök till
mångas förvåning upp i Vinylbutikens rum. B&W 802D var inte fullt
inspelade men lät rent och mycket med populärmusik respektive
knalleffekter av Strauss, drivna av Classé.

För de nya besökarna var upplevelsen förvirrande, och presterad
ljudkvalitet påminde inte så mycket om levande musik, ofta med föga
samband mellan välljud och pris. Ljuspunkterna var dock tillräckligt
många för att nya adepter skulle värvas till dyr-fi (”high end audio”).
Och i vimlet förekom många glada återseenden bland besökarna. Vänner av
Carlssonhögtalare dök upp i de mest oväntade rum, kringutrustning av
olika slag granskades, skivor köptes, och några rapporterade efteråt
välbehaget att åter höra sitt eget hemmaljud, nu med nya musikaliska
upplevelser från skivsamlingens senaste tillskott.

Lars Bäcklund

Upp

Stig och klangen 9: Digitalljudet (1)

Det är nu snart 13 år sedan Stig Carlsson lämnade oss. När han gick bort hade CD-ljudet bara funnits på marknaden i ett drygt årtionde men redan förändrat allt. ”Stig hade höga förväntningar på digitalljudet, och de praktiska fördelarna med CD var han glad för”. Så inleds dagens avsnitt i Lars Bäcklunds djuplodande artikelserie ”Stig och klangen”. Dagens underrubrik är ”Digitalljudet” (del 1 av 2) och bjuder en bred och fördjupande odyssé genom gårdagens och dagens fantastiska digitalljudsvärld:

Stig och digitalljudet

Civilingenjör Stig Carlsson hade höga förväntningar på digitalljudet, och de praktiska fördelarna med CD var han glad för. Redan drygt tio år efter hans död börjar de bästa apparaterna kunna utnyttja det mesta av CD-mediets potential.

Stig hoppades att digitalljudteknik med högre upplösning skulle falla i allmänhetens händer. Metoder för analog-digitalomvandling, dataöverföring och lagring är i fortsatt utveckling – och Stigs krav börjar nu kunna mötas i ökad utsträckning.

Därför försöker jag här dels förmedla ett begränsat antal referenser till historik och dels ge ett urval länkar som syftar till att beskriva några aspekter på situationen i januari 2010.

Ken C. Pohlmann skrev i företalet till andra upplagan 1989 av sin bok Principles of Digital Audio (femte upplagan kom häftad 2005) om tragiken i teknologiers omedelbara föråldring. Författaren besvärades av att så mycket hänt på fyra år som gått sedan första upplagan kom ut.

Det är svårt att komma på ett teknikområde där tekniska lösningar och produkter så snabbt gått ur modet som i digitalljudvärlden.

Användarvänlighet förenlig med välljud?
Ljudteknikens fysikaliska bakgrund är stabil, se t ex Traylor JG: Physics of Stereo/Quad Sound, Iowa State University Press 1977.

Samma gäller digitalljudteknikens teoretiska bas i matematik, fysik och informationsteori.

Men dess praktiska tillämpningar, och hur de påverkar lyssningsintrycket via psykoakustiska fenomen, utgör däremot en sällsynt svåröverskådlig och föränderlig materia. Man kan bli förvirrad för mindre.

Paul McGowan mötte i januari 2010 en olycklig konsument som sade sig bli helt perplex av komplexiteten och jargongen drabbande den som vill lagra och återge digitalljudfiler hemma.
http://www.psaudio.com/ps/newsletters/january-2010-ps-audio-newsletter/

Jag har stor förståelse för denne förbryllade konsuments upplevelse, men skulle inte kunna hjälpa honom snabbt och lätt, då jag själv haft svårt att besvara de många frågor som jag får höra från en musikälskande omgivning. Bara för att jag sysslat en del med att ställa in vinylskivspelare kan jag inte optimera en PC för digitalljudändamål.

Kanske är hjälp på väg. Alan Sircom, ny chefredaktör för hifi+, utlovade i början av 2010 en artikelserie om ämnet. Se hans introduktion till serien:
http://www.avguide.com/blog/computer-audio-guide-the-perplexed-hifi-plus-70

Engelska ord, förkortningar och akronymer vimlar det av i detta sammanhang. Kort beskrivning av de vanligaste, hämtad ur kursmaterial, från Miami Dade College, avsett för blivande musikproducenter: http://www.professorcalle.com/assests/MDCC/MUM2600/2600%20Digital%20recording.pdf

Konsumenten kan idag köpa användarvänlighet eller välljud eller mångsidig användbarhet, kanske snart även minst två av tre egenskaper tillsammans i produkt(er) från samma leverantör. Situationen börjar ljusna, för bara några år sedan erbjöd de PC-baserade system jag då fick höra ingendera fördelarna. Nu blir det möjligt att med mobiltelefon eller något annat litet programmerbart hjälpmedel finna önskat musikstycke med mera; vi kan fjärrkontrollera delar av omgivningen. Och möjligheterna att avnjuta välljud ökar.

Det här blir ingen kort och solig se-så-lätt-det-är-artikel utan ett försök att se var gränserna för välljud går, varför tekniken ser ut som den gör, vilka ansträngningar som verkar ha behövts och lite om vad som är på gång i början av 2010. Skulle Stig börja bli nöjd om han levde nu?

Stabil klingande referens – närmare originalinspelningens kvaliteter?
Med LP-avspelning fanns en smygande oro för att varje avspelning skulle sänka skivexemplarets ljudkvalitet. Så var förvisso fallet med sextiotalets hemmaskivspelare.

En civilingenjör har berättat att Carlsson, en av hans lärare vid KTH, ansågs som pedant när han påtalade att en enda avspelning kunde skada ljudet från vinylskiva.

Med den nya CD-tekniken hoppades Stig få tillgång till en signalkälla som inte ändrades över tid, bra för lyssningsbedömningar vid högtalarsystemutveckling. Skulle han även komma närmare originalinspelningens kvaliteter?

Som J. Gordon Holt framhöll i augustinumret av Stereophile 1982 fanns det ingen enighet i hifi-världen om vilken vinylavspelning som bäst återgav inspelningens (då det analoga masterbandets) egenskaper.

En tid fanns ett hopp att situationen skulle bli bättre sedan digitala ljudbärare kommit i allmänhetens händer.

Kanske skulle då riktigt bra ljud från förinspelat material bli tillgängligt även för den som inte hade tid, kraft och kunskaper för att optimera analog band- eller skivavspelning.
http://stereophile.com/asweseeit/882awsi/

Stigs första reaktion var en lättnad över digitalljudets renhet i termer av frihet från det bandbrus, den distorsion från bandmättnad och den sidbandsmodulation som präglade många av nittonhundratalets analoga bandinspelningar. Skivknaster, hack och ytbrus från vinylskiva var heller inget han var beredd att känna saknad efter.

1980-talets CD-avspelning visade sig dock lämna åtskilligt övrigt att önska, för den som vill komma närmare upplevelsen i upptagningslokalen eller kontrollrummet.

Digitalljudet bättrade sig i omgångar, och det behövdes
Stigs och andras lyssningsintryck från CD-avspelning hos honom kunde vara tidens bästa digitalljud med CD-upplösning, många gånger bra ljud från hans noga utvalda kompaktskivor.

Men upplevelsen grumlades ofta, bland annat av den kantiga återgivningen av diskant, av den inte så plastiska återgivningen av ljudkällors utbredning och av den glittrande förvrängningen av de små ljuden från inspelningslokalen. En vag känsla av kyla, en upplevelse av saknad, och en smygande lyssningströtthet förekom även.

Vad berodde dessa intryck på?

Brister hos D/A-omvandlare, jitter, ringning från digitala filter, läsfel från skiva, känslighet för akustisk återkoppling i förening med olika brister hos analogelektronik och nätdelar i CD-spelarna hörde till de många problem som borde åtgärdas för att CD-lyssning skulle börja motsvara mediets inneboende potential.

I början av nittiotalet fanns goda D/A-omvandlarkretsar för 16/44,1-dataström. Selekterade exemplar av multi-bit-omvandlarkretsen Philips TDA 1541 och dess efterföljare används fortfarande i en del audiofilspelare. Även PDM-omvandlaren (”en-bit”) SAA7323 har fortfarande förespråkare; tidiga enbitsomvandlare gav stora problem med störningar utanför passbandet som gav upphov till hörbar intermodulation.

Delta-sigmaomvandlarkretsarna tog sedan över. Senare års konstruktioner är på gott och ont avsedda för digitalljud med högre upplösning än CD-standardens.
S. Norsworth, R. Schreier and G.C. Temes (Editors), Delta-Sigma Data Converters, IEEE Press, NJ, 1997.

Under en stor del av nittiotalet fanns ett flertal utmärkta drivverk speciellt för CD från Philips, Sony med flera. Men det var ont om CD-spelare vars kvaliteter i övrigt motsvarade dessa komponenters potential.

Allt färre tillverkare erbjöd därefter drivverk och kretsar speciellt för audio-CD. På senare år har dock nya produkter som Cyrus Servo Evolution visat att antalet läsfel från ljud-kompaktskiva kan minskas och dataströmmens kvalitet härigenom förbättras.

Numera används vanligen DVD-drivverk (av skiftande kvalitet) för CD-avspelning, och man tillgriper upsampling av 16/44,1-signalen för att passa 24/192-omvandlare, inte alltid med gott resultat. Somliga lyssnare började klaga på flera nyare CD- och DVD-spelares luddigt oartikulerat oengagerande ljud jämfört med nittiotalets bästa multibitspelare.

Problem med digital ljudåtergivning som bekymrade Stig, bland annat tidsförloppsfel (jitter) och artefakter från digitala filter (ringing, pre-echo, post-echo) har man efterhand funnit hyggliga lösningar för, dock ännu inte till lägsta pris.

Först nu finns för konsumentbruk apparater som lyssningsmässigt överträffar det tidiga nittiotalets bästa CD-spelare för CD-avspelning – och börjar motsvara högupplöst digitalljuds potential.

Stig lovprisade under sina sista levnadsår några uppspelningar av musik digitaliserad med tidens bästa A/D-omvandlare från bl a Apogee och D/A-omvandlare av motsvarande kvalitet – först 16/44,1 (rätt så bra, dock inte fantastiskt) – bättre saker var på väg.

Räcker 88,2 kHz samplingsfrekvens?
Till Stigs glädje kom efterhand under nittiotalet för professionellt bruk goda omvandlare som erbjöd högre samplingsfrekvens dvs 88,2 eller 96 eller 176,4 eller 192 kHz, och (nominellt) 24 bitar.

Optimal A/D-, följd av D/A-omvandling från mikrofonsignal med 96/24 blev med utveckling av omvandlartekniken efterhand inte helt lätt att skilja från direktskickad mikrofonsignal.

Den upplevda brusnivån begränsades vid det laget av mikrofonens och elektronikens och inspelningslokalens egenskaper. Inspelningarnas kvalitet begränsades initialt av datalagringstekniken, men kom att potentiellt begränsas främst av mikrofonplacering, mikrofonval och inspelningslokalens akustiska egenskaper (om man nu inte tillät sig några ljudförstörande ingrepp som tonkurveförändringar, kompression etc).

Ringning från digitala filter som används vid in- och avspelning har förvisso en inverkan på ljudet, men sker väsentligen ovan det hörbara frekvensområdet när samplingsfrekvensen är 96 kHz eller högre.

Detta kunde vara en av förklaringarna till att digitalinspelningar med högre samplingsfrekvens kunde medge bättre ljud från CD, och till att upsampling – som inte är något undermedel utan medför nya risker för oljud – kunde positivt påverka CD-lyssnarens ljudupplevelse (i bästa fall även minska jitter).

Ett särfall är digitalisering av vinyl- och schellackskivor. Transienter som skivknaster exciterar den övre systemresonansen (mellan pickupelementets ekvivalenta nålspetsmassa och skivmaterialets fjädring) vilket kan ge upphov till störsignaler upp till drygt 40 kHz. Används 44,1 kHz samplingsfrekvens uppkommer störningar av transientförlopp som leder till intermodulation och andra distorsionsformer – som sedan inte kan avlägsnas. Digitaliseras de med 192 kHz samplingsfrekvens kommer den av dessa transienter utlösta ringningen från filtret vid 96 kHz – en störning som väsentligen bortfaller vid nedsampling till CD-standard.

24/88,2 anses vara minimum av flera lyssnare som jag litar på. Om sanningen ska fram finns det många välljudande SACD som härrör från goda analoga bandinspelningar vilka först digitaliserats till 24/88,2 av den ursprunglige inspelningsteknikern, för att sedan utan annan manipulation överföras till SACD av ett holländskt företag.

Praktiska skäl talar för användning av 24/96, som i regel räcker gott för digitalisering av analogbandinspelningar av måttlig kvalitet. Filerna tar hälften så stor plats på hårddisken jämfört med 24/192, som kräver mer processorkraft och större bandbredd. Prisvärda ”24/192”-omvandlare fungerar i verkligheten bäst med 24/96. I vanligt yrkesbruk används många typer av digitala filter. De flesta insticksmoduler som används för att manipulera digital signal stöder endast 24/96. Undantag, t ex de utmärkta filtren från Algorithmix som klarar upp till 384 kHz, är dyra, medför lång latens och kräver massor av processorkraft.

Å andra sidan finns det omvandlare som vid bruk av 24/176,4 och 24/192 erbjuder en ypperlig ljudkvalitet och exemplariska mätdata.

Tyvärr fick Stig inte uppleva högupplöst digitalljud (minst 24 bits, minst 96 kHz samplingsfrekvens) som konsumentmedium i utbrett bruk med passande utrustning till rimligt pris. Nu medger Blu-ray och nedladdning av högupplösningsfiler potentiellt detta.

DVD-Audio kom på marknaden 2000. Tyvärr lät alltför många av de första utgåvorna inte ett dugg bättre än motsvarande på CD, och för flera hade tekniska misstag vid tillkomsten fått tråkiga konsekvenser för lyssnaren. När verkligt bra DVD-A fem-sex år senare utgavs hade redan formatkriget med SACD nästan dödat bägge formatens marknadschanser.

Det är nu praktiskt möjligt att överföra filerna (24/96 eller 24/192) till dator för vidare befordran. Den som finner en nytillverkad eller fyra-fem år gammal begagnad DVD-A med favoritmusik är därför att gratulera.
http://en.wikipedia.org/wiki/DVD-A

Vidareutveckling av digitalljudtekniken efterlystes
Stig var väl medveten om historiken och de praktiska begränsningar som CD-standarden medförde. Han provade från och med 1983 ett avsevärt antal CD-spelare, för att till slut acceptera att inspelningsteknikens, mediets och avspelningsteknikens begränsningar under nittiotalet inte gjorde det motiverat för honom att satsa riktigt stora belopp på CD-spelare.

Förespråkare för CD-standarden framhöll bristerna i inspelningsteknik och mastering som förklaringar till många audiofilers besvikelse på kompaktskivan. Var det så att man nu kunde höra inspelningarnas brister tydligare än förr?

1984 diskuterade J. Gordon Holt detta i januarinumret av Stereophile, på ett sätt som hade vissa likheter med de förhoppningar Stig då ännu hyste.

De önskade bägge att oarterna med färgande mikrofoner, mångmikrofontagningar, dålig elektronik och klumpiga ingrepp i tonkurva och dynamik skulle upphöra tack vare CD-systemets skoningslöst klara och avslöjande egenskaper. Sannspådda blev de knappast genomgående i detta hänseende.
http://stereophile.com/asweseeit/184awsi/

Så vilka förhoppningar kunde man i princip ställa till digital ljudinspelning? Föga förvånande hade Stig Carlsson följt utvecklingen av grundvalarna för digital lagring och återgivning av ljud. Därför kommer här några glimtar.

Nyquist-teoremet och återskapningsfilter
Historien kan sägas börja med vad värmlänningen Harry Nyquist uträttat bl a vid Bell Labs. Nyquist emigrerade till USA efter sexårig skolgång och blev en lysande matematiker och problemlösare, som gav ytterst viktiga bidrag till ljudtekniken. Ett problem var hur mycket trafik i form av telegrafi som kunde överföras av en given kanal.

Han kom fram till att upp till 2B oberoende puls-stickprov (samples) kunde sändas genom ett system med bandbredden B.

Nyquist-villkoret, publicerat i april 1928 i Transactions of the AIEE och ompublicerat 2002 i Proceedings of the IEEE, är en av grundvalarna för informationsteorin och för digital ljudåtergivning; Nyquist H: Certain topics in telegraph transmission theory.

Digitalljudtekniken kom att utvecklas ur telegrafi och telefoni, tidigt bl a vid Bell Labs.

Nyquists idéer vidarefördes bl a av Karl Küpfmüller och av Claude E. Shannon. Den senare beskrev bland annat hur en kontinuerlig signal kunde återskapas från en digital dataström med hjälp av ett rekonstruktionsfilter.

Vid Bell Labs hade Shannon under andra världskriget bland annat arbetat med eldledningssystem och med kryptologi, varvid han utvecklade grundvalarna för kommunikationsteori.
http://en.wikipedia.org/wiki/Nyquist%E2%80%93Shannon_sampling_theorem

Samplingsfrekvensen bör enligt Nyquist-teoremet minst vara dubbla analogsignalfrekvensen. Musiksignal måste före digitalisering vara strikt bandbegränsad med hjälp av ett ytterligt brant filter, så att.ingen signal förekommer vid Nyquist-frekvensen.

På grund av filteregenskaper behövs lite råge. Exempelvis använder CD 44,1 kHz samplingsfrekvens i syfte att kunna återge 20 kHz sinusvåg.

Claude Shannon åberopade Nyquists resonemang i en klassisk artikel (som mött viss kritik eftersom han i sitt resonemang anses ha tillåtit signal upp till Nyquistfrekvensen); Communication in the presence of noise, Proceedings of the IRE, vol. 37, no.1, pp. 10–21, Jan. 1949 (1998 omtryckt i Proceedings of the IRE, vol. 86, no.2 , pp. 447–457).
http://www.stanford.edu/class/ee104/shannonpaper.pdf .

Ett av de teoretiska problemen i sammanhanget är att flera av resonemangen förutsätter en oändligt pågående vågform. Men musiksignal börjar ju och slutar gång efter annan.

Shannon beskrev principerna för analog-digitalomvandling (A/D) och digital-analogomvandling (D/A) genom rekonstruktionsfilter. Av detta följer strikta krav på filteregenskaper och på tidsförlopp vid sampling och rekonstruktion.

Digitalljudets förhistoria i telefoni
Ett första förstadium nåddes 1928 då Vocoder uppfanns av Homer Dudley. Del av det utvecklingsarbete som följde, bl a i Bell Labs från och med trettiotalet, hemligstämplades under följande årtionden.

Det låg till grund för det 1942 färdigställda SIGSALY-systemet för krypterad telefoni, en anläggning i 40 stativ som från 1943 användes bl a för telefonsamtal mellan Churchill och Roosevelt, sedan man upptäckt att tyskarna uppfångat och lyckats avkoda de tidigare förda, med systemet A-3 analogt förvrängda samtalen.

SIGSALY var den första reguljärt använda utrustningen för digital kvantisering och pulskodmodulering (PCM) för talöverföring. Den var hemligstämplad till 1976.

Se artikel av William R. Bennett, ”Secret telephony as a historical example of spread-spectrum communications,” IEEE Transactions on Communications, Vol. COM-31, No. 1, January 1983, 99.
http://www.nsa.gov/about/cryptologic_heritage/center_crypt_history/publications/sigsaly_sty.shtm
http://www.nsa.gov/about/cryptologic_heritage/center_crypt_history/publications/sigsaly_start_digital.shtml
http://history.sandiego.edu/gen/recording/sigsaly.html

Digital ljudåtergivning var tidigt en angelägenhet för telefonbolagen. Pulskodmodulering (PCM) uppfanns 1937 av Alec H. Reeves på ITT i Frankrike; han fick 1939 ett patent, men civil tillämpning dröjde. Malta var vad jag hört först med digital telefonväxel. Nu finns allsköns digital mobiltelefoni, IP-telefoni och digital kommunikation.

Felkorrektionskoder publicerades 1960 av I. S. Reed och G. Solomon. De fick stor betydelse, eftersom inga lagringsmedia och ingen överföringskanal är perfekta informationsbevarare. Vid paketöverföring av data kan man vid användning av felkorrektion och vid behov återsändning av data erhålla en bit-perfekt kopia.

Men en dataström av digitaliserat ljud innehåller även en tidsdomän; felkorrektionskoder kompenserar inte för fel i överföring av tidsinformation (klockpulser).

Digital ljudinspelning för konsumentbruk utvecklades först långsamt
Under 1960-talet intensifierades utvecklingsarbete som kom att leda till digital inspelning och avspelning av musik. Inom rundradiobolag, skivbolag och elektronikindustri började man i ökande omfattning intressera sig för digital inspelning, i hopp att kopiorna skulle bli jämbördiga originalinspelningen.

Universitetsläraren Thomas Stockham ertappade i början av 1960-talet studenter med att använda en universitetsdator för ljudinspelning, och 1962 började han själv utveckla detta vidare. Hans PCM-system (ursprungligen baserat på en instrumentbandspelare från Honeywell och redigering med datorer från DEC) såldes under namnet Soundstream och kom att användas av flera skivbolag, först av Telarc.

Men hur skulle digitalljud kunna levereras i hemmiljö? Harry F Olson förutspådde utvecklingen av digitalskivan i en intervju i Audio 1966.

Under 1970-talet fick allt fler höra digitalbehandlat ljud utanför laboratorierna. Herbert von Karajan hade hört digitalljud bl a hos Sony, och tryckte på för utveckling av ett medium för bruk av konsumenter. Ett argument som förekom i branschen var att skivgravering krävde hög kompetens och utgjorde ett hinder för samtidig internationell massförsäljning av samma inspelning.

Den holländske fysikern Klaas Compaan fick 1969 idén till informationsregistrering på glasplatta, först för bilder. Han utvecklade med kollegan Piet Kramer en laseravläst skiva, med spår där signalen fanns kodad som minimala fördjupningar.

1977 visade Sony, Mitsubishi och Hitachi digitalskivspelare. 1980 gick Sony samman med Philips om vad som blev CD-standarden Red Book 1981.

Kort om kompaktskivans historia
Compact Disc (CD) utvecklades under ledning av Kornelis Antonie (Kees) Schouhamer Immink vid dåvarande Natlab, Philips Natuurkundig Laboratorium i Eindhoven, en arbetsplats med stor personlig frihet för de där verksamma, och starkt inslag av grundforskning.

Flera japanska företag experimenterade med digitala ljudbärare för konsumentbruk. Efter kommersiella magplask med analog videoskiva (i bl a USA såld som LaserDisc, LD) och analog videobandkassettspelarteknik kallad Video 2000, som förlorat mot det tekniskt underlägsna VHS som tidigare nått marknaden och konkurrerat ut även Sonys Betamax, valde Philips-ledningen att samverka med Sony.

Kees Immink, som nu har över 1100 patent, kom att arbeta bl a med den utomordentligt avancerade kodning och felkorrektion av digital PCM-information som används i CD, DVD och Blu-ray.

Han har redovisat sin syn på CD-utvecklingen i en intressant artikel, The Compact Disc Story, publicerad i Journal of the Audio Engineering Society Volume 36 Issue 1/2 pp. 27-33; February 1988. Man kan se och höra honom på en DVD utgiven inom AES Oral History Program.

Digitalinspelningar utgavs på LP under sjuttiotalet
Eftersom jag fått frågor om vilka som var först med digitalinspelning har jag försökt gräva lite. I ämnet är många uppgifter i svang. Beriktiganden emottas tacksamt!

1967 demonstrerade ingenjörer vid forskningslaboratoriet hos det japanska rundradiobolaget NHK en monofonisk digital bandspelare (12 bits, 30 kHz samplingsfrekvens). 1969 hade NHK tvåkanalsinspelning (13 bits, 32 kHz) med hjälp av videobandspelare som använde roterande trumma (helical scan),

Nippon Columbia (som äger skivmärket Denon) ville undkomma direktgraveringens praktiska nackdelar (trots man hade lyckats mycket väl med flera direktskrap) och analogbandspelarens brus och distorsion, varför man hyrde en digital stereomaskin från NHK 1969–1971. Se t ex Anazawa Takeaki, et al.(1989). A historical overview of the development of PCM/digital recording technology at DENON, AES 7th International Conference, Audio in Digital Times, Toronto, May 14-17.

Nippon Columbia utvecklade och (från 1972) tillverkade olika digitalbandspelare som erbjöd 13 respektive 14 bits 47,25 kHz. Erfarenheterna har visat att de inte gav ljudkvalitet likvärdig med bästa analoga inspelning. Mer fanns att göra.
http://history.sandiego.edu/gen/recording/digitalrev.html

1971 kom från Denon de första LP-skivorna som digitalt inspelats med NHK-bandspelaren.. Ett par år senare kom man igång med en omfattande utgivning av klassisk musik och jazz som spelats in med Nippon Columbias eget system. Till skillnad från Stig föll jag för några av de tidiga inspelningarna med Maria Joao Pires.

Decca skickade representanter till AES Convention 1977 för att se om något användbart system fanns till salu. De återkom besvikna. Efter hemkomsten från USA började skivbolagets ingenjörer därför raskt utveckla ett eget digitalsystem som tog i bruk en kraftigt modifierad IVC-videobandspelare, 18 bits 48 kHz.

Första LP-utgåva upptagen enligt detta system var nyårskonserten i Wien 1979. Systemet användes in på nittiotalet; Polygram lade ner Decca Recording Centre 1997, vilket blev slutet på 60 års teknikutveckling.

Telarc spelade in klassisk musik 1978 med nyare Soundstream-utrustningar som hade två eller fyra kanaler och 42,5 eller 50 kHz samplingsfrekvens (tidigare versioner 37,5 kHz), 16 bits. Från och med 1978 blev möjligheterna att redigera inspelningarna allt större – på gott och ont.

Senare var Telarc tidigt ute med DSD (Direct Stream Digital, en marknadsföringsterm för signalen ut från en A/D-omvandlare av delta-sigma-typ; fördelen var att man vid inspelning slapp lågpassfiltrera den analoga signalen, nackdelen vid avspelning med ett snällt lågpassfilter är högfrekventa störningar). DSD 64 använder en-bitsomvandlare och samplingsfrekvensen är 64 gånger den för CD. Formatet användes ursprungligen av Sony Music för digitalisering av färdigredigerade analoga masterband.

Många SACD från skivmärket Telarc, varav ett antal med flerkanalsinspelningar, har gott rykte hos audiofiler. Skivbolaget nådde stora tekniska framgångar, men dess ägare har nu i likhet med de flesta större konkurrenter gjort sig av med sina producenter och inspelningstekniker för klassisk musik.

Användningen av videobandspelare för digital ljudinspelning pågick in på nittiotalet, då med något högre samplingsfrekvens och något större bitdjup än t ex det första Decca-systemets.

Många tidiga CD tillverkades under 80-talet med hjälp av de bland ljudtekniker omstridda D/A-omvandlarna mm Sony1600/1610/1630 och U-Matic 3/4 ” videokassettbandspelare.

Den näpna lilla Sony PCM-F1 kom 1981 och prövades så småningom bl a av Bertil Alving, som på egna skivmärket Alving Digital Recordings gav ut bl a en rent klingande Vivaldi-inspelning. Enligt flera bedömare lät F1 betydligt bättre än de dyrare 1600 och 1610.

Ljudet från andra inspelningar gjorda med PCM-F1 lärde jag mig aldrig älska, men den var starkt uppskattad bl a inom Boston Audio Society, där man arrangerade ett blindtest som skulle visa att Ivor Tiefenbrun inte kunde höra dess inverkan på ljudet. Se artikel av Stanley P. Lipshitz i föreningens tidskrift The B.A.S. Speaker augusti-septembernumret 1984. Jag var besvärad av resultatet av detta försök, vilket roade Stig (som dock föga gillade ABX-test).
http://www.bostonaudiosociety.org/bas_speaker/abx_testing2.htm

Philips gjorde sin första kommersiella digitalinspelning i början av januari 1979 med Sony 1600 PCM-system, vars kvaliteter har varit föremål för mycket diskussion därefter.

1977 togs hos flera skivbolag i bruk en digitalbandspelare från 3M (32 spår, 50 kHz, 16 bits) som delvis utnyttjade teknik licensierad från BBC.

Så vad kan man hoppas på från en bra inspelning?
http://stereophile.com/asweseeit/122/index3.html

Kallsinniga recensioner av vissa från digitalband graverade LP-skivor förekom, mest i amerikanska underground-publikationer.

Bland många audiofiler och även hos en del ljudtekniker kvarstod viss skepsis, med oro bl a för att samplingsfrekvensen skulle ha valts för låg och att digitala filter förstör tidsförlopp genom för-eko och efterslängar som ohjälpligt förvränger.

En del audiofiler envisas med att påstå att man inte kan laga en korrekt kalvstek av kalvfärsbullar. Å andra sidan kunde samma audiofiler lovprisa LP-skivor som graverats från digitalband eller med hjälp av digital fördröjning av signalen. Då måste väl inte digitalt alltid betyda dåligt?

Stig ansåg att vissa av de digitalt inspelade LP-skivorna lät rent, medan hos andra kunde anas en viss kyla i klangen och inte så plastisk ljudbild. Han började undra vad det kunde bero på.

Några av CD-standardens begränsningar
Kompaktskivan byggde på ordentligt utvecklingsarbete som dock i slutfasen (sedan samarbete mellan Philips och Sony inletts 1979) pressades tidsmässigt, med olyckliga följder.

Valet av bitdjup (från början hade man tänkt använda 14 bits och utvecklat D/A-omvandlare för det), samplingsfrekvens etc forcerades fram under påtryckningar från direktören Ohga på Sony.

En del chefer hos Philips hade tänkt sig en liten skiva, inte större än kompaktkassetten. Enligt en vandringssägen, som dementerats av Kees Immink i en artikel i IEEE Information Theory Newsletter, decembernumret 2007, var det direktören Morita från Sony som invände att speltiden måste räcka till Furtwänglers tolkning av Beethovens nionde symfoni.
http://www.exp-math.uni-essen.de/~immink/pdf/beethoven.htm

Centrumhålet fick samma diameter som dåtidens minsta nederländska mynt. Skivans diameter fick bli 12 cm. Ingenjörernas tankar på minimerad kvantiseringsdistorsion fick slås ur hågen.

1981 var det dags för Philips och Sony att presentera förarbeten till CD-specifikationen, vanligen kallad Red Book, och 1982 kom specifikationen IEC 908. 17 augusti samma år pressades den första kompaktskivan i Hannover. 1983 kom de första kompaktskivorna ut i Europa. Slagord: ”Perfect Sound Forever”. Alla höll inte med.

Evinnerligt perfekt ljud?
Den första massproducerde digitala ljudbäraren hade anlänt, och hälsades av många med stor glädje. Herbert von Karajan utbrast: ”Allt annat är gasljus!” och många instämde. I tidskrifter som The Gramophone hyllades det nya digitalljudets frånvaro av analogbandspelarens brus och LP-skivans knaster.

Vana vinylskivlyssnare invände att de äldre mediernas uppenbara störningar som brus och knaster i stor utsträckning (förutsatt god anläggning) upplevdes vara friprojicerade från musiken. Däremot ansågs att den siffermässigt jämförbara CD-distorsionen (som ökar ju lägre signalnivån är) finns inbyggd i CD-ljudets enligt subjektivister svalt artificiella karaktär.

Stig hoppades mycket på att bättre teknik för inspelning och avspelning skulle förbättra CD-upplevelsen för konsumenter. Föga anade han på åttiotalet att då utgivna kompaktskivor, bärare av digitalfiler framställda med tidens ännu relativt primitiva teknik, skulle bli samlarobjekt för de lyssnare som inte står ut med senare års hårt komprimerade återutgivningar av populärmusik och jazz som ursprungligen spelats in under åttiotalet och tidigare.

Mycket av värde skedde under de första åren av CD-eran. Digitalljudteknikens tidiga framsteg finns väl beskrivna i samlingsvolymen Digital Audio Collected Papers, utgiven av Audio Engineering Society 1983.

Svaga ljud förvrängs
När dithering tillfördes minskade hörbara problem av kvantiseringsdistorsion. Jämför ett inlägg av J. Gordon Holt i Stereophile Vol.9No.6, September, 1986 med titeln Give CD a chance.
http://stereophile.com/asweseeit/899/

Just de svaga ljud som är avgörande för uppfattningen av klangfärg och rumslighet vanställs ändå av CD-tekniken. Kvantiseringsdistorsionen är värst för de svagaste signalerna.

Distorsionen från LP-skiva och analogband är siffermässigt stor men har en varmare och för många lyssnare lättare tolerabel karaktär.

Många försök har gjorts att finna mätbara orsaker till den besvikelse många vana lyssnare till levande musik uttryckt över CD-återgivningens brister vad gäller livfullhet och klang och rumslighet. Mätningar utförda av Noel Keywood med utrustning från Rohde & Schwartz och publicerade i Hi-Fi World 2008 visar på CD-typisk klangstörande kvantiseringsdistorsion. I försök att minimera bl a sådana fenomen har tendensen varit att öka bitdjup och samplingsfrekvens vid inspelning.

Överstyrning ger ful distorsion
Överstyrning av A/D-omvandlare ger ruggigt obehaglig distorsion (känd från bl a kabel-TV-nät från comhem).

Det finns en tendens att styra ut alltför högt vid mastering av CD. Man bör aldrig gå över –0,1 dBFS toppvärde (peak, alltså inte RMS). Se artiklar i Musik & Ljudteknik 2009 och 2010.

Förutom otäck klippning i den digitala domänen kan man annars åstadkomma överstyrning av CD-spelarens analoga kretsar. Det finns (annars utmärkta) D/A-omvandlare som ger hög distorsion vid nivåer över –10 dBFS (lyckligtvis inte så ofta överträdd av CD med klassisk musik eller jazz).

Nedsampling och decimering bör ske med omsorg, och i separata steg
Praxis är sedan många år att inspelningar som skall ges ut på CD görs med större bitdjup och högre samplingsfrekvens. Dels har man större möjlighet att digitalt manipulera signalen, dels når man högre kvalitet som säkerhetsmarginal (professional headroom).

Nedkonvertering har diskuterats mycket sedan några då verksamma vid Studer höll ett föredrag: Lagadec, Roger; Pelloni, D.; Koch, A. Single-stage sampling frequency conversion. AES Convention:74 (October 1983) Paper Number:2039.

Samplingsfrekvens 176,4 eller 192 kHz och bitdjup överstigande 20 har använts vid många inspelningar som Stig gillade. Rätt utförd sample rate conversion till 44,1 kHz och decimation dvs minskning av bitdjup till 16 bits bevarar en hel del av högupplösta inspelningars kvaliteter.

En av fördelarna med hög samplingsfrekvens vid inspelning är att nackdelar hos digitala filter kan minskas. En nackdel är att oarter uppkommer vid downsampling till 44,1 kHz och vid word length reduction till 16 bits för CD-framställning.

Enligt Bertil Alving är det en grannlaga uppgift att gå från högupplöst digitalfil till 16/44,1. Arbetet kan med fördel ske med lämplig mjukvara i datorn, och så att sampling rate conversion (SRC) och reducering av ordlängd (word length reduction) sker i två separata steg.

Tyvärr har det blivit vanligt att göra omvandlingen i ett svep, fort skall det gå, helst i realtid. Särskilt illa kan det låta när man låtit Windows eller annat operativsystem utföra arbetet.

Som forskning vid University of Waterloo i Kanada (Lipshitz, Vanderkooy, Wannamaker m fl) har visat är det viktigt på vilket sätt man vid framställning av CD från högupplösta filer förfar med ordlängdsminskning (word length reduction) och tillförsel av dithering. John Slau har gett en översikt, med intressanta länkar på slutet av artikeln.
http://www.benchmarkmedia.com/appnotes-d/wrl.html

Apparater som gör det möjligt att spela högupplösta filer direkt, utan dator
Från slutet av 2009 finns ett begränsat antal högupplösta filer – och tillräckligt bra avspelningsutrustning som gör dem rättvisa – tillgängliga för de konsumenter som kan betala och ställa samman en lämplig anläggning. Nedladdade högupplösningsfiler kan brännas till icke raderbara skivor typ DVD-ROM. De erbjuder säkrare datalagring än datorns hårddisk, som ju kan krascha eller raderas.

Reference Recordings hör till de skivbolag som säljer sådana filer, och levererar dem bl a på DVD-ROM som kan läsas in på en dators hårddisk för vidare leverans till D/A-omvandlare. Men alla vill inte använda dator för att spela musik.

Vissa produkter är under utveckling för att presentera högupplösta filer utan hjälp av dator och utan de läsfel som förekommit vid CD-avspelning i realtid (men inte vid läsning paketvis av datafiler från CD-ROM eller DVD-ROM med möjlighet till omläsning vid behov).

Några använder en DVD-läsare för datorbruk, kopplad till en stor databuffert. Hittills dyrt, i fallet Boulder 1021 skall en miljon dollar i utvecklingskostnader tas igen på litet antal försålda enheter. Bladelius Embla laddar in data på ett stort minne, som sedan används för avspelning. MSB erbjuder ett drivverk till sina kostbara handtrimmade D/A-omvandlare. PS Audio Perfect Wave Transport i kombination med Perfect Wave DAC är inte lika dyr.

Pris per spelare kan sänkas rejält om t ex MSB licensierar sin teknik till massmarknadstillverkare. Då kan sådana apparater bli intressanta för ägare av stora CD-samlingar som inte vill läsa in alla sina kompaktskivor i dator.
http://www.6moons.com/audioreviews/psaudio7/perfectwave.html
http://www.avguide.com/review/boulder-1021-cd-player-tas-199?src=Playback
http://www.msbtech.com/products/data4.php?Page=platinumHome

Stig hoppades komma nära originalinspelningens klang
Stig intresserade sig som sagt omedelbart för CD, i hopp om att komma närmare den ursprungliga inspelningen, helst klangen i inspelningslokalen (som få mikrofoner och ännu färre mikrofonuppställningar kan registrera).

Analoga bandkopior av analogband låter i regel grumligare än originalbandet. En optimalt framställd och avspelad LP-skiva kan låta bättre än en analog bandkopia av samma inspelning, i bästa fall svår att skilja från analogt masterband som varit förlagan, och är ett hållbarare lagringsmedium än alla alternativ utgör. Detta kan förvåna många.

Gravering av skivor innebar alltid tekniska kompromisser, även om Stig genom jämförelser med masterband (vid tiden för början av CD-eran) kunnat konstatera att det nu under optimala betingelser var möjligt att tillverka och spela av en LP-skiva utan förlust av väsentlig information från signalkällan (förutsatt att all ljudkvalitetsförstörande elektronik i graverstudion kopplats ur signalvägen). Detta kan förefalla stick i stäv mot allt som skrivits om mångfalden distorsionsformer vid inspelning och avspelning av vinylskivor.

Sextio år efter LP-skivans införande började avspelningstekniken i bästa fall kunna rätt återge det mesta av den nyttoinformation som graverats in i lacket, och optimal avspelningsteknik slliter nu minimalt på vinylskivans spårväggar.

CD utlovade som sagt fördelen att inte slitas av upprepad avspelning, något som Stig fann vara av principiellt intresse för utveckling, utvärdering och demonstration av högtalare.

När CD-eran kom var det första gången man kunde vara rimligt säker på att signalen in i vanliga människors förstärkare kunde ha rätt tonkurva som inte påverkades genom ljudbärarens förslitning eller åldrande eller av felaktig injustering av avspelningsapparaturen.

Men en förutsättning var att lyssningsmiljön vid framställning inte vilseledde inspelningstekniker, producenter och mastering engineers att införa tonkurvefel eller förstöra dynamiska nyanser. Bruket av Auratone eller Yamaha NS-10 eller prodcentens bilstereo för att avgöra klangbalans påverkade klang och dynamikupplevelse för konsumenterna.

I bättre hemanläggningar började förutsättningarna under nittiotalet bli bättre för att nå en hyggligt bra tonkurva på lyssningsplats. Få använde längre rörförstärkare vars höga utgångsimpedans i interaktion med högtalarens delningsfilter påverkade högtalarsystemets tonkurva..

Vore äntligen tonkurvan för signalen till hemmalyssnarens högtalare förutsägbar? Det hoppades många när CD introducerades.

Skulle nu konsumenterna få god tillgång till musikinspelningar vars tonkurva inte manipulerats? Ack, nej! Snart började diskreta noteringar om tonbalanskorrektion pryda Stigs CD-fodral – ett tecken till missnöje. LP-skivor användes nu mest för njutningslyssning.

Framsteg gjordes dock efterhand vid digital inspelning, överföring till CD och avspelning. Även vad gäller LP-avspelning blev situationen bättre i Stigs anläggning med tiden. De sista åren fram till Stigs död i början av 1997 behövde han allt mer sällan och med mindre ingrepp bruka tonkontroller, men när de behövdes gjorde de verklig nytta.

Givetvis gjordes jämförelser mellan analogt originalband och avspelning av därifrån framställd CD. Stig fick inte uppleva att den jämförelsen utföll till full belåtenhet. Mot slutet av hans liv började allt mer digital kompression och begränsarprogram användas vid mastering, först för populärmusik, sedan för jazz och så småningom även för annan konstmusik.

Både CD-standarden och implementering av inspelning, tillverkning och spelare har satts i fråga i åtskilliga omgångar sedan 1980-talet. Tidigt framkom att CD-spelare lät inbördes olika, och kunde låta annorlunda beroende på uppkoppling och placering. Kodning och digitalteknik var oerhört listigt utformade i CD-standarden, men spelarna kunde förbättras.

Bob Stuart, en av grundarna av Meridian, tillhörde dem som tittade inuti CD-spelare från Philips med flera, och ansåg att här hade inga analogteknikexperter fått bestämma. Från och med 1983 kom från Meridian och många andra då små tillverkare modifierade CD-spelare med bland annat bättre analogelektronik och mer påkostad strömförsörjning.

(Något liknande håller på att hända med Blu-ray. För att slippa betala BD-licensen, och för att hålla nere utvecklingskostnaderna där det redan finns tillräckligt bra lösningar för drivverk och initial digital signalhantering, har ett flertal tillverkare i början av 2010 tillkännagivit produkter som utgår från en inte så dyr ”universell” BD-spelare som klarar avspelning av de flesta slags tolvcentimeters optiska skivor, Oppo BDP-83, och tillför bl a bättre strömförsörjning och mer ambitiös analog elektronik.)

Tidigt upptäckte Stig att ljudet från CD-spelare visade sig vara påverkbart av akustisk återkoppling, vibrationer, nätstörningar och elektromagnetiska fält. Experiment med vibrationsdämpande underlägg, nätfilter och skärmning gav små (nödvändiga, men inte tillräckliga) förbättringar av Stigs avspelning. Marknadsföringens myter om ”perfekt ljud för evigt” avslöjades.

Stig ägde aldrig någon persondator, men funderade mot slutet av sitt liv på inköp, främst för mätändamål (MLSSA med mera. Även beräkningshjälp och ordbehandling lockade. När Stig fick se en text raskt växa fram och stuvas om med ordbehandlingsprogram (WriteNow) och formateras (PageMaker) utropade han: Vilken svikt! Vilken lätthet! Han tänkte även fördjupa sig i datorbaserad lagring av digitalljudfiler.

Därför kommer här en redogörelse för några av de tekniska problem som han säkerligen skulle ha sökt lösningar för, och givetvis utvärderat med mätning och lyssning. Sådana lösningar börjar nu erbjudas.

Digitaliseringsförsök
Frustrerande nog fanns (till skillnad mot analog teknik) inte mycket Stig personligen kunde göra åt ljudkvalitén vid avspelning av digitalt lagrat material. Men han försökte förebygga informationsförlust vid digitalisering. Att optimalt spela av de bandinspelningar som Stig gjort är en utmaning, som jag tidigare har berättat lite om.

Olika analoga rullbandspelare prövades av Stig som led i ett digitaliseringsprojekt. En välhållen mono-Nagra trimmades in till belåtenhet, azimut och tonkurva justerades med mera. Peter Bremen och jag var med och lyssnade på ett par originalband, ett minne för livet.

Inför utgivningen på CD av Stigs mono-inspelning (känd från LP-skivan Svenskt 60-tal) av en stråkkvartett av Sven-Erik Bäck lyssnade Stig på några olika kombinationer av A/D- och D/A-omvandlare, med skiftande resultat. Det fick bli en Apogee A/D-omvandlare den gången. CD-versionen överträffade enligt Stig inte ljudmässigt avspelning av den ursprungliga, legendariska vinylutgåvan på skivan Svenskt 60-tal, trots att många exemplar av just den vinylskivan knastrar och lever om.

Goda kommersiella analogbandinspelningar återutges – igen
Är det över huvud taget någon idé att digitalisera gamla analoga bandinspelningar? Ja, anser jag, om det sker med optimal digital ljudteknik. Det finns analoga bandinspelningar som erbjuder mer relevant information än CD-överföringar tycks kunna förmedla. Orsakerna till CD-versionernas brister är många.

Många tror att ”CD-kvalitet” överstiger professionellt inspelade gamla analoga rullbands. De har fel. Många skivbolags lyssningsmässigt bästa CD kommer från analoginspelningar av konstmusik som gjorts på femtiotalet och sextiotalet. Bara några exempel:

Bert Whyte var med och startade skivbolaget Everest 1958 och gjorde under de följande åren ett hundratal inspelningar på specialbeställda bandspelare för 35 mm magnetfilm, som tillverkats för honom av Westrex. Banden återfanns 1993, LP-utgåvor från Classic Records från de ursprungliga 35mm-banden har fått goda recensioner, och enligt envisa rykten är inspelningarna nu på väg att återutges i högupplösningsformat.
http://en.wikipedia.org/wiki/Everest_Records

Bandspelarna köptes på 60-talet av Bob Fine, som sedan slutet av fyrtiotalet gjort lovprisade enmikrofoninspelningar vilka från 1951 gjorde stor lycka som mono-LP från Mercury Records. Stig gillade flera av dessa.

Fine gjorde inspelningar bl a för Command Classics och för Mercury Records. Hans stereoinspelningar i Living Presence-serien är legendariska.

Se t ex CD-överföringarna (inte de i Europa utförda SACD-versionerna) av de epokgörande inspelningarna i serien Mercury Living Presence, gjorda av ovannämnde C. Robert Fine på topptrimmade trekanalsbandspelare, vissa på 35 mm band med Westrex-utrustning.

Den 2009 avlidna Wilma Cozart Fine fungerade som producent. En av Westrex-bandspelarna togs i bruk när hon övervakade den av Philips inledda digitaliseringen till CD vid slutet av åttiotalet.

Det berättas att hon på goda grunder hyste stor tillit till sina örons vittnesbörd. Exempelvis underkände hon provskivor som utförts med en viss laserskrivarutrustning (de hörbara problem hon upptäckt förklarades sedan teknikerna upptäckt svårt fall av jitter) och vägrade t ex att acceptera Sony 1600 (det fick bli en dCS-omvandlare i stället).
http://en.wikipedia.org/wiki/Mercury_Records

Man kan ännu få tag på några av dessa CD-versioner via Universal Music Group eller som CD-R från www.arkivmusic.com

Flera högt ansedda analoga bandinspelningar ursprungligen gjorda under femtio- och sextiotalen för EMI, Decca, RCA. Lyrita, Verve, Blue Note med flera har återutgetts på digitalskivor, och vissa kanske kommer i högupplöst digitalformat som nedladdbara filer eller som BD.

Stig ogillade många analoga bandinspelningar på grund av hörbar distorsion och störande effekter av sidbandsmodulation, men det fanns ett stort antal som han gillade, varav några (särskilt de bästa sextio- och sjuttiotalsinspelningarna) lovade bättre ljud än CD-utgåvorna erbjöd.

Mindre sannolikt är att samma kultstatus förlänas de av klangförstörande elektronik påverkade mångmikrofontagningarna på analogband från sjuttiotalet och med primitiv digitalteknik på åttiotalet. Lite mer puristiska inspelningar finns det dock gott om, även från de senaste fyrtio åren, som förtjänar digitalisering till högupplöst digitalformat eller utgivning i ursprungligt högupplösningsdigitalformat.

Rätt förvarade kan många band från femtio- och sextiotalen vara i originalskick. Det gäller ”bara” att spela av dem rätt, och att digitalisera med omsorg och utan klåfingriga ingrepp.

Några småbolag försöker göra detta noga. Se t ex HDTT:
http://www.highdeftapetransfers.com/storefront.php

Att lyssna via omvandlare, med och utan filreduktion
Stig och jag genomförde 1996 några lyssningsbedömningar av kombinationer av A/D- och D/A-omvandlare, med respektive utan åtgärder för att spara bandbredd och minska filstorlek: ’bit reduction’ av typerna ’lossy’ och ’lossless’.

Olika omvandlarkombinationer lät för mina öron olika, några lite trevligare än andra; ingen som passerat en hårddisk uthärdade jämförelse med direktskickad nivåmatchad analog signal.

Värre var det med det på information reducerade materialet. Till vår fasa lät det konstigt om digitaliserade erkänt goda analoga pianoinspelningar i många fall. Applåder, gles musik och vissa transienter tycktes avslöja märkligt beteende hos vissa program för ’lossless bit reduction’. Stig ansåg att vi inte lyckats visa något särskilt med försöken, som skulle ha upprepats 1997.

Inverkan av olika ”kompressionsalgoritmer” av dessa slag är fortfarande föremål för debatt, mer än tio år senare. Värst låter dynamikkomprimerat eller limiterat material från en alltför högt utstyrd CD, som därutöver förstörts med MP3.
http://www.stereophile.com/features/308mp3cd/index.html

Stig slapp uppleva den värsta MP3-eran. Hans förhoppningar om bättre mikrofonplacering, högre upplösning, förbättrade digitala filter och säkrare dataöverföring börjar nu bli verklighet. Det finns nu bättre hjälpmedel för att kontrollera om digital informationsöverföring via kabel och olika gränssnitt fungerar tillfredsställande.

Ringning
Ringning i digitala filter har ansetts förklara en del av nackdelarna med digital inspelning och avspelning. Stig läste med intresse ett inlägg: R. Lagadec och T.G. Stockham, Dispersive models for A-to-D and D-to-A conversion systems, Preprint 2097, 75th Audio Engineering Society Convention (1984).

FIR-filter (Finite Impulse Response) har använts i stor utsträckning vid digital inspelning och avspelning, och brukar kallas linear phase. De fördröjer signalen, som föregås av ringning (pre-ringing). Hörbara störningar uppkommer.

IIR-filter (Infinite Impulse Response) föredras bl a av Naim.

I efterhand har en del debattörer beklagat att CD-standarden (Red Book) inte specificerade filtret i D/A-omvandlare. Det har visat sig att inte alla kombinationer av A/D- och D/A-omvandlare låter bra, och vissa typer av filter i D/A-omvandlare förefaller att favorisera vissa inspelningar framför andra. För-ringning anses kunna bidra till tröttande, metalliskt, platt ljud.

Ett aktuellt förslag till lösning är minimumfasfilter (minimum phase, MP) respektive apodising filters som börjat komma i konsumentprodukter från och med 2008, till att börja med i mycket dyra apparater. En del av dessa filter orsakar en hel del ringning efter en impuls, post-ringing, som anses mindre störande.

Adaptive time filtering, teknik licensierad från schweiziska Anagram Technologies, återfinns i den måttligt dyra Cambridge Audio Azur DacMagic.

Företag som t ex Meridian, Ayre och Esoteric har egna sätt att försöka minimera ringning i digitala filter. Mer om dessa längre fram i berättelsen!

Produkter i mer acceptabel prisklass med förbättrade filter är på väg. 2009 lanserades D/A-kretsen Wolfson 8742, däri ingår ett filter som inte ger någon för-ringning. Kretsen används av Georgios Fevgidis i hans nya D/A-omvandlare G-Dis DAC-V MkII som har bra analogförstärkeri (en kort lyssning i februari 2010 gav mersmak).
http://www.svalander.se/shoppen/dac-v.htm

Välrenommerade SACD-spelaren Onkyo C-S5VL har samma krets. Den används även av Frank Van Alstine i hans i december 2009 lanserade AVA Vision DAC och av Paul McGowan och medarbetare i PS Audio Perfect Wave DAC, som därutöver har egenutvecklade filter.

Andra tillverkare har genom mätning och lyssning tagit fram FPGA- och DSP-baserade filtertekniker. Men först vill jag berätta mer om jitter och dess bekämpning.

Jitter och andra störningar som uppkommer när digitalljud avlyssnas i realtid
Tidsförloppsfel vid överföring av digital videosignal till digitala plattskärmar eller projektorer uppkommer inte, eftersom data mellanlagras i en buffert.

Däremot uppkommer hörbara problem när en dataström från digital ljudfil via D/A-omvandlare blir analog signal. Detta kallas jitter.

Illustrationer och tyckande kan hämtas från många håll, se t ex
http://www.thewelltemperedcomputer.com/KB/BitPerfectJitter.htm

Vid digitalisering och återskapande av digital signal är det viktigt att kretsen som fastställer nivån i varje ögonblick (för trettio år sedan användes A/D-omvandlare av SAR-typ, Successive Approximation Register, vars sample and hold-kretsar inte hade goda egenskaper) gör så med fasta definierade intervall, styrda av precisionsklocka. Annars vanställs signalen.

Vanligen använda versioner av protokoll för att skicka digitalljuddata till D/A-omvandlare avser synkron överföring, at skilja från paketbaserade protokoll som används för överföring av data mellan datorns processor och dess omgivning. Nedladdning av digitalljudfiler sker paketvis, så här uppkommer ingen ljudpåverkan – förutsatt att en bitperfekt kopia erhålls.

Synkron överföring som används av protokoll som S/PDIF (Sony/Philips Digital Interface Format), AES/EBU (standard föreslagen av Audio Engineering Society 1985 och sedan antagen av European Broadcasting Union, reviderad 1992, 2003 och 2010) och synkron USB (vanligaste men inte bästa sättet att för överföring av digitalljud använda det vanliga datorgränssnittet Universal System Bus) innebär att både data och klockpulser överförs i samma vågform i kabel.

Det är lätt att utvinna data ur denna vågform, men svårt att med tillräcklig precision utvinna tidsförloppsinformationen (klockpulserna). Om överföringslänken har ändlig hastighet uppkommer jitter som påverkar ljudkvalitén vid lyssning i realtid.

Mellanlagring och återsynkronisering
Ingångskretsen i en D/A-omvandlare ställs inför en svår uppgift. Den blir olika beroende på digital signalkälla och överföringslänk.

Naim DAC har en databuffert. Mellanlagrade data återsynkroniseras. Den av tio fasta klockfrekvenser väljs som bäst motsvarar medelvärdet för frekvensen hos de extraherade klockpulserna. Se vitbok av Steve Sells och Hjalmar Nilsson:
http://www.naim-audio.com/products/dac.html

Exempel på inbördes olika lösningar för I2S, Ethernet respektive S/PDIF:

Paul McGowan arbetade med mellanlagring och återsynkronisering i Genesis Digital Lens, och metoden återkommer nu i många produkter, bl a PS Audio PerfectWave Transport. Han hävdar att när man spelar av en CD med PS Audio Perfect Wave Transport och företagets nya Perfect Wave DAC förbundna via företagets I2S-kablage behöver man inte tillgripa upsampling (med dess kända nackdelar) för att minimera jitter. En annan implementering kommer i företagets Bridge, avsedd för nätverksanslutning, och en ytterligare produkt med arbetsnamnet Lens avser att ta in och rensa S/PDIF-signal.

För några principiellt intressanta (men dyra) produkter har andra vägar valts.

EMM Labs, som startades av Ed Meitner, hör till de företag som arbetat med en lösning på problemet. I D/A-omvandlaren DAC2 och i företagets nya SACD-spelare XDS1 används en ny typ av ingångskrets.

Andreas Koch, som tidigare bl a arbetat hos Studer (med sampling rate converter och hårddiskspelare), Sony (med DSD-arbetsstationen Sonoma) och EMM Labs, har för Playback Designs utformat lösningar syftande till att befria inkommande signal från jitter. Michael Fremer gillade ljudet från företagets dyra SACD-spelare, men John Atkinson (Stereophile, februarinumret 2010) var bekymrad över hög brusnivå och kanalskillnad, medan pulssvaret var fint och jitter för 16-bit data lågt.

Klangpåverkan
Jitter förekommer i alla digitalljudsystem, och detta får betydelse när dataströmmen omvandlas till analog ljudsignal. Tidsförloppsfel i dataströmmen till omvandlarens digitala filter ger upphov till distorsion på analogutgången. Detta är inte harmonisk distorsion, som vi är vana vid att höra från t ex förstärkare och högtalare, utan är betydligt mer störande. Distorsionsnivån har ett komplext samband med egenskaperna hos förekommande jitter som sådant och med den digitaliserade ljudsignalens.

Fenomenen påverkas av hur digitalsignalens vågform ändras då den sänds, överförs och tas emot.

Fel i mjukvara för handskakning med flera delar av överföringsprotokollens tillämpning kan bidra med tidsförloppsfel.

Kabelns elektriska egenskaper har viss betydelse.

Störningar från jord, nätstörningar från t ex tyristorer eller switchade nätaggregat, radiofrekvensinterferens, magnetfält: allt sådant kan påverka datahanteringen och därmed ljudet.

Eftersom så många faktorer inverkar kan det fungera bäst om sändande och mottagande enhet är samkonstruerade, något som lättast sker om de finns i samma apparatlåda och i så fall med bäst resultat om särskild omsorg med skärmning, jordning, strömförsörjning och vibrationsisolering ägnats konstruktionen.

Mest problem med jitter vid bruk av vissa protokoll
Först något om protokoll och produkter vad gäller kablar och kontaktdon. Av de vanligast förekommande har puristen att välja bland ett fåtal lösningar med asynkron överföring via FireWire eller USB, möjligen i framtiden även HDMI/ARC.

USB med synkron överföring används mycket för anslutning av datorer till periferienheter, men ger vid överföring av digitalljudfiler stora problem med jitter; som nämns framöver kan USB nu användas med asynkron isokron överföring, som fungerar bättre.

USB med vanlig synkron överföring kan, med de billiga omvandlare jag hört, grumla rytmupplevelse och erbjuda väsande s-ljud, skrapigt stråkljud och skvättande fräsande biljud vid återgivning av transienter i översta mellanregister och diskantregionen.

Audiofiler har med skiftande framgång prövat olika typ av jordning och allsköns dyra kablar. USB-kablar bör hållas korta, helst mycket mindre än 5 m.

(Jag vet inte hur väl det fungerar att använda optiska förlängare)
http://www.vitextech.com/products.php?parentCategoryID=1&categoryID=7

FireWire (IEEE 1394) används i många bra datorer och kan medge asynkron dataöverföring med separat lina för klockpulser (vilket är svårare att få att fungera pålitligt, men ger bättre ljud). FireWire för ljuddataöverföring förekommer huvudsakligen i yrkesljudsammanhang.

IEC 60958 kan sägas innefatta AES/EBU (numera kallad AES3), S/PDIF och TosLink. För länkar se t ex http://en.wikipedia.org/wiki/AES3

AES: Balanserad kabel (som ger mindre risk för elektriska störningar) används i AES-standard från 1985 som antogs av EBU därefter (senaste version AES3-2009 antogs av Audio Engineering Society i januari 2010) – mest i yrkesbruk, där den högre signalnivån värdesätts. Naim ville 2009 inte stödja AES-protokollet under hänvisning till högre risk för radiofrekvensinterferens just på grund av den högre signalnivån.
http://www.aes.org/standards/blog/2010/1/aes3-2009-new-multi-part-revision

S/PDIF: Koaxialkabel med RCA- eller BNC-kontakter används i hemelektronik. Bygger på Sony/Philips Digital Interface Format. Numera delmängd av AES3-2009.
http://en.wikipedia.org/wiki/S/PDIF

TosLink: Optisk kabel, ursprungligen använd av Toshiba, officiellt namn EIAJ Optical. Ger mindre risk för störningar från t ex switchade nätdelar, men större risk för jitter.
http://en.wikipedia.org/wiki/TOSLINK

Dessa tre delmängder av IEC 60958 har en gemensam svaghet. Klocksignalen sänds inte separat, utan måste plockas ur vågformen, vilket inte alltid lyckas fullständigt. PLL-kretsar (Phase-Locked Loop) har använts för detta ändamål, varvid beroende på programmaterialets egenskaper avsevärd mängd jitter kan slinka genom eller ökat jitter uppstå.

Man kan försöka avlägsna jitter genom att mellanlagra och återsynkronisera data, något som ofta men långt ifrån alltid kan lyckas.
http://www.stereophile.com/features/396bits/

Hur systemen konstrueras må vara viktigare än vald kabelstandard, men med några lysande undantag är bekymren med jitter värst med TosLink och HDMI (en nyare industristandard för överföring av digitalljuddataströmmar och digital video).

TosLink har trots allt ett berättigande
TosLink för fiberoptisk dataöverföring till D/A-omvandlare avfärdades av Stig när vi lyssnade till några sådana kombinationer av drivverk och omvandlare vid mitten av 1980-talet, hypotesen var brister hos optokopplare (snarare var det nog jitter vi hörde effekterna av).

Man kan dock inte helt bortse från nyttan av TosLink, som inte längre har lika dåligt rykte bland lyssnare. På senare år har bättre mottagarkretsar för D/A-omvandlare gjort vissa sådana mindre känsliga för hörbara effekter av jitter. Flera ambitiösa tillverkare erbjuder nu åter TosLink i sina D/A-omvandlare. Fördelen är att galvanisk isolering erhålls.

Att använda TosLink kan vara en nödvändighet i hemmabiosystem, miljöer med plattskärmar eller datorbaserade installationer, där radiofrekvensinterferens, jordslingor och elnätstörningar från switchade nätaggregat är legio. Jag har i sådana situationer hört bra ljud via TosLink till D/A-omvandlare från Hegel, Naim och G-dis.

HDMI har orsakat nya intressanta problem
HDMI, som från början mest förekommit i hembio, ger ofta synnerligen störande jitter. Därför kommer här fler detaljer.

Hemmabiosystem ger även andra bekymmer för dem som har något intresse av ljudkvalitet, samtidigt som vid slutet av 2009 drygt en tredjedel av BD (skivor med Blu-ray) hade ljud med 24/48 (Warner var det bolag som hade störst andel 16/48), och lossless compression ger löften om bättre hemmabioljud än DVD-video medgett.

Dock kan få moderna apparater lyssningsmässigt konkurrera med äldre produkter från t ex Lexicon eller Theta. Ringning i filter, ljudförstörande digitala volymkontroller och störningar från switchade nätdelar gör att långt ifrån alla nu tillgängliga hemmabioförstärkare låter bra.

Prioritering av jakten på finesser (varav många, som ”rumskorrektion”, mera sällan verkar göra större nytta, och ger effekt endast för en punkt i lyssningsrummet) tycks medföra sämre ljudkvalitet än vad som till exempel erbjuds av min nu urmodiga Denon 2105.

Ett sidospår: Om nyttan av olika slags ”rumskorrektion”, se inlägg av Dr Sean Olive 1 november 2009, hans föredrag vid AES-mötet i München 2009 och hans test, presenterat vid AES-mötet i New York 2009, där alla lät olika, och två av de prövade utrustningarna inte gjorde subjektiv nytta. Intresserade manas att läsa vidare: Sean E. Olive, John Jackson, Allan Devantier, David Hunt, and Sean Hess, “The Subjective and Objective Evaluation of Room Correction Products,” presented at the 127th AES Convention, New York, preprint 7960 (October 2009).
http://seanolive.blogspot.com/
http://docs.google.com/fileview?id=0B97zTRsdcJTfY2U4ODhiZmUtNDEyNC00ZDcyLWEzZTAtMGJiODQ1ZTUxMGQ4&hl=en

Men jag har hört fint stereo- och tillräckligt bra hemmabioljud från anläggningar med utmärkt ljudkvalitet via analoga utgångar till hifi-förstärkare som försörjer ett främre högtalarpar av fullregistertyp (ingen centerkanal), medan HDMI fått duga till hemmabioförstärkare som driver ett flertal ambienshögtalare och lågbashögtalarna (gärna flera, för ljudeffektkanalen LFE). I princip borde ingen musikaliskt betydelsefull information förmedlas via LFE, men undantag finns.

I en sådan installation gäller det då ”bara” att kontrollera ljudnivån på ett bra sätt, som inte förstör ljudkvalitet (i de bästa flerkanalanläggningar jag hört förekom fjärrstyrda motordrivna högkvalitetsomkopplare som samordnade volymkontroller, men billigare lösningar finns).

– En fotnot: i vissa produkter, som den kommande Ayre DX-5, är det inte möjligt att samtidigt skicka signal ut via HDMI och på analogutgångar.

Från och med HDMI 1.3 ingår i protokollet Auto LipSync Correction som gör det möjligt för signalkällan att fördröja ljudsignalen. Läppsynkronisering tillmäts stor betydelse av många videofiler, men är för mig ett mindre problem, som är bra löst i digital domän i många hemmabioförstärkare, svårare att ombesörja på annat sätt.

HDMI-standarden blandar digital ljud- och bildinformation i samma kabel, och störningar har noterats. Meridian tillverkar därför HD621 som skiljer dem åt, och levererar krypterade digitalljuddata via S/PDIF till en Meridian-processor.

HDMI ger inte någon optimal möjlighet att sända klockpulser separat (vilket nog beror på att dess skapare lagt fast kontaktdonets utformning innan man kommit överens om protokollet).

Klockpulser extraheras med begränsad framgång ur videosignalen av en PLL-krets. En processor från Yamaha uppvisade för 24-bit-data enligt mätningar i Hi-Fi News rysliga 3000 pikosekunder jitter för HDMI men acceptabla 65 ps för S/PDIF.

Flera tillverkare har tagit till ASRC-kretsar (asynchronous sample rate converter) i hopp att återskapa den skadade digitalsignalen, med kontroversiella resultat.

Mätdata för jitter publicerade i Hi-Fi News skiljer sig mycket åt mellan olika apparater. Spännvidden låg i början av 2010 mellan drygt 30 och drygt 3000 pikosekunder.
http://www.avsforum.com/avs-vb/showthread.php?p=17504717#post17504717
http://www.milleraudioresearch.com/avtech/index.html
Se även Hi-Fi News majnumret 2009: http://www.milleraudioresearch.com/download2009/reports/may09/classe_ssp800_lpcm_hdmi.html

Speciallösningar för överföring via HDMI
HATS, PQLS: HDMI har blivit allt mer ökänt för stora problem med jitter vilket lett till fabrikantspecifika lösningar som Pioneer PQLS och Sony HATS (inbördes olika metoder för asynkron överföring med HDMI-kablage, begreppen marknadsfördes förvillande nog ursprungligen för bruk med FireWire (alias iLink).

ARC: Ett mer generellt användbar metod är att överföra digitalljuddata skilda från bilddata, enligt specifikationen HDMI 1.3a som möjliggör ARC (Audio Rate Control).

Exempel: i Ayre DX-5 är det på så sätt D/A-omvandlarens precisionsklocka som styr överföringen av digitalljuddata från Blu-ray och andra optiska skivor till en särskild HDMI-utgång. Återstår att se om hemmabioförstärkartillverkare tar upp den kastade handsken och utnyttjar ARC framöver.

Jitter kan mätas och bekämpas
Att använda samma strömförsörjning och samma hölje för drivverk och omvandlare gav upphov till allsköns bekymmer i tidiga CD-spelare, så från mitten av åttiotalet kom allt fler produkter som separerade de två funktionerna.

Detta kom ur modet, för att återkomma först några år in på 2000-talet. Vissa kombinationer av drivverk och D/A-omvandlare har nämligen givit särskilt hörbara ljudförvrängande effekter, som svagt påminde om bandspelares och skivspelares modulationsbrus. En viktig orsak till de tröttande oljuden var tidsförloppsfel.

Jitter studerades tidigt inom amerikanska och japanska företag. En numera klassisk artikel av Barry Blesser i ett specialnummer av JAES 1978 lästes av Stig med intresse.

Blesser B. Digitization of audio: a comprehensive examination of theory, implementation, and current practice. Journal of the Audio Engineering Society 1978 Issue 10 pp 739–771.

Men hur skulle man mäta jitter? Edmund Meitner (då hos Museatex, driver nu EMM Labs) och Robert Gendron (Analog Devices) presenterade i ett AES-föredrag 1991 mätningar av bl a clock jitter som väckte Stigs nyfikenhet.
http://www.emmlabs.com/html/about/ed.html

Fler mätmetoder har följt. Paul Miller säljer utrustning som använder J-testsignalen, utvecklad för bruk med S/PDIF av Julian Dunn, som arbetade på Prism Sound, och dog 2003. Se Julian Dunn och Ian Dennis: The diagnosis and solution of jitter-related problems in digital audio systems. AES Convention:96 (February 1994) Paper Number:3868
http://www.aes.org/e-lib/browse.cfm?elib=6364

Olika metoders resultat är inte lätta att inbördes jämföra. Meningarna är delade om graden av hörbara effekter av olika slags jitter.

Teoretiskt borde man vid CD-avspelning komma ner till 100 nanosekunder, dvs lägre jitter än äldre mätutrustning kan avslöja. Först nu har kommit apparater som i detta hänseende gör CD-mediet någorlunda rättvisa. Även bättre filter har konstruerats. Ändå låter det inte lika bra från CD och från datorlagrade filer med CD-kvalitet som från väl återgivet, mer högupplöst PCM-ljud.

Tidsförloppsfel vid CD-avspelning diskuterades allt mer, särskilt efter ett AES-föredrag av Malcolm Omar Hawksford 1991, men Stig hade inte tillgång till utrustning för demodulering och sidbandsanalys av jitter-fenomen. Den utmärkta tidsintervallanalysatorn från Wavecrest kostar omkring 75 000 USD, till exempel.

Först på senare år har kommit i lite mer utbrett bruk utrustning som mätmässigt gör de apparater som bäst klarar CD-standarden (16 bits 44,1 kHz) någorlunda rättvisa och som även kan användas för att analysera högupplösningsspelare som uppvisar så lindriga jitter-fenomen att ljudåtergivningen börjar kunna jämföras med fin analogtekniks.

John Atkinson i Stereophile har nu börjat använda en mer avancerad mätutrustning utlånad av Audio Precision.
http://stereophile.com/features/1208jitter/

Alla omvandlare förefaller inte ge lika tydliga hörbara effekter av jitter. Nya ingångskretsar och mellanlagring av dataströmmen i buffertar hör till de åtgärder som försökts, många gånger med goda resultat vid mätning. Lyssnares intryck är mindre entydiga.

Exempel: Benchmark och BelCanto samt några andra företag som använder ingångskretsar från CEntrance gör gällande att deras D/A-omvandlares ljud föga skulle påverkas av jitter från inkommande dataström (dessa apparater är små, tillförlitliga och prisvärda; de anläggningar och rum jag hört dem i har gemensamt att ljudet är rätt så rent men lite kyligt, och inte lockar mig till långlyssning – att min oförmåga att helt begeistras av just de anläggningarnas egenskaper skulle kunna ha något att göra med CEntrance-kretsen är möjligt, men alls inte styrkt).

Naim och Berkeley Audio Systems hör till de ansedda tillverkare som kommer med liknande påståenden. Verkar stämma i dessa fall, men det är omöjligt att efteråt avlägsna jitter som tillkommit vid inspelning och mastering.

Även ljudet från mycket fina D/A-omvandlare tycks påverkas av signalkällans egenskaper. Alla DVD- eller CD-ROM-läsare i datorvärlden är inte perfekta. Allt annat lika verkar SSD medge bättre ljud än hårddisk eller o-buffrad optisk skivläsare.

Överföringslänkens egenskaper anses av många ha särskild betydelse, därför ytterligare några ord om dataströmsändande och överförande komponenter, särskilt kontaktdon och kablage.

Bättre dataöverföring
På senare år har många företag försökt överföra digital signal med mindre störningar från USB-minnen, digitalskivdrivverk, dator. server eller hårddisk (NAS, Network Attached Storage) till D/A-omvandlare.

S/PDIF eller AES: D/A-omvandlare som accepterar sådan anslutning har funnits i många år. Här hänger mycket på konstruktionen av D/A-omvandlarens mottagarkretsar.

Exempel: Cambridge Audio säljer DacMagic, en relativt prisvärd D/A-omvandlare som i likhet med de flesta D/A-omvandlare verkar låta bäst om man använder dess S/PDIF-ingång (alltså inte dess USB-ingång, som i många installationer kan ge mer problem med jitter).
http://stereophile.com/digitalprocessors/cambridge_audio_azur_dacmagic_da_converter/

I2S: Inter-IC Sound. Klockpuls överförs skild från dataströmmen. Beteckningen blev mera känd först från CD-spelare med Philips-drivverk, från lågprisprodukter till Zanden och andra dyrgripar. De tre kablarna måste vara exakt lika längd (i ursprunglig lösning bara några centimeter var). Flera tillverkare, däribland dCS, har anfört kritik mot bruk av I2S som kablage för längre sträckor än så.

PS Audio laborerar med en variant av I2S via HDMI-kabel mellan drivverk och omvandlare.

MSB och Blue Smoke med flera använder för sina produkter Cat5- eller Cat6-kabel i samma syfte: att överföra klockpulser från nära D/A-omvandlaren till drivverkets elektronik för att ge jämn dataöverföring.

DSD-överföring, DSD Disc och DXD
DSD kan överföras enligt protokollet HDMI 1.3 och flera hemmabioförstärkare kan nu ta emot sådan signal. Hur DSD-data skall levereras i hemmiljö är en annan fråga.

Blue Smoke Entertainment Systems är vad jag tror först med att uppge sig kunna spela SACD-material via en music server, deras Vista-baserade heter Black Box.
http://www.bluesmokesystems.com/

Lite förvånande uppgift, då SACD är krypterade, så att man inte lätt kan överföra dess filer till hårddisk – till skillnad från skivor som använder det nyare Sony-formatet DSD Disc.

I yrkesljudvärlden finns sedan länge möjligheter att hantera DSD-filer direkt eller konvertera dem till 32/384 eller 32/352,8. De senare formaten har använts för att göra inspelningar som skall ges ut på SACD eller BD.

DXD-formatet kom till för att det är mycket lättare och billigare att redigera och manipulera PCM-data än DSD.

PCM-data kan konverteras till DSD för distribution på SACD.

Vissa skivbolag överväger att ge ut material på DSD Disc. Man kan göra egna DSD Disc med utrustning från t ex Korg. Formatet DXD (Digital eXtreme Definition) tillkom för att möjliggöra redigering m m innan inspelningen kunde utges på SACD.
http://www.ps3sacd.com/dsddiscguide.html

Nätverksansluten lagring av digitalljudfiler
Ethernet: Linn, Naim, Resolution Audio och MSB med flera använder för olika ändamål kablage som för datornätverk typ Ethernet.

Man kan lagra sina ljudfiler i en nätverksansluten hårddisklåda med mikroprocessor och operativsystem, placerad bortom lyssningsrummet för att slippa höra hårddiskarna väsnas (NAS).

Filer överförda som paket via Ethernet kan spelas av i för ändamålet optimerad utrustning där informationen mellanlagras och bitströmmen synkroniseras till precisionsklocka för vidare befordran till digital-analogomvandlarkretsar.

Detta har varit vanskligt att få att fungera väl för PC-användaren, vilket inte hindrat oförskräckta PC-intresserade från att laborera med t ex det tyska programmet TwonkyMedia. Flera företag erbjuder nu potentiellt mer välljudande och lättskötta lösningar, som lovar att befria användaren från att brottas med Linux-kommandon och besvärlig NAS-programvara.

Vissa kompletta spelare eller musikdatabetjänter (music servers) är små datorer under Linux- eller Windows-variant, andra apparater har specialskriven mjukvara som gör det möjligt att slippa datorn och dess komplexitet vid lyssning till digitalmusikfiler eller optiska skivor.

Några dyra spelare med inbyggt drivverk som Bladelius Embla eller Boulder 1021 (med ny programvara) kan ta emot filer via Ethernet från en NAS.

Kommande produkt från PS Audio (Netbridge) och många andra apparater har Ethernet-anslutning som gör det möjligt att lagra filer i en hårddisk-server (NAS) på lokalt nätverk och skicka dataströmmen till lämplig D/A-omvandlare.
http://www.psaudio.com/ps/forum/viewthread/95/

Lättast men inte billigast är att köpa all hård- och mjukvara från samma leverantör. Då blir det nog lättast att styra hela härligheten.

Styrning av musikspelare och åtkomst av musikfiler
Exempel: I januari 2010 visade PS Audio mjukvara (för Apple iPhone, iPod Touch och iPad) som gör det lätt att spela musikfiler lagrade på den kommande produkten PS Audio PerfectWave Library (PWL), eller (via mjukvaran Media Server) med dator eller NAS.

Apps av flera slag för de nyssnämnda Apple-produkterna finns nu för styrning av många slags hemelektronik.

Databetjänter som följer DNLA/UpnP har blivit allt vanligare sedan den senare blev standard ISO/IEC 29341, i december 2008. Tekniken skall medge enkel hopkoppling av hemelektronik för informationsöverföring. De första implementeringarna av dessa protokoll jag hört har dock inte imponerat lyssningsmässigt. Hösten 2009 kunde påträffas åtskilliga buggar…
http://www.dlna.org/home
http://en.wikipedia.org/wiki/Universal_Plug_and_Play

Tekniken för paketöverföring med kabelbaserad Ethernet börjar däremot nu efter årtionden bli mogen och väsentligen tillförlitlig.

Ett av de praktiska problemen med att lagra musikfiler på NAS är att finna mjukvara som är lika trevligt lättanvänd som iTunes för åtkomst av filerna. WMP, TwonkyMedia, Foobar och Asset är program som har en del anhängare men många belackare. Alternativ är på gång.
http://wiki.jrmediacenter.com/index.php/DLNA
http://bookshelfapps.com/
Dyra DS-produkter från Linn erbjöd när de först introducerades bra ljud men trist mjukvara (det senare lär ha ändrat sig); Squeezebox-familjen erbjöd vid mina första kontakter trevlig mjukvara men tråkigt ljud.

Ethernet helst via kabel
Det är noga med hur Ethernet installeras och används. Se Audio Networking for Pros av Francis Rumsey.
http://www.aes.org/publications/

Audio Engineering Society utgav rekommendationer för nätverksbaserat ljud i oktober 2009.
http://www.aes.org/blog/2009/10/best-practices-in-network-audio

Wi-Fi (802.11x) är en familj av system för trådlösa nätverk, Ethernet över 2,4 GHz-bandet. Digitalljuddata kan strömmas från dator i ett rum till mottagare i ett annat rum, utan kabeldragning.

Micromega WM-10 och många andra Wi-Fi-mottagare med inbyggd D/A-omvandlare marknadsförs som mer audiofilinriktade konkurrenter till t ex Logitech SqueezeBox, Apple Airport Express och diverse liknande produkter från olika datortillbehörstillverkare. Om de här mer audiofilorienterade produkterna motsvarar merpriset återstår att se.
http://www.avguide.com/blog/first-look-micromega-wm-10-wifi-music-streamer?src=Playback

Wi-Fi erbjuder relativt ofta problem och störningar. Det är säkrast att välja ett separat trådlöst nätverk för digitalljud, och lättast att hålla sig till 16/44,1.

USB är vanligast i hemdatorvärlden
USB finns som gränssnitt i många persondatorer, men ljudet från USB-anslutna D/A-omvandlare har tidigare sällan övertygat. Mer om nyare lösningar för asynkron isokron överföring presenteras nedan.

Omvandlare från USB till S/PDIF finns t ex från Lindemann.

Ett billigare alternativ för den som vill använda dator som saknar FireWire med en befintlig D/A-omvandlare som har S/PDIF-ingång (RCA eller BNC) är M2Tech HiFace eller andra USB-anslutna produkter.
http://www.tweekgeek.com/_e/Portable_Computer_Audio/product/HiFace/M2Tech_HiFace_Turns_an_Ordinary_PC_into_an_Audiophile_Music_Server.htm

Resolution Audio har presenterat omvandlaren Pont Neuf, för övergång från USB till Ethernet.

FireWire har stor bandbredd, men är mindre vanligt och inte alltid lätthanterat
FireWire (IEEE 1394) har större bandbredd och används främst av yrkesljudtekniker för överföring från A/D-omvandlare och till D/A-omvandlare. Lätt att få att fungera för synkron överföring, mera av en utmaning för den som vill ha fullgod asynkron överföring.

Instickskort (PCI, PCIe, för portabla datorer heter PCcard-efterföljaren Express Card, m m) kan ge många datorer FireWire-utgång.
http://macworld.idg.se/2.1038/1.278524/det-glomda-halet-i-din-macbook-pro?=/0.48/grp1/SP/adtclk.htm

Hur väl en viss kombination av dator och omvandlare fungerar är svårt att förutse. Ett par fallbeskrivningar kommer senare.

Asynkron isokron överföring via USB: god nyhet
USB-nytt: Flera bättre lösningar för den som (trots att Charlie Hansen med flera offentligen förklarat att USB inte borde brukas för ändamålet) i alla fall vill använda USB har nyligen lanserats.

Wavelength (vars programmeringskunnige ägare Gordon Rankin licensierat Streamlength-tekniken till Ayre) och dCS (med kod skriven av Andy McHarg) har lanserat asynkron dataöverföring via USB med hjälp av nyskrivna program för Texas Instruments TAS1020B.

Se vitbok från Ayre och tester i t ex Hi-Fi News och Stereophile av produkter från de ovannämnda företagen.
http://www.ayre.com/products_detail.cfm?productid=18&field=specs
http://www.stereophile.com/hirezplayers/dcs_puccini_sacd_playback_system/

En dyr (på drivverk mm från Oppo baserad) universalspelare för BD mm, Ayre DX-5, var i början av februari 2010 fortfarande under utveckling. Den har en ny ingångskrets som klarar det 2009 lanserade protokollet High Speed USB 2.0 Class 2 Audio för att överföra 24/192-filer från dator (i början av januari 2010 gällde detta dock endast dem som använder OS X, Gordon Rankin försökte då fortfarande lösa problem med att använda Windows). Linux-användare var då ännu begränsade till 24/96.

Motsvarande ingångskrets och mjukvara kommer för D/A-omvandlaren Ayre QB-9 (exemplar av QB-9 i ursprunglig version kan uppgraderas).
http://blog.stereophile.com/ces2010/ayre_dx-5_universal_player/#COMMENT

Digitalfiler eller optiska skivor bäst?
Program som gör det lätt att röva digitalljudfiler ur optiska skivor som CD, BD, DVD eller DVD-audio (ripping) har stimulerat många att använda sin dator för att lagra ljudfiler, nu lämpligen utan att minska deras omfång med MP3 eller annat ofog.

Det tar tid att läsa in sina CD i en dator, en och en, och innebär en del fipplande med datorprogram. Några få verkligt hängivna entusiaster har på ena eller andra sättet berett sig tillgång till en av de robotlösningar som finns, man trär sina kompaktskivor på en spindel och sätter igång maskineriet. Billigare är lådor med CD-läsare och hårddisk som sköter inläsningen utan inblandning av dator, t ex RipNAS.

Hårddiskar är nu billiga och minnen utan rörliga delar (SSD) kommer med större lagringsutrymme till mindre högt pris. En BD-film kan ta 30 GB i anspråk…
http://www.computeraudiophile.com/category/Computer-Audiophile-Academy/Computer-Audiophile-Academy
http://www.makemkv.com/
http://www.ripblurayformac.net/

Skall man vara vänlig har ljudkvaliteten från datorlagrade ljudfiler länge gett intryck av förbättringspotential. Särskilt gäller det vid trådlös överföring, per WiFi eller Blåtand.

För att citera Dr Johnson kunde den första förtjusningen i att det över huvud taget gick att använda datorn på detta sätt övergå i en jämförelse med att se en hund gå på bakbenen; det görs inte bra, men man förvånas över att alls se det göras.

Å andra sidan finns på nätet många sidor med oerhört entusiastisk presentation av tekniker för datorbaserat digitalljud, se t ex en särskilt omfattande sådan – vars författare håller med Jean-Paul Sartre om att man tenderar att be om råd från den som väntas säga det man vill höra…
http://www.thewelltemperedcomputer.com/

Stolta pionjärer kunde – redan då ungefär tio år gått sedan de lite mer avancerade datorljudkorten 1988 kommit på marknaden – ofta, men inte alltid, uppvisa ett mycket bättre ljud via dator än med en gammal CD-spelare som fått lort på optiken eller av andra skäl försämrats med tiden. Dessa entusiaster har verkligen fått anstränga sig, och vi andra har kunnat lära oss av dem.

Bättre skulle det bli. Under 2000-talets första årtionde växeldrog optiska spelare och datorbaserade lösningar, och bägge tävlar om att ge den bästa ljudkvaliteten från högupplösta digitalfiler.

I princip borde den bästa lösningen kunna vara att förlustfritt läsa av en optisk skiva i en apparat, överföra med välfungerande gränssnitt utan förluster till en SSD-spelare med inbyggd D/A-omvandlare, och njuta. Bladelius Embla, som jag inte hört, är en sådan produkt; flera är under utveckling. Med en sådan lösning slipper man problemen med överföring av digitalfiler via optisk eller konventionell kabel till D/A-omvandlare för lyssning i realtid, bl a jitter.

Men det gäller att få in informationen oskadd i systemet; det finns många undermåliga optiska skivläsare för datorbruk, varav en del kommit i bruk i audiovärlden. Utvecklingen står dock inte stilla.

Stig fick aldrig höra det bästa av tjugohundratalets jitter-fattiga CD-avspelning med drivverk av bästa slag, högprecisionsklocka, databuffert, up-sampling eller de bättre digitala filter som lanserats under 2000-talet av Meridian, Ayre med flera.

Inte heller fick han höra hur bra det i bästa fall kan låta när en exakt kopia av CD-data (eller ännu hellre högupplösta PCM-data) skapats, mellanlagrats på hårddisk eller flash-minne utan dataförlust eller tillkomst av störningar, utsatts för upsampling med bra metodik och jitter-fattigt störningsfritt överförts till för närvarande ansedda D/A-omvandlare från t ex Berkeley, Lynx, Prism Sound, Weiss, MSB, dCS, Ayre eller Wavelength.

Till saken hör dock att all utveckling av digitalskivspelare inte lett till musikaliskt optimala resultat; alltför många dyra spelare uppvisar en konstlad ”etsad” konturskärpa som påminner om en irriterande kantskärpt TV-bild eller digitalbild. Existerande mätmetoder verkar inte kunna avslöja alla de ljudpåverkande egenheter hos digitalljud som man kan träna sig att uppfatta.

Har vi nu nått så långt att återgivning av digitalt inspelat ljud via hårddisk låter lika bra som den analoga signalen från den utmärkta mikrofon och mikrofonförstärkare som förhoppningsvis finns och rätt använts av inspelningsteknikern? En framgångsrik sådan demonstration väntar jag som sagt fortfarande på att få höra.

Lars Bäcklund

Upp

Coata – med fluglim!

Många OA-6 Typ 1-ägare har frågat sig hur coatingen på 10-tumsbasarnas tygkantsupphängningar fortfarande kan vara alldeles kletig efter över 40 år. Ja, den kan till och med droppa ner lite på gallret heta dagar vid långa lyssningspass. Nu kanske vi har fått svaret. På hifi-forumet Faktiskt.se berättar signaturen Rolfzetterberg att Sinus, den svenska högtalarfabrik som tillverkade OA-6 Typ1-basarna coatade kantupphängningarna med vanligt fluglim!

Rolfzetterberg berättade i tråden hur han funnit informationen:
”Sinus skrev faktiskt i en annons i Radio och Television en gång att de använde fluglim i sina högtalare.”

Carlssonplanets internationelle redaktör Martin Dellstig har letat vidare i ämnet hittat följande info om fluglim:

”Den vanligaste »fällan» är flugpapperet, som ju förekommer i många variationer i handeln. För användande i större skala, exempelvis i svinstallet, ställer sig emellertid det färdiga fabrikatet alltför dyrt, varför här skall lämnas några recept på billigt, hemlagat fluglim.

För framställning av fluglim använder man i regel tre ingredienser, nämligen någon hartsart, maskinolja och rovolja eller tran. Samtliga blandningar, som omnämnas i litteraturen, äro varianter av detta grundschema. Maskinolja, tran och andra icke torkande oljor användas för att hålla blandningen klibbig under lång tid.

Ett utmärkt lim erhålles av

45 delar harts (ex. kolofonium)
10 delar maskinolja och
10 delar fisktran.

Hartset smältes utan överhettning samtidigt som oljan och fisktranet tillsättes under omröring tills en homogen blandning erhållits. Denna blandning strykes på pappersremsor, käppar eller andra lämpliga föremål, som sedan placeras fristående på de ställen i stallet, där flugorna helst uppehålla sig. Man måste emellertid vara sparsam med maskinolja, då ett överskott härav gör den färdiga blandningen mindre temperaturbeständig.

Mer om fluglim kan man läsa i Lantmannens Uppslagsbok:
http://runeberg.org/lantuppsl/0294.html

Upp

Mer om coating

För alla Carlssonägare som fortfarande uppskattar ljudet från sina orenoverade 60-talsmodeller kan det vara hög tid att se över kantupphängningarna på bredbandsbasarna Philips 9710. Dessa veckade pappkanter är mycket tunna och har inte blivit mindre sköra med åldern. De har ofta mikroskopiska sprickor och håligheter som släpper igenom luft vilket är till förfång för ljudkvaliteten. Därför är det en mycket god ide att försiktigt belägga dessa kanter med coating. Även diskanternas kantveck mår bra av coating. Den kunnige signaturen Jansch har på Carlssonplanets forum lämnat bra tips på coating – och skyddstyg:

”Jag använder Biltemas Gummilagning på tub för att behandla kanterna på både basarna och diskanterna. Åminstone efter 3 år är behandlingen mjuk och följsam (dränkte in en bit hushållspapper för 3 år sedan och impregneringen har inte hårdnat).
Späd ut den till 50/50 med thinner eller aceton och använd liten pensel med relativt styv borst, typ pensel för acrylmålning. Utspädningen gör att den veckade kanten suger in bra och framförallt att du inte får för tjockt nere i veckningen. Ett lager på diskanter och oftast 2 lager på 9710M.

Ett annat tips: tyg(väv) köper du på IKEA för diskanterna, kommer inte ihåg vad det heter men det ligger på färdiga rullar och finns på gardin/persiennavdelning. Denna väv kan du inte använda på basarna då där krävs ett elastiskt tyg för att få det snyggt.
Kolla noga med en linjal tvärs över diskanten att den veckade konkanten inte kommer att ligga an mot tyget (vissa serier av MT20 hade detta problem). Om så är fallet kan du göra en korkplatta (2 mm)som ”distans” mellan högtalarkorgen och tyget som limmas med kontaktlim. Jag behandlar korken med svart lackbets. Tyget limmas med Biltemas gummilagning eller FÖRTUNNAT kontaktlim genom att stryka på ett lager på korken och låta det bli halvtorrt (lite klibbigt). Spänn ut tygbiten med lite tejp på en plast skärbräda (typ IKEA:s vita som har en lite ruggad yta), tryck ner högtalaren mot tyget. Pilla INTE med fingrarna på tyget förrän det torkat ordentligt, det blir direkt vita klibbmärken.”

För mer om hur man demonterar bredbandsbasarna utan att ändra lådans dämpning och om hur man coatar de gamla kondiskanterna kan läsas på Carlssonplanet under Renoveringstips.

Upp

Skivtips – Mats Bergström

Med alltför stor oregelbundenhet publicerar vi tips på särskilt välljudande skivor med extra trevlig musik här på Carlssonplanet. Idag är det dags igen. Gitarristen Mats Bergström (född 1961) har gjort många fina inspelningar, som det är svårt att välja mellan skriver Lars Bäcklund men kommer ändå här med ett par fina skivtips:

Mats Bergströms konserter, ofta i samverkan med sångare och sångerskor,
bör inte missas. Han anlitas ofta av Ensemble Modern (Frankfurt) och
musikFabrik (Köln), samt framträder även med en trio tillsammans med
basisten Svante Henryson och slagverkaren Magnus Persson.

Musik av Heitor Villa-Lobos, framförd av Mats Bergström och vänner,
spelades in av Semmy Lazaroff 1989. Stig tyckte mycket om skivan.
Anna-Lotta Larsson sjunger bl a i Bachiana brasileira no 5. Inspelningen
har liv och rumslighet, som blir bara bättre ju bättre anläggning som
står till buds. (Proprius PRCD 9021)

Francisco Tárrega dog för 101 år sedan, efter att ha komponerat ett
hundratal stycken för gitarr. Nybörjaren på akustisk gitarr träffar
snart på några av dem, men de har mycket att erbjuda även den verkligt
skicklige gitarristen. De flesta har någon gång hört Recuerdos de la
Alhambra, som finns på en aktuell skiva med Mats Bergström. Han spelar
på en kopia av Tárregas gitarr från 1888, byggd av den svenske
instrumentmakaren Lars Jönsson 2002. Inspelningen gjordes av Lars
Nilsson i Silento Studio, Kållered, och är detaljrik utan vasshet. I
Mats Bergströms tolkning är Preludios ett mästerverk. De kortare
styckena är även hörvärda, i hans förnämliga gestaltning. En enig jury i
CD-revyn i Sveriges Radios P2 den 7 februari 2010 satte betyget fyra
radioapparater dvs Utmärkt. Det är det minsta man kan säga.
(Naxos 8.572365)
http://www.naxosdirect.se/Guitar-Music—-Trrega-Francisco—-Bergstr%C3%B6m-Mats-guitar/title/8572365/

Gitarrkvartetten, som använder fyra olika stämda gitarrer från Georg
Bolin, spelades in av Jan-Eric Persson på Telefunken-bandspelare med
Blumlein-teknik i en kyrka 1978. Denna LP blev den första storsäljaren
för Opus 3. Nya skivor kom 1980 och 1991. Gitarrkvartetten är mest känd
för sina goda framföranden av transkriptioner av stora kompositörers
verk. På en nyutgiven SACD Hybrid finns även soloinspeningar med
kvartettens ledare Peder Riis, ett stycke av Fernando Sor med Duodecima
och flera stycken med Stockholms Gitarrtrio. Alla är gjorda i kyrkor och
innehåller mycket rumsinformation. De analoga inspelningarna på
välbevarade band (Agfa 468) har digitaliserats av Persson själv
(24/88,2), med gott resultat.
(Opus 3 SACD 22062)
http://www.opus3records.com/track/22062.html

Lars Bäcklund

Upp

Tips på gummibussningar

För den riktigt noggranne Carlssonrenoveraren kan det vara vits att byta ut de idag ofta helt uttorkade gummibussningar som sitter vid skruvgenomföringarna på alla Sonabs högtalarfilter från 70-talet. Tidigare hade Clas Ohlsson en lämplig bussning som tyvärr plockades bort ur sortimentet. Men nu har Carlssonägaren Anders F vänligen skickat oss ett tips på ny:

”Gummibussningarna som dämpar upphängningen av filtren i OD-11, OA-12/14/116/2212 finns att köpa på Swedol, artikelnr. EL-13373. 29 spänn för 10 st. mvh Anders”

Tack Anders!

Upp

Jämförelser OA-50-serien

Roger J i Norge undrar vilken modell i OA-50-serien han bör satsa på: ”Er det stor forskjell mellom OA-50.3 og OA-52.3, og hvordan står OA-58/60 seg i sammenlikning? … Er det vanskelig å få tak på så nye, brukte Carlsson som mulig i Sverige? Skal drive høytalerne med et par Audion Silver Night push-pull. Mvh Roger J”.
CarlssonPlanets internationelle redaktör Martin Dellstig gav sig på ett svar:

Hej!
Jag börjar med att dela in det lite i grupper.

Hur är OA-50.3 jämfört med OA-52.3?
Först skall vi konstatera att båda är mycket bra högtalare. Jag har själv OA-52 i vardagsrummet och OA-50 i gillestugan så dessa är för mig lättast att kommentera.
Det första jag vill säga är att de har fler likheter än skillnader men givetvis så finns skillnaderna där.
OA-50 är en mer förlåtande högtalare än OA-52, spelar man upp en väl inspelad skiva så låter OA-52 bättre, är inspelningen däremot undermålig så låter det oftast bättre i OA-50.
Angående de ”hårda värdena” som frekvensomfång, känslighet och ljudtrycksförmåga så är de ju på pappret ganska lika.
Dock så är det så tycker jag att OA-52 är lite bättre på nästan allt.
OA50.4 bör ge något mer i basen men jag har aldrig samtidigt spelat OA-50.3 och OA-50.4 så jag kan inte göra en jämförelse

OA-50.4 är alltså en OA-50 bestyckad med samma diskant som OA-50.3 men med senaste generationen av 6,5” basen samt med anpassat filter för detta.

OA-58 (och OA-60) jämfört med OA-50.3
Här jämförs ju två högtalare som ligger i samma prisklass, OA-58 var ju OA-50s efterträdare.
På pappret är ju även dessa högtalare mycket lika, personligen tycker jag ju dock att OA-58 är lite bättre än OA-50.
Detta då det ibland kan upplevas att ljudbilden är lite låg med OA-50, detta löses ju i och med att OA-58 helt enkelt är högre.
Höjden kan ju vara en fördel med OA-58, rent möbleringsmässigt.

Priser
Priset för en OA-50.3 när den gick ur produktion för ett par år sedan var 6 – 7000 SEK (lite varierande).
Priset för en OA-58 när den gick ur produktion var också 6 – 7000 SEK.
Priset för OA-52.3 var sista siffran jag sett i butik 18000 SEK (jag har dock hört siffror på 19-22000 SEK).

Begagnatpris för en OA-50.3: Har sett priser mellan 2800 – 4000 SEK.
Begagnatpris för en OA-58: Har sett priser mellan 3800 – 5000 SEK.
Begagnatpris för en OA-52.3: Har sett priser mellan 7000 – 14000 SEK.

Var köpa?
Här i Sverige tycker jag att de bästa ställena att köpa begagnad Hifi privat är:
http://www.blocket.se/
http://www.hifimagasinet.com/

Rekommendation?
Slutsatsen av detta är att jag tycker att begagnat priserna helt enkelt är rimliga för dessa modeller.

Jag skulle vilja rekommendera dig att börja med att köpa ett par OA50.3 (OA50.4) alternativt ett par OA-58 (OA-60).
Själv skulle jag betala 3-3500 sek för ett par OA-50.3/4 i bra standardfinish.
Eller
4-4500 SEK för ett par OA-58/60 i bra standardfinish.
Sedan tillkommer ju frakt etc.

Spara OA-52 till en kommande uppgradering när du verkligen är inne i Carlssonljudet, så har du något kvar.
Dessutom är det ju mycket pengar initialt.

Dessutom kan du ju fundera på om högtalaren måste vara .3 uppgraderad, tidigare modeller kan ju också låta bra samt vara prissatta lite lägre. Hoppas detta kan hjälpa dig med dina beslut.
Med vänlig hälsning

Martin Dellstig
Carlssonplanet

Upp

Inga kommentarer än.

Lämna ett svar