Nyhetsbrev #83 – 25 juni 2010

T22-oa åter i lager
Silver Flute-bas till OA-116/2212
Ing Öhman om Silver Flute
Oppo 83SE ny referensspelare
Stig och klangen 10: Digitalljudet (2)
OA-kloner från Schweiz

T22-oa åter i lager

Den fina nya kondiskanten Obi T22-oa finns nu åter i lager hos generalagenten för Carlsson, Hifikit.se. Redan tidigare finns det fina bredbandselemenetet Obi F87 på lager hos samma firma som ersättare till det historiska elementet Philips 9710. Dessutom finns som vanligt ersättaren till 70-talets 6.5-tumsbas SC165 på lager hos Hifikit.se, Carlsson B65-oa II.
Det betyder att en rad Sonab-modeller från 50-, 60- och 70-talen åter kan modifieras till högsta moderna ljudstandard:

Här är listan på alla Sonabmodeller som nu kan modifieras till förnämligt modernt välljud med de nya Obi-elementen:

V-1
OA-4 Typ 1 och Typ 2
OA-5 Typ 1 och Typ 2
OA-6 Typ 2
OD-11
OA-12
OA-14
OA-116
OA-2212

Dessutom kan Popboxen i sin 8 ohmsversion (utan rörförstärkaren) uppgraderas till rena HD-ljudet enligt instruktionen för OA-5.3.

Däremot är det fortsatta svårigheter att uppgradera OA-6 Typ 1 och Kolboxar med nya element. I båda modellerna fungerade Philips 9710AM i 800 ohmsversion som mellanregister och saknar fortfarande uppföljare. Och P OA-6 typ 1 är gallret så lågt att det blir problem att få plats med Obi T22-oa-diskanterna. SSC diskuterar frågorna och hoppas nå en lösning så småningom.
Däremot kan man alltid med originalelement renovera t ex sina OA-6 Typ 1 till de kungar av välljud de ändå är!

Upp

Silver Flute-bas till OA-116/2212

Ett USA-konstruerat Kinatillverkat baselement – Silver Flute W17 4 ohm – har dykt upp som alternativ 5,3 ohms bas till Sonab OA-116 och OA-2212. Silverflöjtarna kan monteras som de är utan filterbyte och mäter tillräckligt nära Sonabs originalelement Peerless SC165 5,3 ohm för att vara ett gott alternativ.

När original-baselementen i OA-116 och OA-2212, Peerless SC 165 med märkimpedans 5,3 ohm inte längre låter bra kan man låta omkanta dem (skumkanterna har givit upp för länge sedan på alla originalbasar idag, men det är ett svårrenoverat element, lämna till expert). Den som har seriöst renoverade SC165 (5,3 ohm) kan alltså lugnt behålla sina gamla element i basen.

Men många vill kunna montera nya element och helst då med gummikant med bättre åldersbeständighet så man ska kunna slippa öppna bottenbafflarna igen på decennier. Några likadana element som originalen tillverkas inte och den lösning som hittills rekommenderats av oss är att montera 8 ohms Carlsson B65-oa II och då helst förse dessa med en typ av järnkärnebaserade filterspolar från Intertechnic, eftersom basen annars blir något för svag från 8-ohmselementet.
Men nu har det dykt upp ett fungerande alternativ där man slipper modifiera filtret.

Amerikanska Madisound säljer under namnet Silver Flute högtalarelement tillverkade i Shanghai. Ett av dessa, Silver Flute W17RC3804 (den oskärmade varianten med 4 ohm märkimpedans) mäter så nära originalet, Peerless SC165 5,3 ohm att Silver Flute fungerar mycket bra som baselement i OA-116 eller 2212 (se mer om detta i nästa artikel, Ing Öhman berättar mer!)

Själva högtalarmärket Silver Flute tycks i skrivande stund sakna egen hemsida, men elementen uppges vara konstruerade av en John Krutke och har fått fina omdömen på webben både utomlands och på diverse svenska forum.

Med Silver Flute-lösningen behöver inte originalfiltret alls åtgärdas, det är bara att montera basarna på bottenplatttorna, skruva ihop högtalarna igen och fortsätta spela.

Silver Flutebasarna kan köpas för ca 500:-/st från bl a Madisound:
http://www.madisound.com/catalog/product_info.php?cPath=45_228_256&products_id=846

– eller Solen:
http://www.solen.ca/pdf/silver/w17rc3804.pdf

Däremot fungerar inte 8 ohmsversionen av Silver Flute alls som ersättare för 8 ohmselementet Peerless SC165 i övriga Sonabmodeller, tonkurvan blir helt fel.
Den som framöver önskar ännu renare basåtergivning med förmåga till ännu större ljudtryck från OA-116/2212 kan invänta en framtida bättre (men inte billigare) lösning som SSC arbetar på.

Upp

Ing Öhman om Silver Flute

SSC:s högtalarkonstruktör Ingvar Öhman avråder inte OA-116/2212-ägare med trötta originalbasar från att montera Silver Flute 4-ohmsbasarna som basar i dessa högtalare, tvärtom. Här skriver Ingvar Öhman själv om Silver Flute W17 4 ohm och hans mätningar och undersökning av elementet:

Ingvar Öhman skriver:

– Silver Flute W17RC38-4 ohm, är faktiskt, sin märkimpedans till trots,
ett 5,3 ohmselement! Talspoleresistansen ligger, precis som på SC165
5,3 ohm, på strax under 4 ohm. (Normala 4-ohmselement har typiskt en
talspoleresistans om 3 ohm, plus minus några tiondelar.)

Skillnaden småsignalparametrigt jämfört med original SC165 5,3 ohm är
bland annat att den rörliga massan för SF är något större men även att
motorstyrkan är högre.

Resultatet är att nivån från det ligger en knapp dB under den för original-
elementet (alltså inte över som jag sett på internet att vissa skrivit,
kanske för att de förväntat sig en högre nivå då elementet anges ha en
impedans om 4 ohm?) i registret 40 – 100 Hz (elementet är inte mätt i
en OA-116-låda, utan i en mera generell och rätt så stor lab-låda med
avstämning vid 26 Hz).

Se kurva 1: https://carlssonplanet.com/uploads/1_SC165_5,3ohm_vs_SF-W17-4ohm.JPG

Bildtext 1: Här ser man tonkurvan för ett originalbaselement Peerless
SC165 5,3 ohm (röd kurva), jämfört med ett Silverflöjtelement med
den nominella impedansen 4 ohm, men som alltså är att betrakta som
ett 5,3 ohms-element (blå kurva).
Mätningen är gjord på cirka 3 dm avstånd i ungefär 30 graders vinkel.
Värt att notera för bruk såsom bas i OA116 eller OA2212 är att nivån
stämmer förhållandevis bra överens med den från originalelementet.
Någon dB fattas i just basområdet, men det är inte farligt mycket.
Tittar man lite högre upp i frekvens så ser man dock att SF-elementets
membran ger en mindre god tonkurva i mellanregisterområdet. Men för
bruk som bas i OA-116 eller OA-2212 spelar det ingen roll.
I 8 ohmsversionen av SF-basen så är problemen, till följd av en lättare
talspole, faktiskt ännu lite större i mellanregisterområdet, speciellt med
avseende på resonanserna runt 5 kHz, samtidigt som nivå från det ligger
några dB lägre ytterligare i hela mellanregisterområdet, så nivån räcker
faktiskt inte ens rktigt till för att motsvara originalelementet i 16-ohm.
Rapporter om ett ”snällt mellanregister med SF-elementet” är alltså
inte så värst förvånande. Men Stig gjorde inga ”snälla” högtalare. Det var
aldrig hans ambition.

Jämför man originalbasen med Carlsson B65-oa 8 ohm, så förlorar man
till följd av den högre impedansen någon dB ytterligare. Det hade kunnat
vara värre givet impedansen. Summa summarum hamnar man med B65-oa
(8 ohm) ungefär 1 dB under nivån man får man silverflöjten.

Se kurva 2: https://carlssonplanet.com/uploads/2_SC165_5,3ohm_vs_B65oa-II.JPG

Bildtext 2: Här ser man tonkurvan för ett originalbaselement SC165 5,3
ohm (röd), jämfört med ett B65oa-II (blå). Mätningen är gjord på cirka
3 dm avstånd och i 30 graders vinkel.
Värt att notera för bruk som bas i OA116 eller OA2212 är att man nu
mellan 40 och 100 Hz hamnar runt 2 dB under den från originalelemenet
och en dB under den man för med SF. Men kan dock notera att B65oa-II
ser ut att driva basreflexsystemet i den stora lab-lådan bäst av alla, men
det kan även delvis bero på att det kanske råkade bli lite tätare mellan
baffeln på lab-lådan och detta element – de ligger med gravitationens
hjälp mot den horisontella baffeln på lab-lådan).
Tittar man högre upp i frekvens så ser man även att B65-membranet
ger en mycket god tonkurva i mellanregisterområdet.

Inte fullt hela detta nivåtapp om 1 dB jämfört med SF-elementet, men en
bit av det, kan man vinna tillbaka genom att välja en seriespole med lägre
serieresistans (se tidigare artiklar om detta här på CP).
Då B65oa-II-elementet som kan anas av mätningarna är det med högst
Bl-faktor, kan man även tänka sig att minska mängden dämpmaterial i lådan
en smula, och förlita sig på den bättre elektromagnetiska dämpningen som
B65oa-II ger.

Sammanfattning för bruk som baselement i OA116 och OA2212:
Min bedömning är att den bästa lösningen är att använda originalelementet,
renoverat om det behövs.
Näst bäst lösning just nu är att använda SF-elementet och fördelarna
är uppenbara – det är en plug and play-lösning som inte kräver några
insatser alls i form av ändring av delningsfilter eller dämpmateriel! Och
det är ett element som presterar nästan lika bra som originalelementet i
basområdet.

För framtiden så får vi se. Dels kanske det görs en liten serie av B65-oa
i 5,3 ohmsversion som blir till och med ett strå vassare än SF-elementet
(läs; minst lika bra som originalelementet), och dels så filas det lite på
kapablare lösningar, för dem som verkligen vill låta sina Carlssonhögtalare
från 70-talet leva vidare med en mera tidsenlig ljudtrycks- och distorsions-
kapacitet.

Ber att få återkomma om detta.

Eftersom det varit tal om att använda SF även för mellanregisterbruk, så
har jag även tittat lite närmare på detta.

I kurva 3a & 3b ser man hur tonkurvan för B65-oa ser ut jämfört med SF-
elementet – nu med lite mindre rum med och spökar, då mätavståndet är
minskat till 8 cm för att ge en så tylig bild av det hela som möjligt.
Närbilden ger förvisso vissa geometriska additionsskillnader som gör att
det inte riktigt är de sanna tonkurvorna man ser, men skillnaden mellan
SF-elemenetet och B65oa-II skall förhoppningsvis i varje fall framgå.

Se kurva 3a & 3b:
https://carlssonplanet.com/uploads/3a_SF-W17-4ohm.JPG
https://carlssonplanet.com/uploads/3b_B65oa-II.JPG

Bildtext 3: Här ser man tonkurvan för ett Silver Flute W17RC38-element
(3a), och för ett Carlsson B65oa-II (3b).
Som synes är mellanregisterområdet inte så värst snyggt hanterat av
SF-elementet och när jag tidigare lyssnat på elementen så tyckte jag
faktiskt att skillnaden var ännu större till B65-oa:s fördel i mellanregister-
området, och 8 ohmsversionen av SF (som jag tyvärr inte hade tillgänglig
vid detta mättillfälle) var det som lät samst av alla.

Sammanfattning om mellanregisterområdets beteende:
SF-elemenets membran (samma för 4- och 8-ohmsversionerna) är enligt
min bedömning inte tillräckligt bra för att jag skall kunna rekommendera
det som mellanregisterelement, varken 4- eller 8-ohmsversionen. Bäst är
möjligen B65-oa, men ett original SC165 är inte illa och hamnar på andra
plats.
SF (i 8 ohm då förstås) är klart sämst. Det har otillräcklig nivå om inte
filtret ändras rejält (gäller både för 116 och 2212) men det mäter även
krokigt och låter därför färgat, vilket är svårare att göra något åt med
hjälp av justeringar i delningsfiltret.
Förmildrande är möjligen att det sätt som det färgar på är ”snällt”,
genom att det är svagt i örats känsligaste register.

Om man väljer B65oa-II till OA-116 så behöver även då delningsfiltret
justeras en smula både för att anpassa konstruktionen för att elementet
är på 8 istället för 16 ohm, men också för att justera för skillnaderna i
tonkurva mellan SC65-16 och B65oa-II. Det är förstås ett starkt argument
för att just där i möjligaste mån behålla originalelementet.
Även för 2212 behöver mindre filter-justeringar göras för att ta ned den
högre känsligheten i mellanregistret från B65oa-II.
Att anpassa en konstruktion för att kunna använda ett lågohmigare
element eller ett med högre känslighet, är dock väldigt mycket enklare än
att försöka ersätta ett element med en viss impedans, med ett med högre,
eller med ett element som har lägre känslighet.
Så – med små filterjusteringar så går det alldeles utmärkt att använda
B65oa-II (8 ohm) för mellanregistret i både OA-116 och OA-2212.

Men – inkluderar man besväret med filteranpassning så blir kanske rang-
ordningen mellan elementen ändå SC165 (16 ohm), B65oa-II (8 ohm) och
sist (sämst) SF (8 ohm).

Det sistnämnda avråder jag ifrån. Rangordningen mellan de förstnämnda
måste nog var och en själv bedöma. Jag tycker förvisso att det finns ett
stort värde i att bevara högtalarna så original som möjligt, så går det att
renovera originalelementen så är det definitivt vad jag rekommenderar,
men samtidigt är ju B65oa-II ett lite bättre mellanregisterelement…

Svårt val, men jag tycker att grundprincipen bör vara att inte laga saker
som inte är sönder. 🙂

Vh, iö

Upp

Oppo 83SE ny referensspelare

Efter sex sköna år med den fantastiskt välljudande DVD/CD-spelaren Pioneer DV-668 är det dags för Carlssonplanet att välja en ny referensspelare. Den nya spelaren ska förutom DVD, CD och multiformaten SACD och DVD-Audio även kunna avläsa det nya HD-formatet Blu-ray med närmast gränslös lagringskapacitet för högupplöst multikanalsmusik.
Efter en lång och mödosam lyssningsprocess kan vi nu presentera vår nya referensspelare, Oppo BDP-83SE:

Det tog ovanligt lång tid – ett par månaders inspelning! – men nu är all tvekan bortblåst, den amerikanska Oppo BDP83 är i sin SE-version vår nya referens, den spelare som vi de kommande åren kommer att bedöma all elektronik och högtalare med.

Oppon är en dröm ur alla aspekter. Välbyggd, tyst, snabb, snygg och lättskött med suverän belyst fjärr, informativ display, fantastisk bild och bilduppsampling och framför allt: den tar alla multikanalsformat för ljud (Blu-ray, SACD, DVD-Audio, DVD plus CD, MP3 osv), har nästan alla digitala ut- och ingångar man kan begära inklusive analoga 7,1 ut, USB in osv.

Det är den första spelare som skickar ut SACD multikanalsljud i digitalformat (wow!) och när man läst den fantastiska lättlästa och logiska manualen inser man hur otroligt usla alla andra manualer är. Jag älskar spelaren trots priset: regionfri och i SE-version har den kostat mig 10000:- (importerad och uppgraderad av undertecknad).

Köper man SE-versionen i Sverige är priset när detta skrivs (juni-10) kr 11490:- enligt Prisjakt. Den är värd det om man har budgeten. Det finns även en ännu dyrare NuForce-version (14990:-) som vi inte testat.

Grundmodellen som bara heter BDP-83 är klart billigare och bara några grader mindre välljudande, den kan ibland ge musiken en vagt konstgjord känsla, som om man lindat ett tunt lager gladpack kring inspelningarna och diskntåtergivningen kan ha en vagt konstgjord klang på vissa inspelningar. Men de flesta kanske inte ens uppfattar denna färgning och för 7490:- är det en underbar biomaskin. Man kan alltid ta ut signalen digitalt från BDP-83 till en välljudande receiver som i en sådan koppling kan ge en transparent musikklang (se våra rek receivrar). Det man dock inte får med grundmodellen BDP-83 är den slutgiltiga ljudkvaliteten ur multikanalsutgångarna vid avspelning av t ex SACD- och Blu-ray-musik, något vi tycker är ett grundkrav på en musikalisk referensspelare.

Mer om vår nya referensspelare BDP-83SE:
http://www.oppodigital.com/blu-ray-bdp-83SE/blu-ray-BDP-83SE-Comparison.aspx
http://www.prisjakt.nu/produkt.php?e=459155

Upp

Stig och klangen 10: Digitalljudet (2)

I förra nyhetsbrevet nr 82 publicerade vi första delen av SSC:s ordförande Lars Bäcklunds text om några av digitalljudets mysterier, risker och möjligheter, med utgångspunkt i Stig Carlssons uppfattning och möten med det nya digitalljudet. Artiklarna ingår i artikelserien ”Stig och klangen”. Här följer alltså andra delen av ”Digitalljudet”:

Stig och digitalljudet del 2

Stigs CD-ljud kunde som bäst slå många andras
Ljudet i Stigs bottenvåning från andra halvan av åttiotalet var mest
CD-baserat, och under en lång period inte så roligt. Stigs
Philips-baserade Tripent-spelare och tillhörande hybridslutsteg var ett
dåligt köp enligt min mening.

Under tidig CD-era var det en befrielse att komma hem från lyssning hos
Stig och andra CD-spelarägare för att spela LP-skivor hemma hos mig.
Bättre skulle det dock bli hos Stig.

Stig disponerade senare, genom tillmötesgående från Wilhelm Lilliehöök,
under en längre tid dyr utrustning från Madrigal, ett Proceed-drivverk
och den första upplagan av märket Mark Levinsons största D/A-omvandlare
(vars senaste version dvs No. 30.6 ännu i början av 2009 användes som
referens av John Atkinson i The Stereophile) samt för- och slutsteg med
utmärkta mätdata som likaledes kom från Madrigal, varumärket Mark
Levinson.

När Stig flyttat upp lyssningen till husets övervåning blev ljudet från
CD efterhand bättre, särskilt under Proceed/Levinson-perioden. Nu låg
jag i lä vad gällde digitalljudkvalitet.

Med mina OA-51 och modifierad Krell KSA-100 med Pioneer/Hiraga,
därefter PD-91/Svalander (så småningom med Sentec DiAna) nådde jag
knappast samma höjder. Så jag höll fast med min Bremen-modifierade Pink
Triangle/Helius Orion/Io Ltd och olika förförstärkare inklusive den
extremaste SuperTuba Josef Svalander byggt. Stig talade vänligt om mitt
ljud från vinyl med OA-51, men lät finkänsligt bli att kommentera mitt
CD-ljud då.

Peter Bremen var tidigt ute med en fransk precisionsklocka och nya
lösningar för överföring av data mellan drivverk och D/A-omvandlare.
Georgios Fevgidis och andra gjorde i samspråk med Bremen stora insatser
för att ta fram en D/A-omvandlare med för tiden optimala egenskaper.
Tack vare det då finaste Sony-drivverket, modifierat för I2S-variant,
anslutet till en Bremen Licence D/A med precisionsklocka, kunde jag
under en tid avnjuta bra CD-ljud jämfört med många samtida enbart
digitalljudorienterade anläggningars, givetvis varierande med
programmaterial. Då lät betydligt större andel än de ursprungliga sådär
1-2 % av kompaktskivorna riktigt bra.

Men både Stig och andra lyssnare befarade vid mitten av nittiotalet att
avståndet till originalinspelningen var alltför stort, något som hade
samband med det sena 1900-talets tekniker för digital inspelning,
mastering och avspelning av CD.

Hur lät det som bäst om CD hos Stig? När han arrangerat lyssningsmiljön
på övervåningen och använde Levinson-omvandlaren kunde han demonstrera
vissa kompaktskivor på sina OA-52 med utvalda högtalarelement på ett
sätt som överglänste alla avspelningar i andra anläggningar av samma
kompaktskivor!

Det från början för lyssningsändamål föga lovande rummet spelade sin
roll. Snart hade Stig optimerat dess akustiska egenskaper. I stort sett
inga reflexer före tio millisekunder*

Stig föredrog bra 24/96-ljud framför CD-ljudet – men efterlyste bättre
filter
Stig hann som sagt ta aktiv del i några experiment med PCM-ljud med
bättre upplösning än CD-standarden, och dessa utföll i stort sett
positivt. Samplingsfrekvenserna som prövades var 88,2 eller 96 eller
176,4 eller 192 kHz. Med hög samplingsfrekvens kan man som tidigare
sagts använda ett snällt filter vid avspelning. Tumregel: ringning har
maximal amplitud vid halva samplings-frekvensen.

Hörseln är mycket känslig för transienter, särskilt
insvängningsförlopp. Jag hade läst om fenmenet pre-echo, dvs att
de branta digitala filter som används vid inspelning ger upphov till
fördröjning av signalen men även till att den inspelade transienten
återges föregången av störningar, för-eko.

När jag under tidigt 80-tal yrvaket nämnt dessa läsfrukter för Stig
sade han lugnt att det är en matematisk självklarhet. (Gibbs-fenomenet,
Dirichlet-Jordans sats och Heaviside-funktioner var han – till skillnad
från mig – givetvis djupt förtrogen med)

Han tillade stillsamt (om jag nu rätt kan återge hans uttalande) att
bortsett från nollsignal finns ingen bandbegränsad signal med finit
duration, varför Nyquistteoremets villkor endast kan uppfyllas
approximativt när musiksignaler hanteras. (Tydligen en följd av en
matematisk huvudsats, men det där var för djupt för mig. Stig såg min
förvirring, och bytte på sitt hänsynsfulla sätt genast samtalsämne.)

Först senare fick jag från annat håll höra om Stigs medverkan i
beräkningar av egenskaper hos digitala filter, med Sveriges första
dator, BESK (Binär Elektronisk Sekvens-Kalkylator). Att han arbetat med
avancerad militär radarteknik har för övrigt först nyligen blivit mera
välkänt.
Mer om BESK och dess föregångare reläkalkylatorn BARK finns att läsa i
projektet Den svenska IT-historien. En hel del material finns nu på
Tekniska Museet i Stockholm.
http://ithistoria.se/taxonomy/term/8

Ett sidospår: I likhet med många civilingenjörer gillade Stig att
applicera matematiska modeller på verklighetens yttringar. Stig kunde
plötsligt lysa upp när han kom i beröring med ett problem som kunde
angripas med matematiska metoder. Jag använde i en del av min forskning
modeller och statistiska beräkningar baserade på Poissonprocesser, men
räknade även på invers binomialfördelning, Weibullfördelning och
annat. Att försöka förstå denna materia översteg i huvudsak avsevärt min
matematiska nivå. En gång undslapp mig en kort beskrivning av ett
knepigt problem, som en av mina anlitade experter på matematisk
statistik gått bet på. Stig sade genast då några förlösande ord, som vid
kontroll visade sig leda helt rätt, varvid han råkade avslöja djupa
insikter i sannolikhetslära, numerisk analys och talteori. Han var inte
lagd för skryt. Efter hans död upptäckte jag i ett par av hans
efterlämnade pärmar evidens för att han 1968 avsevärt fördjupat sina
matematikstudier.

Stigs förhoppningar på CD-ljud börjar kanske nu uppfyllas
Stig hoppades att man vid inspelning med högre samplingsfrekvens skulle
kunna använda filter med bättre impulsåtergivning, och han följde noga
vad som skrevs bl a i JAES om utveckling av digitala filter.

Även om upsampling inte tillför ny information hoppades han att teknisk
utveckling skulle kunna minska problemen med jitter och hörbara effekter
av pre-echo; han blev sannspådd. Under 2000-talet har kommit flera
D/A-omvandlare som låter minst lika bra som de bästa Stig haft tillgång
till.

Olika åsikter finns: har A/D-omvandlarna blivit bättre? Den tekniska
utvecklingen har tyvärr inte enbart gått i positiv riktning. I yrkesbruk
spelas in med många kanaler, och pris per kanal pressas ner.
A/D-omvandlare optimeras för minsta latens – enligt tester utförda inom
LTS på bekostnad av impulshanteringens kvaliteter – men invändningar mot
den slutsatsen förekommer.

En örnögd läsare såg på bild i Musik & Ljudteknik nr 3 för 2008 att
DIP-switchar ställts in fel, något som kan ha bidragit till det mindre
goda lyssningsresultatet för Lynx Aurora 8. En alternativ förklaring kan
i fallet Aurora 8 vara dataöverföringsproblem (jämför de problem med
knaster vid avspelning via Lynx Aurora 16 och FireWire som antyds
nedan).

Andra bedömare har pekat ut några äldre A/D-omvandlare som de anser
medger högre ljudkvalitet än många nyare. Å andra sidan är många
modeller från t ex Apogee mycket känsliga för jitter, och flera av
nittiotalets A/D-omvandlare hade mindre god teknik för dithering.
Exempel:
http://stereophile.com/digitalprocessors/apogee_electronics_psx-100_digital_converter/

Jag kommer i fortsättningen mest att uppehålla mig vid problem som
negativt påverkar lyssningsintrycket, och nämner bara några aktuella
försök till lösningar.

Erkänner att jag inte är kompetent att bedöma värdet som sådant av
olika marknadsförda metoder för t ex reclocking eller upsampling. Enligt
min begränsade erfarenhet är det viktigare hur väl implementering skett
än vilka komponentslag, protokoll och tekniker som valts.

Engelska dCS har kontrakterat Chris Connaker, mannen bakom sajten
Computer Audiophile, för att skriva en handfast guide. Tydligen är den
försenad.

Den som föredrar en trevlig positiv reklamfinansierad presentation av
aktuella produkter i USA, av vilka jag förtigit många som säljs i
Sverige eller i England, kan ladda ner en köpguide, 36 MB pdf-fil, från

http://www.avguide.com/buyers-guide/disc-players-dacs-music-servers?src=Playback

Jag är inte kapabel att rekommendera produkter, eftersom jag endast
kommit i beröring med en liten del av tillgänglig hård- och mjukvara –
bara så pass att jag noterat kompatibilitetsproblem i många fall.

Steve Nugent är ett exempel på att många är modigare än så:
http://www.empiricalaudio.com/computer-audio/

Bättre digitala filter för avspelning är på väg
Stig följde noga utvecklingen av digital in- och avspelningsteknik, via
AES-tryck, JAES, hifi-tidskrifter och kontakter med yrkesljudtekniker.
Filteregenskaper hörde till de aspekter där han såg utrymme för
minskning av hörbara störningar.

Ringning, impulsåtergivning, aliasing, frekvensgång och fasgång hos
D/A-omvandlarnas återskapningsfilter (t ex i CD-spelare) har diskuterats
intensivt på senare år, och nya förslag till lösningar presenteras.

Under 20 år har Watts Transient Aligned Filter utvecklats. I senaste
form används detta nu av Chord Electronics, bl a i deras CD-spelare RED
Reference Mk II och i D/A-omvandlaren QBD 76.

Med en viss typ av diskantsänkning vid återgivning (apodising filters
är en term föreslagen av Dr Peter Craven, som har en bakgrund i
radioastronomi där ordet används om en särskild utformning av
parabolantenners kanter) hoppas vissa konstruktörer kunna minska
pre-echo, till priset av vissa spegelbilder utanför passbandet
(aliasing).

Bob Stuart förespråkade bruket av sådana filter i ett AES-föredrag
2004. Nu finns de i några dyra konsumentprodukter.

Se The Absolute Sound nr 194 (2009) där denne J. Robert Stuart FAES, en
av grundarna av Meridian och en av de få elektronikkonstruktörer som
studerat psykoakustik, intervjuades av Robert Harley.
http://www.avguide.com/article/tas-194-meridian-audios-bob-stuart-talks-robert-harley

Nu finns CD-spelare (t ex Meridian 808.3 Signature Reference),
BD-spelare och D/A-omvandlare (t ex Ayre) med FPGA- eller DSP-skapade
filter som enligt tester har goda egenskaper.
http://www.avguide.com/review/tas-194-meridian-8082-reference-signature-cd-player

http://stereophile.com/digitalprocessors/ayre_acoustics_qb-9_usb_dac/index6.html

Den filterteknik (apodising filters) som Peter G. Craven efterlyst bl a
i ett AES-föredrag 2003 och i sin artikel Antialias filters and system
transient response at high sample rates, publicerad i Journal of the
Audio Engineering Society (2004: 52; 216-242) och som i olika former
använts av bl a Ayre och Meridian sedan 2009, fick Stig tyvärr inte
uppleva.

Se även Peter Craven: Controlled pre-response anti-alias filters for
use at 96kHz and 192kHz samt Bob Stuart: Coding high quality digital
audio.-
http://www.aes.org/sections/uk/meetings/a0812.html
http://www.meridian-audio.com/support/white-papers.aspx

Bob Stuart hävdar som sagt i den ovannämnda intervjun att den nya
filtertekniken i 808.2 Signature Reference CD Player avlägsnar
ringningen som spelats in på CD!
http://www.avguide.com/article/tas-194-meridian-audios-bob-stuart-talks-robert-harley

PS Audio Perfect Wave (under utveckling), Berkeley Audio Designs Alpha
DAC och CD-spelare från Spectral har vardera (minst en) egen variant av
minimum phase filter.

Cambridge DacMagic, som har en mindre dyr filterlösning, använder en
omvandlarkrets från Wolfson, WMB8740. Boulder 1021 har en intressant
egenutvecklad filtervariant, Esoteric ytterligare en.

G-Dis DAC-V MkII använder Wolfsons senaste omvandlare WM8742 med dess
inbyggda branta filter – utan pre-ringing.
http://www.svalander.se/shoppen/dac-v.htm

Ayre har under ledning av Charles Hansen infört egen variant av
minimumfasfilter i sin USB-baserade D/A-omvandlare QB-9 och i CD-spelare
och universalspelare med MP i modellbeteckningen (vissa äldre kan förses
med nytt filter).
Man kan få välja mellan två filter, ett kallat Measure (påminner om
Meridian-filtrets egenskaper) och ett Listen. Se vitbok.
– En vidareutvecklad variant kommer från februari 2010 i nya spelaren
för Blu-ray DX-5.
http://www.ayre.com/products_detail.cfm?productid=18&field=specs

Från andra fabrikat väntas flera produkter med olika slags
minimumfasfilter. En glädjande tendens är att sådana beräkningsintensiva
lösningar är på väg ner i rimliga prisklasser.

Vad kan förbättrad digitalljudteknik erbjuda?
Omvandlare som under nittiotalet erbjöd 24 bits enligt broschyr klarade
enligt de mätningar jag då fick se i verkligheten som bäst 19-20 bits,
och många anser att deras kvantiseringsdistorsion är försumbar.
1990-talets bästa A/D-omvandlare är inte att förakta, och några klår de
nyaste motsvarigheterna. Ännu finns flera lyssningsmässigt mycket fina
A/D-omvandlare på marknaden, enligt yrkesljudtekniker som jag litar på.

CD-ljudets ännu under nittiotalet ofta beklagansvärt uttråkande och
utslätande homogeniserande enahanda karaktär, kyla, bländande stickiga
diskant, skadade rums- och rytmupplevelse, platta ljudbild med
överdriven kantskärpning av ljudkällornas konturer, förlusten av
svaga ljud som ger akustisk förankring och klangseparation, den
tröttande upplevelsen av att levande musiker ersatts av en
synthesizer: inget av dessa ofta kritiserade CD-fenomen (om de sett i
efterhand mest berodde på digitalsystemet i sig, inspelningsteknik,
databehandling, mastering eller avspelningstekniken) var uppenbart vid
den bästa högupplösnings-PCM som Stig hann få höra.

Jag vet inte hur han skulle ha bedömt en jämförelse mellan ett
förstklassigt analogt masterband och motsvarande avspelning, optimalt
digitaliserad och presenterad via en optimal hopkoppling av
DVD-Audio-spelare eller Blu-ray (utan läsfel som felkorrigeringen inte
kunnat hantera optimalt) alternativt hårddisk och D/A-omvandlare utan
jitter-problem.

Förvisso uppskattade Stig det praktiska värdet av CD för konsumenter,
samtidigt som han hoppades på bättre system och känsligare hantering av
musikernas insatser. Att åter få tillgång till vissa äldre
stereoinspelningar var en stor fördel.

Men han oroades av uppgifter om att skivor från Nimbus-presseriet och
vissa CD-ROM visat tecken till försämring genom åldrande. Skall man
behöva göra som Riksarkivet, föra över till ny hårddisk då och då?
http://www.macworld.idg.se/2.1038/1.283720/hantera-din-lagringsangest

Blir kompaktskivan snart lika urmodig som stenkakan?
Ivor Tiefenbrun från Linn spådde på åttiotalet att CD-sagan skulle vara
all efter 25 år. Hans son meddelade i december 2009 att Linn lägger ner
tillverkningen av CD-spelare till förmån för Ethernet-baserade
D/A-omvandlare i företagets DS-serie och förstärkare med digitalingång
och digitalutgång som Majik DS-I.

Dataingenjören Steve Nugent hör till dem som påstår att 16/44,1-filer
avspelade via dator och extern D/A-omvandlare låter bättre än CD
avspelad med en CD-spelare.
http://www.positive-feedback.com/Issue22/nugent.htm

Men han och ett dussin andra konstruktörer har häromåret på samma tio
frågor om datorljud gett rätt varierande svar. Se länkar i slutet av en
intervju:
http://www.positive-feedback.com/Issue41/ca_nugent.htm

Försäljningen av kompaktskivor sjunker sedan flera år i många länder.
Som tecken på att en teknologi är utdöende kommer nu oerhört dyra och
ganska avancerade nya CD-spelare.

Samtidigt är nästan all populärmusik, och en ökande andel jazz-CD,
sönderkomprimerade (se pågående artikelserie i tidskriften Musik och
Ljudteknik).

Alternativ till CD
En del hoppas att om audiofiler börjar köpa Blu-ray-skivor (BD) i stor
utsträckning kommer BD-versionerna att vara mindre komprimerade.

Skall det vara riktigt fint finns det inget som låter likadant som 15
ips IEC kvartstums band. Realtidskopior av masterband och modifikationer
av bandspelare som Ampex ATR-100 eller Nagra T-Audio och av
halvproffsmaskiner från Otari och Technics säljs nu liksom testband.
http://www.tapeproject.com/
En modifierad Tascam från UHA har setts vid åtskilliga
fabrikantdemonstrationer.
http://www.unitedhomeproducts.com/reel_to_reel_hq_tape_decks.htm

Till mångas förvåning ökar försäljningen av kompaktkassetter och
EP-skivor. Småföretag har börjat sälja EP, singlar eller förinspelade
kassettband med oftast föga kända artister. Se t ex
http://www.freewebs.com/scotchtapes/

Vinylförsäljningen mer än fördubblades i USA från 2007 till 2008.
LP-skivor når nu åter upp till 1 % av total musikförsäljning i världen,
vilket kanske motsvarar 5 miljoner skivor per år (siffrorna för 2009 är
inte klara när detta skrivs).

CD är inte död som kommersiell produkt; om man får tro RIAA såldes i
USA 2008 (räknat i miljarder dollar) CD för 5,5 och nedladdningar för
1,6.

Stig sökte goda inspelningar, nya och gamla, oavsett medium
Stig var alltid ute efter det senaste och bästa i inspelningsväg – men
han introducerade många lyssnare till ett antal av de fantastiskt
skickligt gjorda inspelningar som gjordes i mono och stereo på femtio-
och sextiotalen.

Stig var inte hemfallen åt personkult eller märkesmystik, men han lade
noga märke till vissa inspelningsmästares stil. Det var svårt att lura
honom med hembrända CD-kopior: livfulla inspelningar gjorda av Kenneth
Wilkinson för Decca, Readers Digest och många andra märken kände han
lätt igen, liksom läckra mikrofonplaceringar på EMI (dock var klangen
från många sådana inspelningar påverkad av sidbandsmodulation från
bandspelaren).

Stig hyllade många enskilda inspelningar av svenska och andra
inspelningstekniker, bl a den första svenska stereoinspelningen på
Swedish Society Discofil (som Kjell Stensson var inblandad i), och Live
is Life med Arne Domnérus och vänner, inspelad av Gert Palmcrantz.

Många inspelningar gjorda av Bertil Alving hörde till Stigs
favoritfonogram – för utvärdering av högtalare och andra komponenter,
vid demonstrationer och till njutningslyssning.

Efter att fram till slutet av sextiotalet konsekvent ha köpt LP-skivor
med mono-versioner av inspelningar kom han att upptäcka de stora värdena
i många stereoinspelningar som han inte tidigare hört. Förbättringar i
återgivningskedjan bidrog till hans ökade uppskattning av det första
årtiondets stereoinspelningar. Det hindrade inte att många goda
mono-inspelningar kvarstod för njutningslyssning.

Genom återutgivning på CD kunde man från och med några år in på
åttiotalet få höra inspelningar som inte längre fanns tillgängliga på
vinyl. Mot slutet av åttiotalet och fram till mitten av nittiotalet kom
ett antal mycket goda överföringar av analogband och av direktgraverade
inspelningar för normalspår (78-varvare) till CD.

Omkring 1987 började Stig allt längre behålla återutgivningar på CD av
inspelningar tidigare utgivna på vinyl eller schellack; i många fall
hade digitaliserng nu skötts med bättre känsla. CD-presserierna nådde
jämnare kvalitet, och laserbränningen sköttes bättre (bland annat
började man på flera håll lagra hela inspelningen i RAM för att
minska jitter).

A/D- omvandlare och filter hade förbättrats(Sony PCM 1610, som hade en
egen kylig klang, hade i ökande utsträckning ersatts av Sony PCM 1630,
som med Apogee-filter lät bättre; under följande cirka tio år kom allt
bättre överföringar, innan klåfingrig brus- och knasterreduktion
börjat ta bort alltför mycket nyttoinformation från de gamla analoga
inspelningarna).

De allra första årens CD-utgåvor tröttnade Stig ofta snabbt på att
lyssna till, och bytte bort. Det hände att han köpte samma inspelning
igen, i samma eller nyare CD-utgåva, efter att hans CD-avspelning
förbättrats.

Oftare än som varit fallen med LP-konvoluten framgick från CD-häftena
vem som varit inspelningstekniker, ofta även upptagningslokal.

Stig nyupptäckte eller återfann i CD-form pärlor bland goda
framföranden av klassisk musik, inspelade av mästare som Bob Fine på
Mercury, Bill Porter och Lewis Layton på RCA, Kenneth ”Wilkie”
Wilkinson, Arthur Haddy, Gordon Parry och Christopher Raeburn på
Decca/London, Christopher Parker, Geoff Emerick och Norman Smith på EMI,
Emory Cook på Cook, Bert Whyte på Everest*

Jazz, rock, pop, R&B och mycket annat spelades in med bravur under
femtio- och sextiotalen, i åtskilliga fall även senare: tänk på Rudy Van
Gelder på Blue Note, och på Larry Levine (som samarbetade med Phil
Spector), Glyn Johns, Eddie Kramer, Bruce Botnick, George Chkiantz,
Wally Heider, Phil Ramone, Roy Halee*

Långt ifrån alla av dessa lät bättre från CD än från gamla slitna
LP-skivor (vilket kan ha haft många tekniska orsaker). Men många
inspelningar från femtio- och sextiotalen tog bättre tillvara
inspelningsrummets akustiska egenskaper och musikernas
dynamikschatteringar än sjuttio-talets och följande årtiondens allt mer
sterilt *perfekta* hopklippta och manipulerade
mångmikrofontagningar.

Att vinyl trots skrap, knaster, muller och andra oljud och en varm
färgning kunde ge en djupare musikalisk upplevelse än en modern
sönderkomprimerad CD upptäckte allt fler. (Ingenjörer från Bits is
bits-skolan brukar invända att vinylälskande anakrofiler gillar
distorsion och färgad återgivning och att digitalljud principiellt är
perfekt)

Från låg nivå har antalet sålda exemplar av LP-skivor (vinyl) på många
marknader dubblerats under det senaste året. Amazon.com och andra
nätbutiker har plötsligt allt mer vinyl.

Men alla nygraveringar av jazz eller populärmusik låter inte bra – det
förekommer att man graverar från en åttiotalsutgåva på CD! (Var inte
ledsen; dessa kan vara rätt bra, och knappast förstörda av senare tids
tilltag vid mastering).

De tänkbara orsakerna till att man sett sig tvingad att gravera från en
gammal CD-version är många. Det händer att originalband och-eller
slutlig nermix förkommit (ryktesvis har så skett bl a för Roxy Music
Avalon). Många band är skadade av olämplig temperatur eller fuktighet
eller magnetfält.

En del ljudband verkar försämras, och några självförstöras, med tiden på
grund av kemiska processer, något som lyckligtvis varken gäller Stigs
egna inspelningar på BASF-band eller hans lilla samling kommersiella
förinspelade band med inspelningar gjorda av bl a Bert Whyte.

Vissa Ampex-band i synnerhet kan självförstöras, det gäller den
generation tonband som tillverkades sedan man från mitten av
sjuttiotalet ändrat sammansättningen. Bindemedlet är ett problem för
flera typer av band (särskilt vissa batcher).

Oxidskiktet kan lossna och bli en oanvändbar sörja hos bl a AMPEX
406/407 och 456, 3M 250, och vissa tillverkningssatser av AGFA 468.
http://recordist.com/ampex/docs/misc/sticky-shed.html

Man har försökt rädda band genom att hetta upp dem lagom mycket i ugn
innan man försöker en sista avspelning. I bästa fall är bandet därefter
avspelbart i ett till två dygn. Förfarandet är vanskligt. Måste det
prövas så anlita någon med stor erfarenhet. Jag oroas av vad pulserna
från en mikrovågsugn (160 W har prövats, rysliga saker hände när
bekantas bekanta använde Jet Start!) kan göra med den inspelade
informationen. En del mikrovågsugnar och många konventionella ugnar
levererar relativt kraftiga magnetfält. Försök alltså inte göra sådant
hemma!
http://www.tangible-technology.com/tape/baking1.html

Lyckligtvis finns det många ypperliga nygraveringar. Optimalt
vinylmaterial, omsorg vid pressning och rätt hantering betyder att många
av dessa nya skivor vid optimal avspelning knastrar obetydligt eller
inte alls – i varje fall mindre än förstautgåvan gjorde. Och många
ljudarkiv anser vinylskivan vara en säkrare informationsbärare än
digitalband, optiskt lästa skivor eller hårddiskar.

Att överföra digitalljud från kompaktskiva till dator
Förfarandet kallas på engelska ripping. Dataströmmen från en CD är
kodad för att minska avläsningsfel, och utdata behöver konverteras till
en PCM-fil som kan lagras i datorn för att återfinnas och hanteras av
ett mediespelarprogram.

I princip är detta välkänd teknik, men i praktiken förekommer skilda
åsikter om hur man bäst går till väga.

Kontroverser om digitalljudfilformat
Informationsförstörande filformat som erbjuder effektiv bitreduktion
(lossy compression), som MP3 och AAC (en variant av MPEG4), bör aldrig
användas.
(Tycker jag. Val av filformat och program är ett område som
uppenbarligen väcker ännu starkare känslor än gamla debatter om t ex
Saab vs Volvo)
http://www.stereophile.com/features/308mp3cd/index.html
http://www.thewelltemperedcomputer.com/Intro/SoundQuality.htm

AIFF (Audio Interchange File Format) är det format jag upplevt ge bäst
ljudkvalitet i flest anläggningar. Enklaste sätt att åstadkomma en
potentiellt välljudande AIFF-fil är att använda iTunes under OS X – man
bör då välja att använda felkorrektion.

Samma fil avspelad i samma anläggning via iTunes under Windows kan
ibland, men inte alltid, låta sämre än samma fil avspelad i samma
anläggning via iTunes under OS X. Någon förklaring till detta fenomen
känner jag inte till.

Okomprimerade ljudfiler önskvärda. De flesta jag rådfrågat föredrar
numera de okomprimerade (icke bitreducerade) filerna i formaten WAV
(utvecklat av Microsoft och IBM) eller AIFF. Om *förlustfritt*
komprimerade filformat går åsikterna isär.

WAV-filer eller AIFF anses av en del av mina bekanta låta bättre än
*förlustfritt* komprimerade filer som FLAC (Free Lossless Audio
Codec) eller ALAC (Apple Lossless Audio Codec), i varje fall om en
16/44,1-fil avspelas med 44,1 kHz samplingsfrekvens.

Många Mac-ägare som använder iTunes föredrar filformatet AIFF. Jag har
träffat några som förespråkar programmet X Lossless Decoder, XLD.
http://tmkk.hp.infoseek.co.jp/xld/index_e.html

Så vilket filformat bör väljas? Först får man beakta praktiska
begränsningar. FLAC stöds när detta skrivs inte av iTunes, ALAC är
avsett för 16 bits, många produkter stöder i likhet med Naim Uniti inte
AIFF, bara för att nämna några av komplikationerna.

Åsikter om filformat varierar mellan olika tyckare, som det förefaller
beroende på egenskaper hos lyssnare, mediespelare, drivverk, dator,
D/A-omvandlare, överföringsprotokoll, kablage, ljudanläggning, rum och
programmaterial – utan inbördes rangordning.

Bäst resultat anser jag mig erhålla om jag stänger av alla finesser i
mediespelarprogram, använder senaste programversion, hindrar program och
operativsystem från att ändra samplingsfrekvens, och låter bli att
använda digital volymkontroll.

Diverse hypoteser till datortekniska och andra förklaringar av olika
lyssningsintryck vad gäller FLAC och andra format, t ex av Paul Miller i
aprilnumret 2010 av Hi-Fi News, är veterligt hittills obevisade och kan
ge ett grumligt intryck.

I teorin skulle FLAC-filer kunna perfekt återge en ljudfil. Några
påstår att FLAC låter sämre än motsvarande WAV-fil – det kan bara
bero på inbillning, om man får tro andra. Här finns en konflikt mellan
några dataingenjörer och vissa musiklyssnare.

Keith Howard skrev en artikel som förklarar olika varianter av
*förlustfri* kompression, lossless compression, i The
Gramophone. MLP (Meridian Lossless Processing) förespråkades av bl a Bob
Stuart och kom att användas bl a i DVD-A. Den nyssnämnda artikeln
återges på Keith Howards hemsida under titeln Packing it all in.
http://www.audiosignal.co.uk/MLP.html

Packa upp komprimerade ljudfiler i lugn och ro? Jag har enstaka gånger
tyckt mig höra FLAC-filer låta sämre än samma musikstycke i WAV via
några portabla men för tillfället nätanslutna Dell-datorer och dyra
externa D/A-omvandlare, medan vinyl, FM-radio, CD-spelare eller andra
signalkällor lät bra i de anläggningarna vid tillfället – men det
bevisar ingenting. Det har åtskilliga gånger gått att lura mig tro att
CD spelas när det är en FLAC-fil som avlyssnas. Brukar radera filer jag
inte gillar; ett par gånger har jag dock låtit kontrollera uppackad
FLAC-fil som jag inte helt gillat – och då inte visats helt
överensstämma med motsvarande WAV. Men i regel kan man inte hitta
någon skillnad!

Man kan packa upp FLAC-filer i lugn och ro för att lagra dem i AIFF
eller annat format för spelning. Flera skivbolag säljer FLAC-filer, ett
praktiskt argument för dessas bruk.

Med PC-programmet dBpoweramp Professional kan man konvertera FLAC-filer
till AIFF-filer som till skillnad från FLAC kan användas i iTunes
(Mac-versionen av iTunes anses låta bättre än PC-versionen, så man kan få
se ägaren av en Intel-Mac hoppa mellan Windows och OS X av detta skäl,
via virtuella maskiner som VMware Fusion eller efter omstart via
BootCamp).
http://www.dbpoweramp.com/dmc.htm

Spelaren cPlay packar upp FLAC innan PCM-data levereras. Det är ännu
inte buggfritt.

Men många håller inte med om att ljudåtergivning från FLAC eller Apple
Lossless kan ha någon brist – och vissa kontrollerade försök har (i
något fall dock med otillräcklig statistisk power) inte kunnat
falsifiera en hypotes om frånvaro av statistiskt signifikant skillnad i
preferens vid lyssning till samma fil när den är kodad som FLAC
respektive WAV.

I teorin är det fullt möjligt att hantera FLAC så att originalfilen
helt återställs – fast några subjektivister påstår att samma FLAC-fil
kan låta olika vid olika tillfällen med samma utrustning.

Stig skulle kanske om han hört sådant tal ha muttrat något om att det i
ljudvärlden är tunnsått med tillförlitliga forskningsresultat – och gott
om åsikter. Därefter skulle han med viss sannolikhet ha vidtagit egna
prov.

Så varför bry sig om att själv komprimera digitalljudfiler? De flesta
algoritmer för *förlustfri* kompression sparar bara hälften av
filutrymmet, och hårddiskar är idag billiga.

Upsampling via dator bör enligt vissa bedömare inte göras i realtid,
för att undgå ljudkvalitetspåverkan om datorkraften inte räcker.
Buggar har konstaterats i flera program som används för ändamålet. Jag
har endast någon gång lyckats höra någon skillnad till förmån för
upsampling offline.

För PC finns t ex Adobe Audition:
http://www.adobe.com/products/audition/?promoid=DJDVV

För Mac finns t ex Wave Editor (som använder programvara från
Izotope):
http://www.audiofile-engineering.com/waveeditor/

I vissa fall (men inte alltid) låter det bäst om upsampling sker i
D/A-omvandlaren.

Metadata bör bevaras: Det är inte bara att använda datorns
operativsystem för att kopiera CD till hårddisk – gör man så försvinner
nyttig information, på engelska kallad tagging. Olika uppgifter om
inspelningen (metadata) bör bevaras, deras frånvaro kan ge svårigheter
vad gäller klassisk musik och jazz. För att inte tala om eländet vid en
hårddiskkrasch när man ska försöka hitta eventuellt säkerhetskopierade
filer.

Mac-användare kan läsa in med programmet Rip och mata in metadata
(tags) med Jaikoz. PC-användare har ytterligare alternativ, det verkar
inte finnas någon större enighet om vilka som fungerar bäst.

Många filformat, t ex WAV, minimerar ljudkvalitetsproblem, men saknar
tyvärr möjlighet att bevara metadata.

AIFF, ett okomprimerat format, lagrar i gengäld metadata. Twonky och
flera andra program har dock svårt att hantera dessa.

FLAC, som ju är ett *förlustfritt* komprimerat format, förmedlar
metadata (men riktigt gamla FLAC-filer kan inte alltid spelas av med de
nyaste FLAC-spelarna – lite oroande med den tekniska utvecklingen*).
http://www.computeraudiophile.com/In-What-Format-Should-I-Rip-My-Music

*Bit-exakt* kopiering: Det är viktigt för det klingande resultatet
att försöka få en någorlunda exakt kopia av den digitalljudfil som
använts vid CD-framställningen. MP3 och andra komprimerade filformat
faller därför bort.

Några tror att man bör undvika att använda iTunes vid överföring från
CD till filformatet Apple Lossless (ALAC).

Föga bestyrkta påståenden om inkompatibiliteter mellan olika programs
skilda versioner och filformat finns beskrivna.

Flera program har lanserats för ripping. En del audiofiler tillskriver
dem inbördes olika hörbara egenskaper, men åsikterna går isär. Används
*förlustfri* kompression till FLAC-filer bör kompression ställas
in till *noll* (annars väljs större kompressionsgrad varvid förloras
information).

Så kan man kopiera en CD till dator utan någonsin riskera någon
informationsförlust? Detta debatteras sedan många år bland audiofiler.
Det kortaste svaret på frågan är mjae.

Ljudfilens ettor och nollor kan man inte räkna med att fullt exakt
kopiera från CD – men gör det något? Lyssningsmässigt är förekommande
interpolation och små avvikelser i dataströmmen oftast omöjliga att
upptäcka. Värre är att de olika länkarna i återgivningskedjan för
digitalljud påverkar ljudkvalitén vid spelning i realtid. Man kan se
deras uppgift som att i likhet med effektförstärkare styra strömmen från
elnätet; om störningar medför att ettor tolkas som nollor eller tvärtom
på grund av elektriska eller magnetiska störningar, och om leveransen av
ettor och nollor sker i otakt med tidbasen, är resultatet vid lyssning i
realtid mindre lyckat.

Hur uppkommer avvikelser från originaldatafil? CD-standarden är till
för avspelning i realtid, inte för att möjliggöra exakt kopia av
ljudfiler. Felkorrektionssystemet (Cross-interleaved Reed-Solomon
coding) innehåller en möjlighet till interpolering för att skyla över
läsfel t ex pga skadad skiva.

Många drivverk i datorer ger läsfel (men jag har goda erfarenheter av
enheter från Plextor, som kan fås att gå långsammare med hjälp av
särskild programvara, t ex dbpoweramp – medan ingenjörer från
Digidesign hävdar att drivverk fungerar bäst om de används vid sin
specificerade maxhastighet).

Egenskaper hos hårddiskar, strömförsörjning och den störningsrika
miljön i en PC bidrar även till datafel. En del billiga inbyggda
drivverk orkar inte alltid med snabbt upprepad läsning. Vissa
datorljudentusiaster föredrar därför att använda externt drivverk från t
ex Pioneer eller Teac, anslutet via USB eller FireWire, med
strömförsörjning från överdimensionerat linjärt nätaggregat som
matas via nätfilter. Andra anser att det vore att skjuta mygg med
kanon.

Kontrolleringsbehov: Hur kan man påvisa eventuella datafel? Yrkesfolk
använder ibland program som noterar när interpolation äger rum. Vad kan
göras när fel konstateras? Det finns program som uppges ta hänsyn till
egenheter hos olika drivverk, t ex EAC.

Hur kan avläsningsfel förebyggas? Man kan försöka läsa in en CD flera
gånger (retry) och jämföra versionerna. Drivverk för datorer läser
ofta numera av en CD med drastiskt ökad hastighet; 4x ger med en del
drivverk den säkraste avläsningen medan andra fungerar som sagt fungerar
bäst vid sin maximala läshastighet.

Amatörer brukar nöja sig med enklare kontrollförsök. Program för
ripping, som Max, EAC (Exact Audio Copy) och dBpowerampPro med flera,
bör (om detta inte är standard i programmet i fråga) ställas in så
att de jämför den inlästa filen med databasen AccurateRip – noteras fel
rekommenderas att rengöra kompaktskivan och försöka igen. EAC orsakade
mycken oro bland audiofiler genom sin marknadsföring.
Kontrollsummesystemet CRC32 (Cyclical Redundancy Check) stöds av flera
program. Korrekt kontrollsumma är förenlig med, men bevisar inte, att
data kopierats perfekt.

Det finns andra sätt att försöka se efter om kopian är bit perfect.
Foobar och EAC kan användas för att ge mer information om avvikelser.
Men somliga, som är mer intresserade av musik än av datorteknik,
avfärdar sådant obsessiv-kompulsivt beteende som fånig neurotisering.
De anser, i något fall efter egna prov, att de flesta smärre avvikelser
(enstaka bits fel, med långa mellanrum) är omöjliga att höra. Om man
undantar några uppenbart defekta skivor tillverkade under CD-erans
första år har jag själv inte lyckats höra någon effekt av små
läsfel.

Digitalt = perfekt? Här möts flera ideologiska skiljelinjer. Normala
människor tror idag att digitalt är synonymt med perfekt. Audiofiler
som hyllar vinylspelare (och rentav rörförstärkare) ansågs mossiga – men
vinner nuförtiden enstaka proselyter.

Det finns civilingenjörer som anser att CD-mediet är perfekt, eftersom
dynamik och tonomfång överträffar en orkesters och eftersom distorsionen
anses så låg att den inte skulle kunna uppfattas (denna skola, som
civilingenjör Stig Carlsson förvisso inte tillhörde, brukar kallas Bits
is bits).

De har förstås bortsett från svårigheterna vid genomförandet, som
påverkar det klingande resultatet. Exempel: dither, ofrånkomliga
egenskaper hos omvandlare, ringning i filter, tidsförloppsfelen.

Drar man upp de senare hänvisas till en BBC-studie från 1974 som anses
visa att hörbarhetsgränsen för jitter är 250 ns eller ett AES-föredrag
från 1998 som lägger ribban vid 20 ns. Bägge studierna har kritiserats
med avseende på försöksuppläggning. Se ett diskussionsforum för
dataingenjörer:
http://hddaudio.net/viewtopic.php?id=42

De digitalljudsdyrkande är delvis att jämföra med den skola som på
1970-talet ansåg att hårt motkopplade transistorförstärkare med fina
data vid mätning av enstaka sinustoner, som Crown DC-300, inte kunde
påverka lyssningsintrycket (apparaterna tillskrevs mytiska
egenskaper: A straight wire with gain). Stig efterlyste i stället
studium av hur musiksignal hanteras.

Innehållsstruktur: De flesta program hanterar skivans innehåll låt för
låt, vilket i regel fungerar för populärmusik. Även i sådan förekommer
ljud mellan skivans delavsnitt (*spår*). Satser i ett verk kan
spelas attacca, utan uppehåll.

Vill man bevara strukturen i ett helt album är en möjlighet att lagra
in all kompaktskivans information i ett sjok i FLAC eller wavpack och
skriva ner information om skivans innehåll i en lista, på engelska cue
sheet (något som inte stöds av bl a dBpoweramp) för förvaring i datorn.
Det finns ju musik som inte gärna låter sig styckas i blödande
köttstycken.

Konkret om förfaringssättet vid ripping: se t ex den strategi som
förordas av Chris Connaker.
http://www.computeraudiophile.com/content/Computer-Audiophile-CD-Ripping-Strategy-and-Methodology

Sämre, lika eller bättre än CD-kvalitet från små musikspelare: vad
önskas?
Stig fick mot slutet av sitt liv höra några exempel på bitreduktion som
avsågs utnyttja psykoakustiska maskeringsfenomen för att minska
filstorlek och behov av bandbredd. Han var inte imponerad.

Efter Stigs död 1997 har marknaden översvämmats av dåligt digitalljud.
DAB-radio, bitreducerade filer (t ex MP3 eller MPEG 2 eller MPEG 4),
TV-ljud från marksända nätet, kabel-TV eller satellit når inte ens upp
till CD-kvalitet.

Konsumenten i gemen tenderar att satsa på det billigaste som upplevs
acceptabelt. Eftersom sönderkomprimerade kommersiella CD ändå låter så
illa väljer rationell konsument gratisnedladdad MP3-fil som vad gäller
populärmusik kanske inte upplevs som mycket sämre än köpe-skivans.

Men iPod och ett otal andra bärbara digitalmusikspelare går ju att
använda för att lagra filer med CD-kvalitet eller bättre!

D/A-omvandlare och analogelektronik i Apple iPod är visserligen i mitt
tycke bättre än de flesta s k MP3-spelares, men hellre vill man åt
digitalsignalen för att spela av med bättre utrustning. Några, men inte
alla, D/A-omvandlare (i mitt tycke främst de vars mottagarkrets
effektivt reducerar jitter) medger välljud med denna kombination.

Så hur kan man ta ut digitalsignalen? Lösningarna är olika för olika
företags musikspelare. Flera har USB-port, eller kontaktdon som kan
anslutas till en adapter som ger USB.

CD-kvalitet (via okomprimerade filer), från iPod som byggts om för att
använda S/PDIF, erbjuds nu med upsampling av amerikanska MSB. Deras
brittiska licenstagare är Chord Electronics (förförstärkaren Indigo).

Wadia tillkännagav 2008 att man tagit fram en dockningsstation (den i
januari 2010 lanserade efterföljaren heter 171i och kan även användas
med den 27 januari 2010 lanserade iPad) för att ta digital signal från
senare års iPod utan att denna behöver modifieras.

Onkyo säljer nu en billigare digitalanslutningsdocka ND-51. Allsköns
produkter medger nu digitalanslutning från iPod, iPad och iPhone;
Peachtree med flera har följt efter.

Att hitta musikfiler och styra avspelning
Det finns många mediespelare. Mest använd är iTunes.

Mac-baserade tilläggsprogram som Sonic Studio Amarra och den väsentligt
mindre dyra Channel D Pure Music använder iTunes för spellistor med
mera, men uppges av tillverkarna erbjuda bättre ljudkvalitet. Den förra
kan fjärrstyra volymkontrollen på den D/A-omvandlare från Metric Halo
som Amarra säljer, den senare erbjuder en eget alternativ till
volymkontrollfunktionen i iTunes.
http://www.channld.com/pure-music01.html

Spellistor i program som iTunes är avpassade för populärmusik. Man kan
söka på låt och på artist (sångare eller grupp).

Är alla filer i 16/44,1 AIFF är det enkelt att konfigurera iTunes en
gång för alla för hyggligt klingande resultat.
http://www.computeraudiophile.com/content/Audiophile-iTunes-Settings

Ett mediaspelarprogram för digitalljud bör erbjuda bit-perfekt
avspelning, låg latens, stöd för allsköns filformat, fungera väl med
moderna operativsystem och om möjligt stödja även Windows XP, och ha ett
bra användargränssnitt.

Det är nödvändigt att före första användning stänga av samtliga
ljudkvalitetsskadande *finesser* och moduler (volymkontroll,
ljudnivånormalisering, frekvenskurvejustering (EQ), sample rate
conversion (SRC), cross-fade med flera)!

I PC-världen pågår en behövlig vidareutveckling av program som Foobar,
J River och det med förvirrande gränssnitt utrustade (men på mer eller
mindre användbara *finesser* rika) XXhighend. Optimalt använda kan
de medge god ljudkvalitet, förutsatt att tillräckligt mycket tid och
pengar lagts ner på att erhålla optimerad hårdvara och optimerad
Windows-installation.

Windows Media Player bör enligt mångas mening aldrig användas.

Med Mac OS X fungerar iTunes utmärkt, vilket oftast (men nog inte
alltid) är fallet under olika varianter av Windows. Men iTunes och
operativsystem behöver omkonfigureras för att spela filer med större
bitdjup eller högre samplingsfrekvens än CD-standardens 16/44,1.

Amarra är dyrt men har förespråkare bland Mac-användare som vill
hantera högupplösningsfiler i de okomprimerade formaten WAV, AIFF och
BWF samt *förlustfria* Apple Lossless (ALAC) smidigare än iTunes
(åtminstone vid början av år 2010) medgivit. Stöd för FLAC-filer
saknades ännu i version 1.2 men uppges vara på väg. Detta program är för
övrigt den första mjukvara som testats i tidskriften The Absolute Sound
(testartikeln kan gratis laddas ner via AVGuide)
http://www.sonicstudio.com/amarra/index.html

Sökmöjligheterna som mediaspelare erbjuder behöver förbättras.
Jazzälskare har mer omfattande önskemål (musiker, inspelningsdatum,
outtake, tidigare utgiven som, osv osv). Sökbegrepp för olika
framföranden eller verk vad gäller klassisk musik är opustal, tonart,
Köchelnummer/motsvarande verkförteckningar, dirigent, solist,
ensemblestorlek, ensemblenamn, orkester, publiceringsår osv osv.

Att själv knappa in alla sådana uppgifter är genomförbart men
arbetskrävande. Olika lösningar i databasteknik erbjuds nu.

På nätet byggs stora databaser upp. Se t ex Gracenote som sköter Music
Recognition Service. Program för katalogisering på egen dator finns.
Några av dem fungerar genom att man låter programmet läsa av metadata
sedan man stoppat in varje kompaktskiva i datorns drivverk. Exempel:
http://www.wensoftware.com/MusicLibrary/
http://www.base40.com/

Uppgifter om populärmusikstycken som de flesta hört kan man med stor
sannolikhet finna där. Mer esoterisk världsmusik, jazz, öster- och
västerländsk konstmusik kan sedan en tid i ökad utsträckning
återfinnas i de största databaserna. Men det är få
musikspelningsprogram typ iTunes som kan hantera dessa uppgifter och
presentera dem i läsbart och sökbart skick.

Det finns katalogprogram för att läsa av kompaktskivefodralets
streckkod och fånga in uppgifter från sådana databaser. Collectors,
Reaserware och Delicious Library är exempel. Flera presenterades i HiFi
& Musik nr 12 för 2009.

Vissa optiska skivspelare som har ungefär vykortsstort alfanumeriskt
teckenfönster (Naim HDX, Boulder 1021, Bladelius Embla med flera) fångar
in metadata från t ex en CD och ställer samman uppgifter från interna
eller externa databassystem. Uppgifterna kan visas på liten skärm i
apparaten eller på större separat skärm (som lämpligen nätansluts via
filter, så att inte dess switchade nätaggregat sänker ljudkvalitet).

Produkter som Apple iPad, iPod Touch, iPhone kan med hjälp av
nedladdningsbara program (apps) styra digitalljudspelare, kommunicera
med datorer och leverera digitalljud som dataström. De kan hantera
spellistor från t ex iTunes. Program finns bl a från PS Audio, som inte
nöjt sig med att enbart kopiera en vanlig knappbemängd fjärrkontroll
(förhandsversion visad i januari 2010, leverans kanske i slutet av
juni).

I bottnen har de nämnda Apple-produkterna kontaktdon för
dataöverföring: USB 2 via docka, Griffin gör en Fire-Wire-adapter
som säljs via Macoteket; iPad-docka har HDMI; med andra ord kan
dataljudfiler lagras och överföras, även via WiFi (802.11a/b/g/n) så att
iPad kan kommunicera med en dator som har OS X 10.5.8 och uppåt, iPod
Touch klarar OS X 10.4 uppåt.

Liknande funktioner förekommer i Windows- och Linux-världarna. Många
entusiaster använder en liten portabel dator (t ex en Asus med fläkten
avlägsnad) enbart för att från lyssningsplats välja musikstycke.
Finesser som fjärrskrivbord (Remote Desktop) kan sedan länge användas
med OS X, numera även med flera varianter av Windows.
http://www.svalander.se/shoppen/kernelstreaming.htm

Det finns nu ett flertal program för att styra avspelning av
digitalmusikfiler. Se t ex
http://www.usbdacs.com/ under Macintosh respektive Windows.

Med hjälp av den svenska mjukvaran Salling Clicker kan många
mobiltelefoner användas som fjärrkontroller för digitalspelare. Många
andra program ger liknande funktion.

Med iPhone eller iPod Touch eller iPad kan man fjärrstyra en
Windows-dator eller Windows-baserad music server, om man har lämpligt
program, sådana är under utveckling. Se t ex
http://www.jaadurdp.com/

Digitalljudspelare för stationärt bruk, som klarar sig utan dator,
finns från många fabrikat. De flesta av dem jag råkar ha hört låter vid
snabb bedömning klart bättre än prisvärda CD-spelare och avsevärt bättre
än de allra flesta PC-baserade lösningarna jag hört.

Spela av skivor med högupplösta digitalljudfiler med eller utan dator
Boulder, Naim, Linn, Meridian/Sooloos, PS Audio och Bladelius hörde i
början av 2010 till de tillverkare som sålde apparater i stånd att
avspela högupplösta digitalfiler, direkt från DVD-ROM eller inlästa från
olika källor, utan hjälp av dator.

Användargränssnitten har varierande brukbarhet, lättbegriplighet och
kraft.

Sooloos som nog är lättast att lära sig använda är dyrt, och bör via
S/PDIF anslutas till Meridian 808.3, förstärkare med digitalingång (NAD
M2, Devialet D-Premier m fl) eller lämplig D/A-omvandlare från t ex Naim
eller G-dis.
http://www.meridian-audio.com/sooloos/the-experience.php
http://www.meridian-audio.com/product-model/800-series/8083-signature-reference-cd-player.aspx

http://nadelectronics.com/news/Worlds-Most-Advanced-Amp
http://www.naim-audio.com/products/dac.html

Många väsentligt billigare lösningar än Sooloos finns förvisso, och man
hittar dem lätt. Lyssna dock noga före eventuellt köp.

Nätverksbaserade spelare från t ex Linn kan låta utmärkt vid användning
enligt tillverkarens anvisningar med kabelbaserat nätverk, men de flesta
är rätt dyra.

Billigare lösningar för Wi-Fi finns, bl a från Apple. Jag har föga
imponerats av flyktig lyssning i okänd miljö via trådlöst nätverk och
hårt marknadsförda produkter från t ex Sonos (den jag hört var
begränsad till 16/44,1), Logitech och Olive (som stöder 24/96); det
behöver dock inte alls vara något fel på dessa.

Slim Devices Transporter (nu Logitech Transporter Network Music Server)
fick ett välvilligt mottagande av Malcolm Steward i Hi-Fi Critic 2007
och har vänligt beskrivits bl a i Musik och Ljudteknik. Jag tycker dock
att i vissa anläggningar har den låtit platt och nytert, nästan som en
Technics-radioförstärkare från sjuttiotalet, knappast värt sjuttontusen
kronor. Men jag kan ha haft otur. Dess digitala volymkontroll bör inte
användas. Via kabelnätverk har den hos flera användare fungerat OK, med
WiFi har jag hos andra upplevt störande bortfall då och då.
http://www.hificritic.com/downloads/SlimDevices.pdf
http://www.logitech.com/index.cfm/speakers_audio/wireless_music_systems/devices/3163&cl=se,sv

http://www.avguide.com/review/tested-logitech-transporter-network-music-player

Jag har tyvärr inte hört några av de modifikationer med bättre
strömförsörjning och analogelektronik mm som säljs till t ex den
legendariska Transporter. Men jag har hört skickligt konstruerade
hemmabyggen som lyfter kvalitén.
http://www.tweakaudio.com/EVS-2/Slim_Devices_Transporter_Mods.html

Arbetsstationer för digitalljud (DAW) i professionella sammanhang för
24/192, DXD och DSD kan rätt använda prestera en fantastiskt god
ljudkvalitet. En begagnad sådan apparat pryder knappast ett vardagsrum,
men kan någon gång köpas till hyfsat pris av den som kan få filer in i
och ut ur apparaten, och kan hantera balanserad analogutgång och ingång.
Inte heller dessa ursprungligen så dyra specialprodukter fungerar
förutsägbart invändningsfritt.

Portabel persondator har i ökande utsträckning börjat användas av
yrkesfolk för inspelning på fältet, vilket positivt påverkat tillgången
till lämplig hård- och mjukvara för ägare av persondatorer som vill
laborera med digitalljud.

Nu kan man med friska 16/44,1-filer nå nästan lika bra klingande
resultat som de bättre CD-spelarnas, till acceptabelt pris, med hjälp av
persondator, program och kringutrustning. Det är krångligt, men numera
genomförbart.

Med högupplösningsfiler (24/88,2 eller bättre) via dator och bästa
kringutrustning kan man nå ytterligare ett stycke uppåt i ljudkvalitet
jämfört med även många dyra CD- och SACD-spelares.

Anslutning via koaxialkabel eller jämförbar teknik rekommenderas,
eftersom trådlösa nätverk kan krångla. Filerna kan råka bli stympade vid
nedladdning. Och man kan tyvärr inte utgå från att en DVD-R inspelad på
en Windows-PC går att spela av på en annan Windows-PC*

Läsvärd översikt:
http://stereophile.com/computeraudio/1008servers/

Inspelning: Här förekommer nu 32/384 eller 32/352,8 och flera
D/A-omvandlare för yrkesbruk som klarar DXD-formatet finns, t ex Digital
Audio Denmark AX24 eller dCS 955.

Avspelning: Moon och MSB hör de tillverkare som nu erbjuder konsumenter
dyra D/A-omvandlare som uppges klara 32 bitar och upp till 384 kHz
samplingsfrekvens. Nya Naim DAC klarar 32/352,8 från lämpligt USB-minne.
Sådana samplingsfrekvenser har förekommit i professionella sammanhang,
men filer med dessa egenskaper är inte lätta att få tag på. Var skall
detta sluta?

Högupplösta digitalfiler via dator
Hösten 2003 lanserade Apple mjukvaran iTunes 4.5 och en
*förlustfri* variant av företagets codec AAC. Man slipper
således använda den klangförstörande MP3-kompressionsmetoden och
annan fördärvlig *lossy bit reduction*.

Sedan dess är det lätt att ladda ner filer med CD-kvalitet eller bättre
(upp till 24/192), lagra dem i halv storlek på de allt billigare
hårddiskarna, och hitta dem för uppspelning.

En mångfald av med iTunes konkurrerande program finns nu, de flesta för
Windows, varav många gör det möjligt att lätt finna och leverera
högupplösningsfiler.

Från 2007 har lanserats ett otal produkter för digitalljud via dator.
Chris Connaker hör till dem som publicerat en lista på sina favoriter.
Utbudet är redan oöverskådligt.
http://www.computeraudiophile.com/computer-audiophile-suggested-hardware-list

Det är frustrerande att komponenter som fungerar bra i en viss
installation ger bekymmer i andra. För att minska störningar som beror på
t ex switchade nätdelar brukar man försöka använda nätfilter.
Isolationstransformatorer för digitalsignal säljs bl a av Jensen.

Datorns störningsrika miljö gör att många inte nöjer sig med dess
inbyggda D/A-omvandlare, och alla ljudkort låter inte bra.

Många – men långt ifrån alla – färdigbyggda datorer har dålig optisk
skivläsare, för lite RAM för digitalljudändamål, störningsskapande
switchade nätaggregat och skickar ut störningar via digitalutgångar med
galvanisk förbindelse som USB eller FireWire.

Externa hårddiskar eller SSD (lagring utan rörliga delar, solid state
drive), och säkerhetskopieringssystem, rekommenderas särskilt. Kan
anslutas via Ethernet, FireWire eller (lyx) FiberChannel. En bullrig NAS
kan så placeras där den inte stör.

Entusiaster använder en särskild dator för att lagra ljudfiler, helst
en tyst sådan. Det finns i PC-världen många ganska dyra speciallösningar
som (jämfört med en vanlig kontorsdator) förbättrats i något eller flera
avseenden. Exempelvis kan de ha fått bättre skärmning, jordning,
vibrationsdämpning och/eller störningsfattigare strömförsörjning (i
bästa fall multipla stabiliserade linjära nätaggregat, ett per
drivspänning), tyst kylning, och SSD i stället för hårddisk. Man kan
på nätet hitta sådana specialbyggen som i stort sett verkar fungera väl
under Linux-versioner eller Windows XP Professional SP3.

Komponenter från t ex Zalman är populära i sammanhanget. Tyst
vattenkylning och ljuddämpad låda går att köpa. Man kan få liknande PC
hopbyggda i Sverige, Google-sök t ex på tyst dator. Eftersom en
Wintel-PC alltid krånglar är det nog bäst att hitta en tillförlitlig och
tjänstvillig lokal leverantör med erfarenhet från digitalljuddatorer och
hemmabio (HTPC). Resultatet kan bli väsentligt dyrare än en Mac Mini, i
bästa fall ännu tystare.

Chris Connaker har i februari 2010 börjat göra reklam för ett stort
antal komponenter, tyvärr inte något linjärt nätaggregat; hans text och
mängden kommentarer ger en uppfattning om hur många detaljer den som
vill bygga sin egen PC har att tänka på för att digitalljud skall
hanteras väl.
http://www.computeraudiophile.com/content/Computer-Audiophile-Pocket-Server-CAPS

Det finns särskilda fora för digitalljudanvändare som föredrar Windows,
se t ex
http://hddaudio.net/viewforum.php?id=7

Gary Leonard Koh, som leder högtalartillverkaren Genesis, har skrivit
en vitbok i samma ämne med titeln Building an Absolute Fidelity Music
Server – andra upplagan 2009-12-25. I likhet med många andra presenterar
han en lång lista på vad användaren – på egen risk – kan leka med att
stänga av i Windows.
http://www.genesisloudspeakers.com/

Exempel på färdigbyggd audiofil-PC som musikfilbetjänt:
http://www.goodwinshighend.com/music_servers/faq_slient_music_server.htm

http://www.computeraudiophile.com/mCubed-hFX-Silent-Fanless-Music-Server-Review

http://www.vrsaudiosystems.com/solutions-pc.htm

Jag har hört bra resultat vid lyssning till goda högupplösta filer med
en bra D/A-omvandlare, matad från ett par mindre dyra men föga bullriga
datorer med mycket kiselminne (RAM): nya Mac Mini med 4 GB RAM, eller
(med batteridrift) MacBook Pro som digital signalkälla, utrustade med
SSD. Beroende på D/A-omvandlarens egenskaper föredras ibland Toslink,
oftare FireWire. Tidigare har jag hört 16/44,1-filer låta bra via äldre
stationära Macintosh-datorer med PowerPC-processor, via Ethernet med
Linn DS. Tips för optimering:
http://www.sonicstudio.com/amarra/support/howtobuildaserver.html

Önskas dåligt ljud kan man spara hårddiskutrymmer med hjälp av MP3
eller modernare metoder för bitreduktion. Råd kan inhämtas i populära
datortidskrifter. Jag avråder.

Datorns störningsrika miljö gör att många inte vill lyssna till
ljudkvalité av det slag som erbjuds av datorns inbyggda D/A-omvandlare,
som vanligen är föga avancerad.

Ljudkort i datorn ger sällan hyggligt ljud. Det finns många ljudkort
med D/A-omvandlare för inbyggnad i dator; få av dessa installationer
låter bra trots fina broschyrdata. Två kort från Asus klarade sig
mätmässigt ganska bra i ett test publicerat i januarinumret 2010 av
Stereophile, dock nämndes vissa praktiska svårigheter för användaren.
Korten kan inte bit-transparent återge filer med 88,2 eller 176,4 kHz
samplingsfrekvens. Ljudet bedömdes vara klart sämre än med den (tio
gånger dyrare) USB-anslutna D/A-omvandlaren Ayre QB-9.
http://stereophile.com/computeraudio/asus_xonar_essence_ststx_soundcards/

Externa D/A-omvandlare för USB-anslutning finns nu för mindre än en
tusenlapp, och ljudkvaliteten överträffar de sämre inbyggda ljudkortens
utan att dock alltid kunna klå en hygglig tusenkronors CD-spelares.

Den som nöjer sig med någorlunda acceptabel ljudkvalitet (som knappast
överträffar en tusenkronors DVD-spelares CD-återgivning), och enbart
använder 16/44,1-filer, kan med hjälp av gratisprogram föra över
kompaktskivors innehåll (ripping) till hårddisken i sin persondator och
ta ut signal via USB till en D/A-omvandlare, välvilligt testade av t ex
sajten Computer Auiophile. Prisvärda USB-baserade omvandlare säljs där
man finner musikinstrument, elektronikprodukter eller datortillbehör.

Att nå högre, till ett mer livfullt och engagerande men inte tröttande
ljud från dator, kräver större satsning i tid och pengar. Ett myller av
produkter har tillkommit. För länkar, se t ex
https://www.hdtracks.com/index.php?file=staticpage&pagename=other_resource

John Atkinson skrev 2008 en fortfarande läsvärd översikt som beskriver
olika metoder.
http://stereophile.com/computeraudio/1008servers/

Alla persondatorer är inte lämpliga för ändamålet. Datorer och
plattskärmar bör strömförsörjas via nätfilter. Portabla datorer från
Dell har i min begränsade erfarenhet inte bidragit till bra digitalljud,
medan sådana från Toshiba eller Apple kan medge bättre ljud. I
PC-världen kan det vara värt besväret att flytta datorskärmen en bit
från datorn, och flytta ut den hårddisk eller hellre SSD som används för
lagring av digitalljudfiler.

TosLink kan behöva användas för att undvika galvanisk förbindelse, men
kräver för bästa välljud en för sådan anslutning optimerad
D/A-omvandlare. Jag har hört mycket bra ljud från dator (och bästa ljud
jag någonsin hört från satellit-TV, denna gång per Dreambox) via Toslink
till D/A-omvandlaren G-Dis DAC-V MkII som praktiskt nog har inbyggd
motordriven volymkontroll (Alps Blue) så att man slipper använda den
fördärvliga digitala volymkontrollen.
http://www.svalander.se/shoppen/dac-v.htm

Produkter typ tyst media-PC eller HTPC erbjuds nu av flera
leverantörer, och några av dessa fungerar väl i rollen som
digitalsignalkälla, i synnerhet om de inte samtidigt är utrustade för
att hantera video. Några av dessa datorer har FireWire-anslutningar – av
skiftande kvalitet och normenlighet. Används USB för lyssning är det
säkrast att inte använda datorns övriga USB-anslutningar eftersom
dessa konkurrerar om processorns uppmärksamhet.

Mac Mini föredras av många som ljudfilbetjänt, den är som sagt ganska
tyst, och uppsynen stör knappast i ett vardagsrum. Men måste man välja
Mac?

Jag har själv inte enbart njutit av PC-baserade lösningar, och avstår
därför från varje antydan till köprekommendation, men upprepar att
jag hört bra resultat med olika program under Mac OS X eller Windows XP
från de senaste årens Mac Pro (med PCI-kortet Lynx AES16e), nya Mac Mini
eller batteridrivna MacBook Pro (med SSD i stället för hårddisk) som
digital signalkälla till lämplig D/A-omvandlare.

En gemensam faktor för lyssningsmässigt lyckade installationer som jag
påträffat var att ägaren ägnat omsorg åt inställning av operativsystem
och andra datorprogram.

En fråga om inställning
De vanligaste operativsystemversionerna måste hindras från att
vanemässigt försöka nedkonvertera högupplösta ljudfiler till 16/44,1
med algoritmer som förstör ljudkvalitet. Detta kan kringgås på olika
sätt, när det gäller Windows XP bl a med olika varianter av ASIO (som
väl någon gång kanske kommer att befrias från några av de värsta
buggarna).

Vid problem kan man behöva ställa in rätt samplingsfrekvens upprepade
gånger i operativsystem och i digitalljudhanterande program.
Klåfingriga operativsystem ändrar samplingsfrekvens och-eller bitdjup
på ljudförsämrande sätt, och dessa försök måste som sagt aktivt
kringgås.

Windows – ett minfält?
Den som försöker använda Windows bör vara beredd att upprepade gånger
radera hårddisken genom att skriva nollor överallt, ominstallera
operativsystem, avlägsna vissa delar av operativsystemet, det händer att
man behöver ominstallera program, drivrutiner och firmware upprepade
gånger. Många program, t ex iTunes, fungerar mindre bra med Windows.

Windows 2000 och äldre bör under inga förhållanden tillåtas hantera
ljudfiler.

Bekymren med Windows XP börjar numera till viss del kunna tämjas genom
diverse inställningar och ominstallationer samt rätt val av drivrutiner
för varje installation. Nya problem rapporteras dock fortlöpande. Man
bör undgå bruk av KMIXER genom unmapping, eller använda ASIO4ALL,
eller (enligt många helst) mediespelaren Foobar 2000 med Kernel
Streaming – som bättre stöds av Vista och Win 7.
http://www.svalander.se/shoppen/kernelstreaming.htm

Med MS Vista eller Win7 föreslås av andra användning av WASAPI:
http://www.foobar2000.org/components/view/foo_out_wasapi
http://msdn.microsoft.com/en-us/library/dd371455(VS.85).aspx

Microsoft Vista använder inte den fördärvliga KMIXER men ger ändå
upphov till stora bekymmer för många som försökt använda sin PC som
leverantör av digitalljudfiler, och specialdatorer från t ex Blue Smoke
Entertainment har lanserats i syfte att ge mindre problem med Vista än
en vanlig PC-installation kan erbjuda.

Filformaten WMA Lossless (medger upp till 96 kHz samplingsfrekvens,
stöds av Windows Media Center) och WavPack anses av några användare
fungera bäst om man måste använda Vista. Men ingendera formaten erbjuder
finesser jämförbara med FLAC (som klarar upp till 192 kHz) eller AIFF
eller Apple Lossless.

Råd om inställningar verkar behöva följas slaviskt.
http://www.referencerecordings.com/HRxSETUPS.asp
http://www.ayre.com/usb-windows.htm

Microsoft Windows 7 orsakar nya intressanta problem, och försök till
lösningar publiceras och debatteras fortlöpande. Laborationer med J
River Media Player och Windows 7 kan övervägas av den som har tillgång
till avancerad Windows-expertis och har mycket gott om tid och energi
till övers för projektet.
http://www.computeraudiophile.com/content/Windows-7-Audio-J-River-Media-Center-14-Configuration

Mac OS X och andra medlemmar i Unix-familjen
Olika varianter av Linux och andra medlemmar i Unix-familjen är basen i
mången god media server respektive NAS.

Även OS X och iTunes behöver ställas in med omsorg. Man ska välja rätt
samplingsfrekvens i operativsystemets AudioMIDI. Detaljerade råd finns
att hämta på nätet.

USB är egentligen inte avsett för överföring av ljud som digital
dataström, och tar för sig av processorns resurser. Vissa USB-portar
slåss med annat om vissa interrupter. Ett grundtips är att inte
använda någon USB-port om FireWire samtidigt är i bruk eller om
nätverksaktivitet via Ethernet samtidigt är stor. Man kan pröva mer
än en av datorns USB-portar – de kan ha olika egenskaper. Korrekta
inställningar av operativsystem och program är essentiella.

Råd
Goda råd för USB-användare och andra:
http://www.ayre.com/usb.htm
http://www.benchmarkmedia.com/wiki/index.php/Main_Page
http://www.dcsltd.co.uk/page/faq#pc__mac_connection
http://www.usbdacs.com/
http://www.empiricalaudio.com/computer-audio/

Windows Media Player bör som sagt enligt mångas åsikt aldrig användas.

Mjukvara, som Foobar, J River, Media Monkey (PC) eller Amarra (Mac), är
under utveckling för att erbjuda ett alternativ till iTunes för åtkomst
och uppspelning av högupplösta digitalljudfiler, men iTunes är
lättanvänt – även om man får vara beredd att manuellt välja
samplingsfrekvens när filens inte är 44,1 kHz.

I PC-världen är konflikter mellan olika program en vanlig företeelse.
Windows-datorer kan behöva startas om innan finlyssning skall ske.
Drivrutiner och firmware kan behöva ominstalleras respektive flashas
upprepade gånger.

Många program som samtidigt löper i en dator är tidstjuvar för
processorn. Den som har en separat dator för hantering av ljudfiler kan
våga stänga av antivirusprogrammet när datorn inte är ansluten till
Internet.

Mac-användare kan vid lyssning till digitalljudfiler välja att
tillfälligt stänga av t ex Spotlight (som försöker indexera
hårddisken), iTunes Helper och iPod Service.

Digitalt gränssnitt
Gränssnitten mellan digital signalkälla (drivverk, dator osv) och
D/A-omvandlare har ägnats många artiklar och några böcker. Se t ex
Digital Interface Handbook, tredje upplagan (2003) av John Watkinson och
Francis Rumsey.

Används dator vid inspelning eller avspelning vill det till att
hårdvara och mjukvara samverkar för bästa funktion. Så är inte alltid
fallet. En kombination som fungerar hos den ene kan fallera hos den
andre. Några åtskiljande faktorer kan skönjas. De D/A-omvandlare jag
särskilt ogillat har nästan bara en sak gemensamt: ingångskrets ur
TI/BB PCM2700-serien.

När separata CD-drivverk och D/A-omvandlare kom i ropet mot slutet av
1980-talet uppkom stora problem med jitter. När man skulle använda
protokollen för dataöverföring (S/PDIF med flera) visade det sig mycket
svårt att plocka ur tidsinformationen (klockpulserna) som fanns begravd
i ljuddataströmmen.

PLL och SRC hör till de trick som flest konstruktörer försökt använda i
D/A-omvandlarens mottagardel. PLL-kretsar (phase-locked loop) försöktes,
men de fördröjer signalen (latens uppkommer) och ofta ställde de till
med nya problem som i en komplett D/A-omvandlare leder till ökat jitter.
De kan t ex dra mycket ström, till förfång för strömförsörjningen till
klockpulsgeneratorn. SRC (sample rate conversion) har även försökts med
skiftande framgång med avseende på jitter.

S/PDIF, Toslink och AES/EBU blandar digitalsignal med klockpulser,
något som i efterhand framstår som ett misstag. Lätt att vara
efterklok, i backspegeln ser man ju så skarpt (20/20 hindsight). HDMI
bygger på videoklocka. Att erhålla nära mindre än säg 100 pikosekunder
jitter vid användning av något av dessa protokoll har länge tyckts
gränsa till det omöjliga!

Chord Electronics säljer den dyra D/A-omvandlaren QBD76 med mycket stor
databuffert i RAM (spelning kan fördröjas med fyra sekunder) vilket
borde medge framgångsrik reclocking.
http://www.chordelectronics.co.uk/chord_tech.asp?view=dac
http://www.chordelectronics.co.uk/products_detail.asp?id=52

Linn Karik/Numerik och den efterföljande snarlika lösningen Wadia
ClockLink sände klockpulser från D/A-kretsens närhet till drivverket i
syfte att minska jitter. Detta lyckades inte särskilt väl.

Datorljud via extern D/A-omvandlare dras även med bekymret jitter.

Paketvis: I datorvärlden är det principiellt möjligt, men inte så
vanligt, att överföra data med stor bandbredd enligt protokoll som
överför data paketvis, buffrar dem och återklockar i
D/A-omvandlaren med hjälp av precisionsklocka så att en D/A-omvandlaren
närbelägen precisionsklocka styr paketflödet. Att ansluta en för
ändamålet optimerad D/A-omvandlare till kabelbaserat Ethernet kan
ge bra ljudkvalitet.

I realtid: Från datorn skall data överföras till D/A-omvandlare utan
att förvrängas. Detta är svårare att verkställa än det låter. Egenskaper
hos hårdvara, protokoll och kablage bidrar till tidsförloppsfel
(jitter). Toslink har inte tillräcklig bandbredd för att medge optimalt
branta flanker i kompositsignalen. Alla kablar (utom optisk fiber)
överför elektriska störningar, och radiofrekvensinterferens (RFI)
är ett stort bekymmer.

Dessa faktorer ställer stora krav på konstruktören av D/A-omvandlarens
ingångssteg, och drastiska åtgärder vad avser skärmning,
strömförsörjning och så vidare. Galvanisk isolering med
optokopplare anbefalls.

Ser man endast till jitter faller vanlig (adaptiv) USB bort, likaså
TosLink, S/PDIF och AES (de tre sistnämnda tillhör samma familj),
ävensom vanlig (adaptiv) FireWire, vanlig HDMI och de flesta
implementeringar av I2S.

Bättre alternativ är goda implementeringar av de mer sällsynta asynkron
USB, asynkron FireWire (IEEE 1394a) och HDMI med ARC.

Dock är jitter långt ifrån det enda fenomen som behöver uppmärksammas
och åtgärdas för optimal ljudkvalitet. Lyssning får fälla avgörandet!
http://www.positive-feedback.com/Issue43/jitter.htm

FireWire (IEEE 1394) i yrkesljudtekniken
Produkter avsedda för yrkesbruk kan framstå som överkurs för
hemmalyssnaren. Mätdata är vanligen goda, ljudkvalitet kan vara bra,
priset är lågt med hänsyn till liten upplaga och yrkesfolkets önskningar
om mångfald finesser i samma låda.

Sådan professionell utrustning kan erbjuda åtta eller flera kanaler och
ansluts vanligen via FireWire. I samma låda brukar finnas omvandlare,
både A/D och D/A, samt balanserade analoga in- och utgångar,
eventuellt även mikrofonförstärkare – vilket ökar både pris och
komplexitet.

Exempel på produkter: Prism Sound Orpheus, Lynx Aurora 8 med Lynx
LT-FW, eller Metric Halo ULN-8. För övrigt går ULN-8 att få utan
mikrofonförstärkare, men med särskild mjukvara, från Sonic Studio.
Dyrare omvandlare görs bl a av schweiziska Weiss.

Inte är alla yrkesredskap hellre särskilt vackra att se på. Men rätt
installerad och använd är FireWire en säker metod för dataöverföring.
Enklast är att använda de inbyggda klockpulserna, men helst bör man
använda asynkron isokron FireWire så att precisionsklockan närmast
D/A-kretsen styr dataöverföringen.

I yrkesljudvärldens stora utbud finns det tack och lov flera produkter
som är driftsäkra och medger verkligt välljud. Det gäller då bara att
hitta dem, och att rätt använda dem, med de kombinationer av hård- och
mjukvara som bevisligen i regel fungerat pålitligt och väl.

Jitter-fattig dataöverföring
I idealfallet vill man som sagt för att minimera jitter vid överföring
ha klockpulsgeneratorn dikt intill D/A-omvandlarkretsarna. Data bör
överföras asynkront, buffras och styras av en enda precisionsklocka.
Tre olika produktkategorier gjorde i början av 2010 detta möjligt.

Dataöverföring sker i god professionell utrustning optimalt ansluten
via FireWire/IIRC.

Jitter-fattig dataöverföring sker i dyra produkter för hemmabruk där
drivverk finns i samma låda som digitalelektroniken. Exempel: CD- och
DVD-ROM-spelarna Boulder 1021 och Bladelius Embla Classic samt
BD-spelaren Ayre DX-5.

D/A-omvandlare för ambitiöst hemmabruk med asynkron isokron överföring
från Wavelength, dCS och Ayre nämns nedan under USB; en principiell
fördel hos dessa är att dataflödet från datorn kan styras optimalt.

Repetition av vanligaste gränssnitt följer här. Sist nämns USB, som är
vanligast förekommande digitalt gränssnitt i persondatorvärlden.

I2S
Synkroniseringspulser kan överföras skild från signal, och i vissa fall
kan man låta D/A-omvandlarens klocka styra överföringen. Detta brukar
kallas I2S och sågs först i vissa CD-spelare från Philips. Zanden hör
till de tillverkare som på senare år använt tekniken (med
Philips-omvandlarkrets av det gamla goda slaget).

För hemmabruk förekom en version med fempoliga DIN-kontakter i
produkter från Audio Alchemy och Perpetual Technologies, andra versioner
i produkter från Stello och Northstar samt i mycket dyrare apparater.

Ambitiösa amatörer har bl a prövat tre tvinnade par tunna
PTFE-isolerade ledare för ändamålet. Empirical Audio har valt
åttaledarkabel och RJ45 kontaktdon.

En möjlig fördel är att slippa använda konventionella ingångskretsar
med PLL (phase-locked loop), som i sig kan orsaka jitter.

Problemet är dels att metoden fungerar bäst för mycket korta sträckor,
dels att standard saknas, vilket bidragit till att flertalet lanseringar
fallerat.

De flesta kommersiella tillämpningar av I2S får anses suboptimala,
eftersom klockan inte sitter vid D/A-omvandlarkretsen.

Kablage avsett för analoga datorskärmar har även tidigare kommit till
användning, t ex 13W3. IIRC, UltraAnalog och SonicFrontiers utvecklade i
slutet av nittiotalet I2S-Enhanced, senare vidareutvecklade till Level 1
och Level 2, i bägge fallen sitter klockan vid mottagande
D/A-omvandlarkrets och styr informationsöverföringen, som sig bör.
I2S-Enhanced stödde till att börja med endast 16/44,1 (samtidigt som
DVD-familjen erbjöd 24/96) vilket bidrog till att minska dess
utbredning. Muse Electronics hade en annan version.

Camelot använde för sin lösning kablage avsett för S-Video.

Hemmapulare har prövat på I2S, bl a har Dr Kalman Rubinson publicerat
gördetsjälvartiklar i ämnet. Se t ex Audio Amateur, nr 1 för 1997.
Det är lätt hänt att signalöverföringen påverkas av störningar. Kabelval
är grannlaga och diskuteras återkommande på t ex Computer Audio Asylum.
Uppenbart inget att pröva för den som inte behärskar analogteknik
inklusive högfrekvensteknik.
http://www.audioxpress.com/

Nu används en variant av I2S av produkter som varit under utveckling
sedan våren 2007 och ännu i februari 2010 nog inte riktigt färdiga: PS
Audio Perfect Wave, kombinationen Transport och DAC, som använder samma
kablage som för HDMI men på eget sätt. Andra kablar med tillräckligt
många förbindelser hade förstås också dugt.

Empirical Audio Off-Ramp 3, som finns i olika versioner, ansluts till
datorns USB-port och erbjuder bl a I2S ut. En kommande produkt klarar
24/192, företaget licensierar teknologi från M2Tech. Empirical Audio
säljer även ett par D/A-omvandlare för USB och S/PDIF och I2S samt
Pace Car Re-Clocker, alla konstruerade av Steve Nugent. Cullen Circuits
modifierar, för bruk med den sistnämnda produkten, Squeezebox, Sonos m
m.
http://www.avguide.com/review/empirical-audio-ramp-3-and-overdrive-usb-dac-tas-200

http://www.audiocircle.com/index.php?board=40.0

Ethernet-kablage: MSB använder en egen form av I2S med Cat 6-kabel och
RJ45. Server från Blue Smoke Entertainment kan anslutas till
D/A-omvandlare från MSB på detta sätt.

Eget nätverk som för datorer
En del skiljer på paketvis överföring av kompletta digitalljudfiler via
datornätverk till hårddisk för lagring (kan fungera ypperligt) och
strömmande digitalljud över kabel eller trådlös överföring för
lyssning (mer omstritt vad gäller ljudkvalitet, men principiellt en bra
metod).

Även i det senare fallet utnyttjas de stora fördelarna med
Ethernet-protokollet: flödeskontroll av data och möjlighet till upprepad
sändning av datapaket (retry). Paketen tas om hand av en buffert och
återklockas. Ett typiskt nätverk har mycket stor bandbredd, som
knappt märkbart tas i anspråk av digitalljudfiler. Ingen dators
operativsystem behöver engageras i dataöverföringen om data finns på en
nätverksansluten hårddisk och läses av en nätverksansluten
D/A-omvandlare, vilket minskar risken för krångel. Det är därför logiskt
att flera tillverkare erbjuder sådana produkter, med varierande
ljudkvalitet; några av de dyra låter utmärkt.

Digital Streamer har blivit ett begrepp. Digitalljudinformation
strömmas över ett kabelbaserat eller (mindre välfungerande) trådlöst
nätverk. Informationskällan kan finnas i ett annat rum än högtalarna.
Linn (DS-produkterna) och många andra erbjuder apparater i olika
prisklass för anslutning till lokalt nätverk. Dyrare produkter
installeras vanligen av handlare, vilket förhoppningsvis kan vara en
fördel.
http://www.computer-audio.info/?p=7

De billigaste från konkurrenter till Linn klarar bara 16/44,1.

Lagring av digitalljudfiler med nätverksanslutning: Det börjar bli
vanligare att förvara musikfiler i en låda med mikroprocessor och
hårddiskar, placerad i ett annat rum i bostaden och ansluten till ett
datornätverk (Network Attached Storage, NAS).

Då slipper man höra apparatens fläktsurr och brummet från hårddiskarna
(helst används dock SSD). Utbudet är nu stort. Det finns små fläktlösa
NAS (t ex RipNAS) och stora fula lådor med gigantisk hårddiskkapacitet.
Introduktion:
http://www.computeraudiophile.com/content/What-NAS

Exempel på digitalsignalkällor som följer UPnP-protokollet (Universal
Plug and Play) är Philips Streamium med flera, eller dator: PC eller Mac
med måttligt dyra mediespelarprogram som Allegro eller EyeConnect.

Det börjar komma snygga små lådor med NAS och mikroprocessor som uppges
följa UPnP. Erfarenheterna av programvara, t ex Twonky, är varierande.
Eftersom kvaliteterna hos hård- och mjukvara är varierande har det
hittills nog fungerat bäst att undvika de nya UpnP-baserade produkterna
och vända sig till en reputerlig lokal leverantör av datalagring.

PS Audio hör till de företag som arbetar med NAS särskilt avsedd för
lagring och åtkomst av musikfiler, deras lösning är förhoppningsvis klar
till sommaren 2010.
http://www.thewelltemperedcomputer.com/HW/NAS.htm
http://www.computeraudiophile.com/content/Thecus-5200B-Pro-IP-Storage-Server-Product-Review

Server-versionen av nya Mac Mini är sedan början av januari 2010
föremål för prov i rollen som databetjänt för digitalljud. De
första rapporter jag fått, från personer som lyxigt nog inte avser
att använda just den datorn till annat än digitalljud, var positiva.

Kabelbaserade nätverk fungerar som sagt bäst. Det kan vara säkrast att
bygga ett separat nätverk enbart för digitalljud. Gängse råd för
Windows-användare som överväger att bygga hemmanätverk:
http://windows.microsoft.com/en-US/windows-vista/Setting-up-a-home-network

S/PDIF
Överföring med koaxialkabel (RCA-kontakter eller hellre BNC), eller
Toslink dvs optisk kabel, enligt en utbredd standard (S/PDIF) förekommer
i hemmabruk och kan ge avsevärda bekymmer med jitter när
D/A-omvandlarens faslåsta mottagarkretsar (PLL) försöker
återsynkronisera data. Detta var en bidragande orsak till att bruket
av separat CD-transport och kabelansluten D/A-omvandlare kom ur modet.

Martin Colloms har synpunkter på hurdan en S/PDIF-kabel bör vara.
http://www.hificritic.com/forum/default.aspx?g=posts&t=77

Olika åsikter finns om hur lång en S/PDIF-kabel bör vara.
http://www.positive-feedback.com/Issue14/spdif.htm
http://recforums.prosoundweb.com/index.php/mv/msg/11678/0/16/16937/

S/PDIF kan numera i vissa fall fås att fungera väl. Mottagarkretsens
egenskaper har central betydelse.

Vanlig PLL-krets (phase-locked loop) kan göra saken värre vad gäller
jitter. Goda PLL-lösningar medför latens, som är oacceptabel i
professionellt bruk på grund av mångkanalinspelning, och som inte
uppskattas i hemmabiosammanhang.

Olika konstruktörer har därför prövat med ASRC (asynchronous sample
rate conversion) med hjälp av kraftfulla kretsar för digital
signalbehandling som räknar om signalen till vad den tros ha varit innan
jitter tillkommit. Även här händer det att nya hörbara problem kan
skapas – men mätdata kan se fina ut.

På senare år har t ex Matthew Bramble med Cambridge DacMagic visat att
16/44,1 (CD-standard) via koaxialkabel kan ge bra mätdata och prisvärd
ljudkvalitet med S/PDIF (medan han i denna apparat lyckades sämre med
att hantera USB).

Få datorer har S/PDIF-utgång, men extrautrustning finns för att lösa
det problemet.

Andreas Koch hör till dem som försöker subtrahera jitter från
insignalen.
http://stereophile.com/hirezplayers/playback_designs_mps-5_sacdcd_player/

AES/EBU
I yrkesbruk används för analogsignal balanserad kabel och Cannon
(numera vanligen Neutrik) som kontaktdon. AES/EBU (numera AES3) har
föredragits i professionella sammanhang där man är van vid sådana
kablar och kontakter, som medger relativt långa kablar och är tåligare
mot störningar än S/PDIF med koaxialkabel. Huvudsakligt problem är
jitter.

Mycket få datorer har AES/EBU-utgång, vilket givit upphov till en
marknad för instickskort respektive produkter som ansluts (till
FireWire-porten) mellan dator och omvandlare.

PCI
Stationära datorer kan ha platser för PCI-kort (PCI Express alias PCIe
för Mac Pro). Med hjälp av PCI-kort från olika tillverkare
kan datorägaren överföra filerna till D/A-omvandlare från t ex
Berkeley Audio Systems, via AES-kablage (Dual AES för 24/176,4 och
24/192).
http://www.referencerecordings.com/HRx2.asp

PCI-kortet Lynx AES-16 och den för Mac Pro med flera (PCI Express)
avsedda varianten AES-16e har kritiserats för att dess utsignal inte
alltid är helt störningsfri, och handskakning har inte alltid fungerat
optimalt, med lite knaster som följd. I vissa installationer uppges Lynx
AES-16 stuva om i data (scrambling). Men det finns många installationer
som inte uppvisar sådana problem. Jag har hört en lyckad och två
lyssningsmässigt föga lydkade installationer.
http://www.lynxstudio.com/product_detail.asp?i=13
http://www.lynxstudio.com/product_detail.asp?i=16
http://www.referencerecordings.com/HRxMAC.asp

En inte så dyr lösning är ett RME-kort med AES-utgångar. Varning:
störande knaster förekommer.
http://www.rme-audio.de/en_products_hdsp_aes32.php

Önskas ett dyrare PCI-ljudkort står schweiziska Merging Technologies bi
med Mykerinos, som i yrkesljudsammanhang används med särskild mjukvara
från Pyramix.
http://www.merging.com/products/show?product=2

FireWire och datorer
IEC 1394 (FireWire 400 respektive 800) används i många datorer, men har
mött konkurrens från USB 2 och kommande USB 3.

För tillverkare av D/A-omvandlare är det nödvändigt att skriva nya
FireWire-drivrutiner speciellt för deras apparater, och bekymmer
förekommer, särskilt när operativsystemet ändras (Windows Service
Packs är ökända i detta sammanhang). I yrkesljudvärlden används i
betydande utsträckning stationära Mac Pro under Mac OS X i kombination
med FireWire.

Man skiljer på adaptiv överföring (dåligt, vanligt förekommande) och
asynkron isokron överföring (bra, men mer sällsynt). I det senare fallet
sitter vid avspelning klockan på rätt ställe, det vill säga alldeles
intill D/A-omvandlarkretsen. Dataöverföringen styrs av klockan. I en del
studiomiljöer där man exempelvis behöver synkronisera med video används
för klockpulsöverföring en separat koaxialkabel med BNC-kontakter.

Ett av flera exempel på FireWire-ansluten D/A-omvandlare för hemmabruk
som ger möjlighet att ansluta extern precisionsklocka är Weiss DAC 202.

Det finns mottagarkretsar, bl a från Dicell, som relativt effektivt
minimerar jitter när FireWire används. Till skillnad från asynkron
isokron USB (Wavelength, dCS, Ayre) ger vanliga implementeringar av
FireWire inte möjlighet till flödeskontroll. Å andra sidan har sändare
och mottagare varsin databuffert.

I hemmaljudvärlden har funnits lösningar kallade iLINK. Företagsegna
metoder lanserades av Sony och Pioneer, som främst i hemmabiosammanhang
(i produkter som tillverkades under några år) sände flerkanals
digitalljud över FireWire. Licens kostade 15 000 dollar per år. Denon
utvecklade en egen variant. Dessa system var dyra och komplicerade. De
fungerade inte alltid optimalt med produkter från andra fabrikat, men
lyssningsintrycket kunde vara gott. (Förvillande nog används uttrycket
iLink idag i stället för annan fabrikantegen teknik, se nedan under
HDMI/ARC).

Främst för yrkesbruk men även hos ambitiösa amatörer förekommer numera
D/A-omvandlare som tar digitalsignal in via FireWire (IEEE 1394), som
Lynx Aurora 8/FW (se dock nedan om Aurora 16) eller dyrare apparater som
olika produkter från Apogee, Metric Halo, Prism Sound Orpheus eller
Weiss DAC 202.

Många anser att man obetingat bör sända klockpuls från precisionsklocka
belägen nära D/A-omvandlarkretsen om FireWire skall komma i fråga.
http://www.thewelltemperedcomputer.com/HW/Firewire.htm

Saknar datorn FireWire-port finns olika slags instickskort som
avhjälper det problemet, även för vissa portabla datorer.

En principiell praktisk fördel är att många bättre moderna datorer har
FireWire-anslutning. Standarden har dock inte genomförts på ett
enhetligt sätt, vilket fortfarande orsakar betydande bekymmer.
Användaren kan (enligt exempel nedan) behöva prova många varianter av
mjukvara, och kan t ex tvingas ta reda på om det på datorsidan finns
rätt sorts chip från TI*

Daniel Weiss hör till de konstruktörer som föredrar FireWire framför
USB, bl a på grund av större bandbredd och mindre problem med jitter.
Apogee var tidigt ute med denna lösning.

Boulder är en av de tillverkare som uttrycker skepsis mot de varierande
implementeringarna av FireWire inom yrkesljudvärlden, där många dock
verkar fungera ypperligt.

Skador på en inspelning är svåra att åtgärda i efterhand. Sant är att i
praktiken förekommer bekymmer med intermittenta fel, kortvariga avbrott,
sprak och knaster vid inspelning med produkter som Lynx Aurora eller RME
Fireface 800. Med särskild analysprogramvara kan problemen lokaliseras
och karakteriseras. Sådant kan exempelvis orsakas av att en databuffert
blir överfylld, av buggar i Windows, att handskakningen i protokollet
inte fungerar eller av störningar via strömförsörjningen. Fel i Windows
kan t ex medföra att en FireWire 400-port går i bara 100-takt. Problemen
gäller för övrigt inte endast A/D-omvandlare med FireWire-anslutning
utan även instickskort.

Nyss beskrivna oljud kan höras i aktuella inspelningar utförda med
dessa produkter av kända inspelningsmästare.

Störande oljud vid avspelning är tyvärr vanligt förekommande. Ett
exempel på skrap, sprak och knaster som beror inte på den mätmässigt
klanderfria D/A-omvandlaren, utan på egenheter hos mjukvaran som krävs
för anslutning till dator, är vad som rapporterats sedan 2007 för
Lynx Aurora 16 vid användning med FireWire och separata klockpulser.
Först i december 2009 publicerades ny drivrutin för Windows
XP/Vista/7 och i januari 2010 ny firmware – som dock inte löste alla
problem.

Jag har om detta talat med en utomordentligt erfaren och noggrann
datoranvändare och ljudtekniker som förslösat flera timmar om dagen i två
månader i fruktlösa försök att få Lynx Aurora 16 i drift via FireWire
och separata klockpulser, han har prövat bl a med tre olika PC och flera
versioner av Windows XP Pro/SP2 och SP3. Tillägg: I slutet av februari
2010 hade han efter idogt experimenterande, byggt på ingående kunskaper
om Windows med mera, äntligen fått apparaturen att fungera fullt ut,
sedan han (efter att ha installerat senaste mjukvara, som inte
fungerade) gjort en återinstallation av äldre version av firmware*
http://www.lynxstudio.com/forum/forum_posts.asp?TID=1811&PN=7

I ovannämnda diskussionstråd nämns att man före varje
användningstillfälle bör ändra samplingsfrekvens från föregående.
Låter man bli det kan det låta ljushårt, disigt och grynigt vid
avspelning.

På diskussionsfora för ljudtekniker rapporteras ofta att avspelning kan
fungera mer eller mindre väl, beroende på mer eller mindre välkända
inkompatibiliteter, bristande dokumentation och programmeringsfel.
Apparater som sägs fungera klanderfritt i en viss studio sköter sig
tydligen inte alls i en annan. Rapporter om sådana fenomen börjar även
inflyta i tidskrifter som vänder sig till hemmalyssnare.

Exempel: I en för övrigt starkt positiv testartikel i januarinumret
2010 av Hi-Fi News berättade Keith Howard om Windows-relaterade bekymmer
med Prism Sound Orpheus, en åttakanalig A/D- och D/A-omvandlare som
ansluts via FireWire.

Denna omvandlare fungerar (i likhet med några konkurrenters, dit enligt
några rapporter RME Fireface 400 och 800 hör) bäst om en viss integrerad
krets från Texas Instruments hanterar datorns FireWire-anslutning.

Används Microsoft Windows XP Pro (SP 2 eller 3) fungerar denna i övrigt
utmärkta Prism-omvandlare sällan eller inte alls – om (i stället för
TI-kretsen) motsvarande krets från LSI (tidigare Agere) finns i datorn
(som t ex i en tidigare version av Mac mini).

Används Mac Mini däremot under Mac OS X med samma D/A-omvandlare uppger
andra källor att det fungerar utmärkt.

Buggar i Windows XP orsakar diverse andra problem även med RME Fireface
800.

Operativsystemet och andra program måste ställas in för att medge
avspelning av högupplösta filer ograverat, se nedan under USB.

Data från FireWire kan hanteras av produkter som ger t ex S/PDIF ut.
Weiss INT202 ansluts mellan datorns FireWire-utgång och D/A-omvandlarens
ingångar för S/PDIF eller AES-EBU. Flera konkurrerande produkter utlovar
liknande funktion.

Digitala förstärkare
En del förstärkare har digitalingång. Här gäller det att se till så att
analogförstärkeriet inte störs av digitalelektroniken och dess
strömförsörjning. Antalet produkter ökar nu. Naim Uniti är bara
ett exempel.
http://stereophile.com/cdplayers/naim_uniti_cd_playerreceiver/

Lista från hösten 2009:
http://www.htforum.nl/yabbse/index.php?topic=92716.msg1533964

Färre har genomgående digital signalbehandling.

I teorin, om signalen hanteras rätt och skärmning och jordning och
strömförsörjning, kan en analog integrerad förstärkare låta bättre än
motsvarande kretslösningar fördelade på för- och effektförstärkare. I
praktiken har detta i flera fall från senare år visats stämma.

I teorin skulle en helt eller nästan helt digital förstärkare med
optimal konstruktion kunna erbjuda ett högre signal/störningsförhållande
än kombinationen av separat D/A-omvandlare och analogt förstärkeri. I
praktiken har sådana löften inte helt infriats. Klass D-förstärkare med
pulsbreddsmodulering har knappast genomgående imponerat på mig vid
lyssning, i varje fall vad gäller diskantåtergivning. Hittillsvarande
konstruktioner är knappast störningsfria i övre registret, kan låta
olika vid olika uteffekt och måste anpassas till högtalarsystemets
impedans. Men vissa apparater från BelCanto (som använder moduler från
ICEpower), TacT, Lyngdorf och Audio Research har tillskyndare bland mina
bekanta, särskilt för att de är mindre energislösande än konventionella
förstärkare.

NAD M2 och Devialet D-Premier är två principiellt intressanta
PWM-baserade förstärkarkonstruktioner som nyligen lovordats i pressen.

NAD M2, en D/A-omvandlare med tillhörande effektförstärkare (se
recension i marsnumret 2010 av Stereophile).
http://www.stereophile.com/solidpoweramps/nad_m2_direct_digital_integrated_amplifier/

Den använder DDFA-teknik (Direct Digital Feedback Amplifier) från
amerikanskägda brittiska Diodes-Zetex, som sedan 1999 arbetat med detta.

http://www.diodes.com/applications/audio/ddfaa/

Digitala ingångar är S/PDIF koax och Toslink samt AES/EBU.
Pulskodmodulerade signaler (PCM) från dator eller drivverk omvandlas i
en digital signalprocessor (DSP) till pulsbreddsmodulering (PWM) som
kopplar effekttransistorerna på och av. Högtalare ansluts liksom i andra
klass D-förstärkare via ett lågpassfilter. Till skillnad från i t ex
TacT Millennium används i M2 ovannämnda DDFA-teknik, ett nytt slags
återkoppling för att med hjälp av DSP minska distorsion. Gott
signal/brusförhållande erbjuds, även vid låg uteffekt.
http://.www.nadelectronics.com/img/datasheets/M2-white-paper-EU-Web.pdf

Enligt Robert Harley, som var imponerad av NAD M2, fanns (vid
jämförelse med hans tio gånger dyrare referenssystem) spår av
hårdhet i övre mellanregistret, och översta diskanten var en aning
diffus, medan basåtergivningen var ypperlig (The Absolute Sound, nr 198,
2009).
http://www.avguide.com/review/nad-m2-direct-digital-amplifier-tas-198

En nyhet är Devialet D-Premier, en förstärkare med digitalingång som
kombinerar klass A med klass D, resulterande i låg övertonshalt, låg
intermodulation

, stort signal/brusförhållande, mycket låg utgångsimpedans och mycket
hög verkningsgrad (den blir inte varm).

Ett test av Paul Miller i aprilnumret av Hi-Fi News och ett
franskspråkigt från Stereo Prestige & Image kan laddas ner från en
distributörs hemsida.
http://www.absolutesounds.com/index.php?page=21&product_id=536

Telekomingenjören Pierre-Emmanuel Calmel och elektronikingenjören
Fabrice Robert Gérant erhöll 2009 det amerikanska patentet 7545212 Class
AD Audio Amplifier, efter ansökan 2005. De arbetade tidigare i tio år på
Nortel Networks, och inledde 2004 arbete med utveckling av ny
förstärkarteknik inriktad på digitala signalkällor (konverteras
till 24/196), i samarbete med Mathias Moronvalle.

Strömförstärkande klass D-förstärkare (fyra per kanal) styrs genom ett
slags strömdumpning av en lågdistorderande spänningsförstärkare som går
under klass A (jämför tekniken med current dumping känd från bl a Quad
405, se artikel av Peter Walker i Wireless World december 1975).

Företaget Devialet grundades 2008 för att exploatera ADH-tekniken
(analog digital hybrid) och sökte hösten 2009 efter samarbetsparter.
Kommer ADH-modulen i mindre dyra apparater framöver?
http://www.patentgenius.com/patent/7545212.html

Den energisnåla integrerade förstärkaren Devialet D-Premier har flera
digitalingångar (S/PDIF via RCA, AES/EBU, Toslink, under arbete är HDMI
1.3). För framtiden planeras en variant av anslutning till trådlöst
nätverk där dataleveransen från dator styrs av precisionsklockan i
D-Premier.

DSP (Analog Devices ADSP 21261) och D/A-omvandlarkretsarna Texas
Instruments (Burr-Brown) PCM 1792 används. PCM-signal omvandlas till
PWM. Genom en listig konstruktion slipper man använda LC-filter på
utgången, och undgår flera andra nackdelar med klass D-förstärkare.
http://www.devialet.com/

Bilder och fransk läsövning:
http://www.evmag.fr/site.php?page=audio107

HDMI
HDMI 1.3b (som någon gång framöver skall efterträdas av den
förhoppningsvis bättre HDMI 1.4) är en omstridd standard för digitalt
gränssnitt, vars version 1.0 hastigt tillkom för att tillgodose
mediabolagens intresse av kryptering (HDCP). En del krångel har följt.

Enligt HDMI-protokollet, som är avsett att användas av DVD- och
BD-spelare och av digitalboxar med mera, skickas video- och audiodata i
samma tråd. Det är videoklockans pulser som skall fångas och styra
överföringen. Klockpulserna måste alltså fångas i dataströmmen.
Här uppkommer avsevärda hörbara problem med de flesta apparater.
Elektriska störningar och RFI komplicerar bilden i praktiken.

Det finns nu många grafikkort för datorer (t ex från ATI) som stöder
HDMI, och flera PCI-kort för HDMI (t ex från Asus).

HDMI stöds (förutom av Apple TV – och kanske av kommande version av Mac
Mini) av få datorprodukter, men av flera spelare för Blu-ray (t ex Oppo
BDP-83 och de på den byggda Theta Compli-Blu och den ännu dyrare
kommande Ayre DX-5) och av otaliga hemmabioförstärkare, mest ambitiöst
av vissa produkter av typen pre/pro (preamplifier-processor) som dyra
Classé SSP800 och kommande produkt från Theta (Casablanca III HD).

Supra, Kimber m fl har tagit fram dyrare kablage och kontaktdon än de
som skickas med de billigaste BD-spelarna.

HDMI 1.3b kan erbjudas som uppgradering av äldre produkter från
återuppståndna amerikanska Theta Digital (som 2007 köptes av ATI) och
finns i Thetas nyare produkter, trots att företagets Mike Pontelle
egentligen ogillar HDMI.
http://www.thetadigital.com/index.shtml

HDMI 1.4 avses bl a erbjuda lite högre bit rate som skall räcka för
*tredimensionell* rörlig stereobild på plattskärm driven av
spelare som klarar Blu-ray 3D. Vissa BD-spelare som nu stöder HDMI 1.3,
t ex Krell Evolution 555, kan kompletteras med instickskort för att
klara HDMI 1.4.

De flesta datorer har numera Universal System Bus, USB.

USB
USB (Universal System Bus) avsågs ursprungligen för anslutning av t ex
tangentbord till datorer, och har länge haft ett ont rykte bland
audiofiler och ljudtekniker. Krångel, klickljud, knaster och ibland
ganska dålig ljudkvalitet.
http://www.positive-feedback.com/Issue22/nugent.htm

USB-ingång bland de andra portarna på en D/A-omvandlare innebär
vanligen i praktiken att signalen först omvandlas till S/PDIF för att
sedan tas om hand av en PLL-krets. Detta kan genomföras olika väl, men
som regel medger USB hanterad på det viset tyvärr inte någon vidare
ljudkvalitet. Alternativ finns nu.

Axplock bland den stora mängden apparater:
http://www.thewelltemperedcomputer.com/HW/USB_DAC.htm

Ayre och Wavelength, som använder samma lösning för asynkron isokron
överföring (Streamlength) erbjuder den bästa ljudkvalitet via USB jag
hört (har ännu inte vågat lyssna till dyra USB-användande produkter från
dCS).

USB belastar till skillnad från de flesta andra protokoll datorns
mikroprocessor, vilket ger upphov till diverse fenomen om man försöker
göra något annat med en PC än enbart spela digitalljudfiler. Bäst
fungerar det om man bara samtidigt använder en enda USB-utgång, utrustar
datorn med största möjliga primärminne och inte har några andra program
igång än som behövs för digitalljudavspelning.

Usla kablar, dålig skärmning och glappa kontaktdon kan bidra till
störningar. Oroliga konsumenter har försökt med dyra USB-kablar från
t ex Transparent Audio, vilka någon gång ger lindring.

En del av problemen kan bero på störningar från datorns USB-utgång.
Från datorn levereras via USB-kabeln +5V, i regel en mycket smutsig
strömförsörjning som många försöker koppla bort. Andra inför
lågpassfilter för att mildra högfrekventa störningar och regulatorer
för att försöka minska lågfrekventa störningar och inslag av
likspänning. Datorns egenskaper betyder mycket för mätresultat och
ljudkvalitet.

Ett exempel: Matthew Bramble från Cambridge Audio har framhållit
betydelsen av att datorn har god strömförsörjning, och publicerat
mätningar som visade att jitter blev lägre med portabel dator om man
i stället för anslutning till elnätet valde batteridrift. Då klarade
DacMagic (med sin Anagram ATF-algoritm för upsampling och reclocking) av
att hålla jitter nere även via USB. Hans kommentarer hade en bakgrund:
Mätningar utförda av John Atkinson gav mindre goda resultat för
USB-ingången (men bra för S/PDIF), och han noterade att maximal
samplingsfrekvens var 48 kHz (maximum för USB 1) samt att inkommande 24
bit-data trunkerades till 16 bits.
http://stereophile.com/digitalprocessors/cambridge_audio_azur_dacmagic_da_converter/index3.html

www.cambridgeaudio.com/assets/documents/840Cwhitepaperwebedit.pdf

För portabelt bruk finns det ett flertal små D/A-omvandlare som får sin
strömförsörjning via USB.

HRT med Music Streamer Pro kan eventuellt duga som en mindre dyr entré
till återgivning via USB av högupplösta filer, med strömförsörjning via
USB. Hur företagets nyaste modeller låter återstår att bedöma. HRT Music
Streamer HD avsågs debutera i april 2010. En äldre modell, deras
billigaste Music Streamer, imponerade vid kort lyssning föga på mig;
kanske hörde dess mindre nyansrika klang samman med brister i
analogdelen? Den trunkerar till 16 bits och uppvisade mindre goda
mätresultat i Stereophile och i Hi-Fi News april 2009.
http://www.moon-audio.com/High_Resolution_Technologies.htm

CEntrance DACport är en ytligt sett liknande produkt, som dock klarar
24/96 och därtill inkluderar hörtelefonförstärkare. Se test i
Stereophile juni 2010.

Dyrare D/A-omvandlare undviker att använda den strömförsörjning som USB
kan erbjuda. Exempel på liten batteridriven D/A-omvandlare där USB
internt konverteras till I2S som matar 16-bits omvandlarkrets: Red Wine
Audio Isabellina (och den även med hörtelefonförstärkare utrustade
Isabellina HPA).
http://www.redwineaudio.com/products/isabellina

Wavelength, CEntrance och Benchmark Media Systems, Inc. hör till de
företag som med sina måttligt dyra modeller löst problemet att
förmedla högre upplösning än 16 bits och 44,1 kHz via USB 2.

David Goodman på CEntrance hävdar att asynkron överföring inte behövs.
Se fliken Design Philosophy.
http://centrance.com/products/dacport/

Flera tyska och italienska programmerare har arbetat med asynkron
överföring via USB. På amatörsidan finns flera projekt som
använder Linux.

Asynkron överföring med flödeskontroll: Wavelength, dCS och Ayre har
gått i bräschen för asynkron isokron överföring via USB till
D/A-omvandlare. Detta är ett viktigt framsteg som bygger på
specialskrivna program för en krets från Texas Instrument (Burr-Brown),
TAS 1020B, som stöder USB 1.1 och därför initialt begränsades till
24/96. Översikt:
http://www.computeraudiophile.com/content/Asynchronicity-USB-Audio-Primer

Hos Wavelength verkar Gordon Rankin ha löst problemet med jitter vid
USB-överföring. Han har för övrigt licensierat Streamlength, hans för
ändamålet skrivna programvara, till Ayre, ART med flera.

Streamlength används även av USB-till-S/PDIF-omvandlaren ART Legato som
tyvärr endast klarar 44,1 kHz samplingsfrekvens.
http://www.analogresearch-technology.net/LEGATO.html

Den minst dyra D/A-omvandlaren från Wavelength heter Proton och kostar
USD 900. De andra, rörbestyckade, modellerna är betydligt kostsammare.

Rankin berättar själv varför han ägnade ett år åt att skriva
programmet:
http://www.usbdacs.com/Concept/Concept.html

Till avsevärt högre pris finns dCS Puccini U-Clock, dCS Paganini
Upsampler, dCS Scarlatti Upsampler och den nya D/A-omvandlaren dCS
Debussy. Dessa produkter använder för att asynkront hantera signal från
USB-ingången (högst 96 kS/s) egna program, skrivna av Andy McHarg.
http://www.dcsltd.co.uk/

USB-porten har nu blivit användbar i detta sammanhang upp till och med
24/96 – för den som är villig att investera i exempelvis en Ayre QB-9.

Ayre kommer att (åtminstone för OS X-användare) kunna erbjuda 24/192 i
uppgraderad QB-9 och nya BD-spelaren DX-5, förutsatt att Mac OS X.ändras
för att stödja detta (arbete pågick hos Apple i slutet av maj 2010).

Pröva med flera USB-portar: Flera USB-anslutningar kan sitta på en
dator, utan att för den skull vara jämbördiga när det gäller överföring
av digitalljudinformation. En kuriositet: med Apple MacBook Pro 15*
och 17* Core Duo och Core 2 Duo är att om OS X används bör man ansluta
omvandlare till USB-port på datorns högra sida (inte den vänstra).
http://www.computeraudiophile.com/content/Asynchronicity-USB-Audio-Primer

Ställ in mjukvara rätt: Det räcker inte med att välja en god omvandlare
– för avspelning av högupplösta filer måste man lyckas hindra datorns
operativsystem från att genomföra downsampling och word length reduction
på ett sätt som skadar ljudets kvaliteter.

Sådana omsorger behövs förstås även om t ex FireWire används.

Goda råd för inställning av Windows och OS X har publicerats.
http://www.ayre.com/usb.htm
http://www.benchmarkmedia.com/wiki/index.php/Main_Page
http://www.dcsltd.co.uk/page/faq#pc__mac_connection
http://www.usbdacs.com/

Och USB 2 (ny audio-standard från början av 2009) kan med Ayre DX-5
universalspelare som D/A-omvandlare från en Mac-dator under OS X
förmedla 24/192-filer, snart även ny respektive uppgraderad version
av D/A-omvandlaren Ayre QB-9 (Gordon Rankin var i början av sommaren
2010 fortfarande inte klar med mjukvara för Windows för detta ändamål).

USB 3 kommer i datorvärlden.

Vilket filformat låter bäst – räcker 24/96?
Så vad kännetecknar en högupplöst musikfil? Man brukar lägga ribban vid
pulskodmodulering (PCM) 24/96, men andra åsikter finns. Vilken slags fil
vill man helst kunna ladda ner?

Frågor hopar sig. Behövs högre samplingsfrekvens än 96 eller 88,2 kHz?
Är alla högupplösta filer lika kapabla att ge upphov till välljud
efter D/A-omvandling?

Några inspelningar kan erhållas både som 24/96 och 24/176,4 – vilket
låter bättre? Den senare, givet en optimalt ansluten optimal
omvandlare för ändamålet, är mitt intryck så långt. Robert Harley
jämförde i The Absolute Sound nr 200 (februari 2010) samma
inspelningar som han tidigare hört med 24/176,4 men nu med 96 kHz
samplingsfrekvens, avspelad med utrustning från dCS (Puccini med
U-Clock) respektive den betydligt billigare D/A-omvandlaren från
Berkeley Audio Designs (den senare hade då – ansluten till en för
digitalljud avsedd dator levererad av Goodwins – varit hans favorit i
ett års tid).
http://www.avguide.com/review/dcs-puccini-cdsacd-player-and-puccini-u-clock-usb-converterclock-tas-200

Ett antal mycket välljudande D/A-omvandlare har avsiktligt begränsats
till 24/96, och ett flertal gränssnitt är även begränsade till 96 kHz.
Gör det något?

Dan Lavry, som konstruerar A/D- och D/A-omvandlare för yrkesbruk och
för audiofiler, skriver i en vitbok nedladdbar från hans företags
hemsida att 192 kHz samplingsfrekvens leder till bristande exakthet vid
digitalisering.
http://www.lavryengineering.com/index_html.html

Digital in- och avspelning av ljud bygger på teoretiska förutsättningar
som i verkliga livet inte är helt uppfyllda. Se t ex en artikel av John
Atkinson som bygger på resonemang framförda av Stanley Lipshitz.
http://www.stereophile.com/reference/25/index.html

Alla inspelningstekniker är inte nöjda med de flesta existerande
24/192-omvandlarna. En del anser att dessa låter bäst om man begränsar
sig till 24/96.

Diskussionen om oversampling och upsampling fortsätter.
Lyssningsmässiga fördelar rapporterades tidigt under 1990-talet, men
från ingenjörshåll betonades att ingen ny information kan tillföras på
dessa sätt. Senare har visats att i rätta händer kan dessa förfaranden
minska jitter genom ett slags medelvärdesbildning.

Stig var först undrande över värdet av oversampling, men framkastade
som möjlig fördel att ringning i rekonstruktionsfiltret vid halva
samplingsfrekvensen då förlades ovanför det hörbara området.

Mike Story var tidigt ute med den nu accepterade hypotesen att med
högre samplingsfrekvens klarar man sig med snällare filter. Se hans
föredrag High resolution converters – characterising and specifying
their performance. AES Conference:UK 9th Conference: Managing the Bit
Budget (MBB) (May 1994) Paper Number:MBB-04.

Frustrerande nog låter olika kombinationer av A/D- och D/A-omvandlare
olika, och samma apparatkombination (samma exemplar) kan låta olika
beroende på variabler i uppkoppling och omgivning (signalkälla,
överföringsprotokoll, kabel, mottagarkrets, filter, nätdel, grad
av galvanisk isolering, grad av känslighet för vibrationer osv). Föga
förvånande kan olika bedömningar bli skiljaktiga.

Vad kan ljudskillnaden bli när data överförs med olika protokoll mellan
samma apparater? För min del ligger skillnaderna i rumslighet,
lokalisation och graden av frihet från lyssningströtthet. Mike Story, då
vid dCS, gav 1998 ett exempel. En bakgrundsvokalist lät i ena fallet
mycket mer framträdande. www.dcsltd.co.uk/page/assets/jitter.pdf

Hur mycket av kritiken mot hörbart resultat beror på ringning från
filter, fasgång, impulsåtergivning, jitter eller olika implementering av
dither, och hur mycket på brister i mjukvaran och gränssnitten för
anslutning till dator eller digital arbetsstation?
http://stereophile.com/features/705dither/index.html
http://www.stereophile.com/asweseeit/523/
http://www.stereophile.com/asweseeit/372/index.html

Inspelning: Ringning i A/D-omvandlare uppkommer som sagt i regel vid
halva samplingsfrekvensen, för CD mellan 20 och 22,05 kHz. Många
A/D-omvandlare skapar oönskade spegelbilder av signalen vid högre
frekvenser, aliasing. Fasgången i inspelningsfiltren kan i lyckliga fall
vara linjär.

Avspelning: Det är svårt att konstruera en D/A-omvandlare som optimalt
hanterar signal från alla förekommande A/D-omvandlare. Ett brant
rekonstruktionsfilter behövs för att minimera både ringning och
eventuella förekommande produkter av aliasing, ett tredje önskemål är
att undvika fasförskjutning (man kan inte uppfylla tre av tre fullt ut).

In- och avspelning: Olika mätmetoder har föreslagits för impulse
response. Signalen ut från en A/D-omvandlare är bandbegränsad, vilket
bör beaktas för realistisk testning av en D/A-omvandlares
impulsåtergivning.

Charles Hansen, som grundade Ayre efter att ha lämnat Avalon, har bakom
sig studier i fysik. Han anser att med 24/192 borde man inte som idag
använda branta filter vid in- och avspelning, eftersom knappast någon
nyttosignal eller några störningar från mikrofoner eller annat finns
ovanför säg 50 kHz.

Andra hävdar att högsta möjliga samplingsfrekvens bör eftersträvas för
att rätt återge branta flanker av signalen, d v s tvära
insvängningsförlopp i transienter.

Julian Dunn tog upp frågan: `The benefits of 96 kHz sampling rate
formats for those who cannot hear above 20 kHz Preprint 4734, presented
at the 104th AES Convention, Amsterdam, May 1998.
http://www.nanophon.com/audio/index.htm#The%20benefits%20of%2096kHz%20sampling%20rate%20formats%20for

Utvecklingen av A/D- och D/A-omvandlare, liksom av filter för in- och
avspelning, står lyckligtvis inte stilla. Här finns en omfattande
litteratur. Börja gärna med Mike Story: Audio analog-to-digital
converters. Journal of the Audio Engineering Society Volume 52 Issue 3
pp. 145-158; March 2004.

Programmerbara kretsar gör det möjligt att komplettera de inbyggda
filtren i A/D- och D/A-omvandlarkretsar från t ex Wolfson, Texas
Instruments (Burr-Brown) och ESS. Men kretsvalet och filtervalet är inte
allt som har betydelse för det klingande resultatet.

Vikten av stabila klockpulser betonas allt mer, så även betydelserna av
riktigt bra nätaggregat, optimal analogelektronik samt full frihet från
elektriska störningar och radiofrekvensinterferens och magnetiska
störningar och inverkan av vibrationer.

Det verkar nu finnas gott hopp om högupplösnings-PCM. Under en
repetition inför en kammarmusikkonsert hade jag tillfälle att hjälpa en
tillfälligt gästande utländsk inspelningstekniker med praktiska åtgärder
som att flytta mikrofonstativ till ett stereopar. Fick lyssna i ett
extra par hörtelefoner (Sennheiser HD600) på mikrofonsignal som kunde
jämföras med signal från D/A-omvandlaren (Metric Halo ULN-8,
FireWire, 24/192) före och efter lagring i extern SSD med hjälp av
batteridriven ny MacBook Pro med maximalt RAM. Hörde för första gången i
mitt liv inga skillnader mellan mikrofonsignal och noga nivåmatchad
signal efter A/D-D/A. Aldrig hade jag hört 24/192 låta så bra – dags att
låta avlägsna vaxproppar?

Kontroverser om SACD och DSD
Stig oroade sig för intermodulation och andra icke önskvärda effekter
av att delta-sigma-A/D-omvandlare använde noise shaping för att förpassa
störningar till högre frekvensområde.

DSD-filer (Direct Stream Digital) har börjat erbjudas för nedladdning,
och det nya formatet DSD Disc har av en del setts som ett alternativ
till de krypterade SACD, vars tillskyndare Sony inte tillät
apparattillverkarna att leverera DSD-signal ut (något som nu erbjuds av
HDMI-försedd utrustning).

SACD var kontroversiellt från början.
http://www.stereophile.com/features/374/index.html

Vore det någon fördel om DSD började användas mer i hemmen? Detta har
debatterats i mer än tio år. Sony har slutat stödja flerkanalsinspelning
av SACD – men över 5000 skivor finns att köpa för den som letar
internationellt, de flesta tvåkanal, övervägande klassisk musik, många
av hög musikalisk halt, ett antal goda inspelningar (varav flera gjorts
med högupplösnings-PCM).

En del av tidigare på SACD utgivna inspelningar är på väg att erbjudas
för nedladdning i PCM-format*

Är SACD ett högupplösningsmedium? Knappast. Det brusar ju i den översta
diskanten, som kan vid viss kombination av hård- och mjukvara kan
upplevas diffus, fluffig och falskt enahanda *luftig*. Resultaten i
praktiken motsvarar sämre bitdjup i toppdiskanten än för CD. Det beror på
kvantiseringsdistorsion.

En-bitsomvandlare med negativ återkoppling för noise shaping
kännetecknas av att störningarna förflyttas till ovanför det hörbara
området. Vid avspelning påträffas högfrekvensstörningar som kan
intermoduleras ner i hörbara området.
http://en.wikipedia.org/wiki/Direct_Stream_Digital

Detta är ett av skälen varför inspelningar kodade som en-bitsformatet
DSD (Direct Stream Digital) så ofta konverteras till PCM, i
universalspelare för hemmabruk liksom i yrkesljudtekniken.

Vad som sedan 1962 kallas delta-sigmaomvandling beskrevs i ett
amerikanskt patent nr 2 927 962 som C. C. Cutler ansökte om 1954.
Omvandling av en-bitsomvandlares signal till PCM beskrevs av Goodman
1969. Hård- och mjukvara för dessa ändamål vidareutvecklas ännu. Främsta
nackdelen är störningar, quantization noise och conversion noise. Se
artikel av Uwe Beis:
http://www.beis.de/Elektronik/DeltaSigma/DeltaSigma.html

DSD lanserades för arkivändamål som ett bra sätt att digitalisera
analoga bandinspelningar i syfte att bevara deras innehåll för
eftervärlden. Detta kallades ett tragiskt misstag av Stanley P.
Lipshitz och John Vanderkooy i deras föredrag Why professional 1-bit
sigma-delta conversion is a bad idea presenterat vid AES Convention:109
(September 2000) Paper Number:5188.

Efter den kommersiella lanseringen av DSD, och därefter av SACD (1999),
följde flera år av debatt om en-bitsomvandlarnas nackdelar. Flera
forskare uttryckte tvivel på att signal/brusförhållandet kunde bli så
bra som Sony påstod i sin marknadsföring. Andra försvarade DSD.

Malcolm Omar Hawksford tillhör kritikerna. Hans inlägg Bitstream versus
PCM debate for high-density compact disc finns här:
http://www.meridian-audio.com/ara/bitstrea.htm

För fler nyanser: se bl a följande Audio Engineering Society Convention
Papers.

5396: Why Direct Stream Digital is the best choice as a digital audio
format
5395: Why 1-Bit Sigma-Delta Conversion is Unsuitable for High-Quality
Applications
5616: Enhanced Sigma Delta Structures for Super Audio CD Applications
5619: The Effect of Idle Tone Structure on Effective Dither in
Delta-Sigma Modulation Systems
5620: Toward a Better Understanding of 1-Bit Sigma-Delta Modulators –
Part 3

SACD mätte inte perfekt, men de bästa lät bättre än en-bitskritikerna
väntat sig. Det visade sig att man börjat använda A/D-omvandlare med
fler än en bit.
http://www.stereophile.com//features/374/index.html

Några apparater från Esoteric, t ex den ruskigt dyra kombinationen
P-03/D-03 med Rb-klocka, ger möjlighet att konvertera PCM-signal till
DSD. Liknande möjligheter har erbjudits bl a av dyr utrustning från dCS
och EMM Labs. Avspelning av DSD kan ske med ett mycket snällare filter
än som brukar användas för lågupplösnings-PCM. Till priset av de ovan
nämnda högfrekvensstörningarna, dåligt signal/brusförhållande i
toppdiskanten och risken för intermodulation i efterföljande analog
elektronik. Men jag får erkänna att DSD respektive SACD kan låta mycket
bra vid vissa demonstrationer.
http://www.avguide.com/review/esoteric-p-03-and-d-03-universal-disc-transport-and-dac

http://www.avguide.com/review/tas-180-esoteric-g-orb-rubidium-master-clock-generator

I flera apparater från dCS (Digital Control Systems) omvandlas
inkommande digitalsignal till 5 bits/2,8224 MS/s för vidare befordran
till företagets RingDAC som har fem bitars upplösning. Detta är ingen
billig lösning, men den har tillskyndare.

Återgivning av en bredbandig impuls med en av apparaterna har milt
kritiserats av John Atkinson i Stereophile (men man kan invända att en så
bredbandig puls lär man knappast erhålla från ett drivverk eller från
hårddiskinspelad högupplösningsfil). I nya dCS Debussy DAC kommer
användaren att kunna välja mellan ett linjärfasfilter med pre-ringing
och ett olinjärfasfilter utan pre-ringing. Under 2010 kommer denna
facilitet (enligt vad jag uppsnappade under Gignos-mässan) att erbjudas
i produktserierna Scarlatti, Paganini och Puccini.
http://stereophile.com/hirezplayers/dcs_puccini_sacd_playback_system/

DSD har använts vid inspelning med 2,8224 eller 5,6448 MHz
samplingsfrekvens, men är svårt att hantera för den som vill filtrera
eller på andra sätt manipulera signalen. I yrkesljudvärlden har man gått
olika vägar för att hantera detta problem. Ett sätt är att spela in i
mycket högupplöst PCM med 352,2 eller 384 kHz samplingsfrekvens (t ex
DXD) som efter konvertering till DSDIFF kan läggas till grund för
utgivning på SACD.

Ett annat sätt är att spela in DSD Wide, samma samplingsfrekvens som
ursprungliga DSD (2,8224 MHz) men högre bitdjup, dvs 8 bits, och vid
behov konvertera till PCM för manipulering av signalen.

Man hör ibland åsikten att en-bitsomvandlare och få-bitsomvandlare ger
mindre problem med jitter än multibit-omvandlare. Dr Keith O. Johnson
har motsatt uppfattning, och har 2008 uttalat sig om hörbarheten av
jitter. Hans ord återfinns i ett forum på AV Guide.
http://www.avguide.com/forums/jitter-audibility-robert-harley-and-keith-johnson-comment

Inspelningar som avses för SACD-utgåvor har på senare år i ökad
utsträckning gjorts med flerbitsomvandlare som använder 5,6448 MS/s
samplingsfrekvens (128 gånger 44,1 KHz kallas DSD128), dvs dubbelt så
högt som för ursprungliga DSD64 (2,8224 MS/s).

Lika hög samplingsfrekvens konverteras till internt i SACD-spelare och
D/A-omvandlare från t ex EMM Labs och Playback Designs. Då hamnar de
otäcka störsignalerna ovanför 40 kHz – i stället för ovan 20 kHz som
för gamla DSD64.

Enligt många publicerade mätningar av signal/brusförhållandet från SACD
förefaller resultatet klart sämre än för CD i diskanten, ovanför (säg) 6
kHz – noga räknat till stor del en artefakt beroende på att störningarna
inte filtrerats bort effektivt i mätuppställningen.

Mången lyssnare upplever en falsk enahanda *luftighet* från
flertalet av de sämre SACD-spelare som efterträdde de första årens
ambitiösare modeller.

Få av senare års *universalspelare* förmådde återge SACD bättre än,
eller lika som, den inte längre tillverkade *universalspelaren*
Pioneer 668. Men nu tillverkas åter lyssningsmässigt bättre spelare,
varav några till anständigt pris, och det har gjorts många
utomordentligt bra inspelningar på senare år, varav några utgivits som
SACD, och vanligen låter en verkligt bra inspelning återgiven via
SACD-lagret på en hybridskiva bättre än samma skivas CD-lager – vid
avspelning i de bästa apparaterna.

Många ansedda ljudtekniker anser att det räcker med 24/88,2 som
PCM-underlag för en SACD. Förvisso finns det många välljudande SACD vars
programmaterial gått den vägen från analogband av ypperlig kvalitet.

Sony förbjöd ursprungligen elektroniktillverkarna att erbjuda
konsumenterna DSD-dataström från SACD. Men en del apparater kan trots
allt leverera DSD ut. Nu finns det hemmabioförstärkare som via HDMI kan
ta emot DSD (som de konverterar – med skiftande framgång – till PCM, för
att kunna genomföra fördröjning (fast de skulle ju i likhet med Dolby
Time Link kunna använda en en-bits FIFO-buffert), *rumskorrektion*
och hantering av basåtergivning).

Det är fullt möjligt, men varken lätt eller billigt, att konvertera
DSD64 till PCM i t ex en FPGA (field-programmable gate array) eller DSP
(digital signalprocessor), utan att nämnvärd informationsförlust
uppkommer. Kostnaden och komplexiteten för programmering, komponenter
och resultatkontroll har avskräckt de flesta tillverkare.

Avancerade inspelningsamatörer försöker nu driva på utvecklingen. Kan
format som WSD eller DSF, tillgängliga via inspelningsutrustning från t
ex Korg MR-1000 eller TASCAM DV-RA1000, och de nya skivorna DSD Disc
bidra till att bättre konverterare kommer fram?

Att skivbolag skulle börja sälja okrypterade DSD-filer för nedladdning
eller som skivor framstod under ett årtionde som otroligt. Men nu finns
okrypterade DSD Disc som kan spelas av med t ex Sony XA-5400ES.

DSD kan överföras till lämpligt utrustade D/A-omvandlare, via HDMI 1.3
som kan hanteras av flera hemmabioförstärkare (dock helst med ARC), och
i princip även via USB till dator eller till lämplig D/A-omvandlare.

Och DSD för nedladdning har börjat dyka upp.

Högupplösta PCM-filer snart till alla!
Numera kan man köpa 24/96-inspelningar via nätet (i vissa fall 24/192
eller 24/176,4) med eller utan uppgivet *förlustfri kompression*, på
skiva eller som fil.

Se ovan vad gäller mediespelare.

För att spela av komprimerade FLAC-filer kan man behöva använda ett
särskilt datorprogram, t ex Media Monkey (iTunes och flera andra
musikspelarprogram stöder inte FLAC, ett format som jag själv har
blandade erfarenheter av).

Det stora antalet mediaspelare för ljud som konkurrerar med iTunes
kanske tyder på att ingen är tillräckligt bra för att slå ut de andra.
Några av dem förtecknas här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Comparison_of_audio_player_software#General

Mer lättskötta och mindre dyra apparater för avspelning av högupplösta
filer är på gång. Se t ex Auraliti.
http://www.avguide.com/article/ces-auralitis-fascinating-pk100-high-resolution-file-player

Populärmusikinspelningar, live-inspelade konserter och film-ljud i
högupplösningsformat börjar det nu komma mer av, bland annat för att
material som tidigare givits ut på olika DVD-format nu erbjuds för
nedladdning. Många inspelningar erbjuds nu utan bitreduktion (lossy
compression) och – glädjande nog – många gånger utan den trista och
tröttande kompression och limitering som kännetecknar samma musik
utgiven på senare års CD.

Nya bolag dyker upp, t ex M*A Recordings. Olika rykten är i svang i
frågan om inspelningar tidigare utgivna på DVD-A eller DAD av t ex Hear
Music, AIX, Hi-Res, Silverline och Warner Bros./Rhino kommer att
erbjudas för nedladdning.

Klassisk musik börjar bli bättre företrädd, särskilt sedan orkestrar
och grupper i egen regi börjat ge ut inspelningar. Exempel: Boston
Symphony Orchestra (BSO), San Fransisco Symphony Orchestra (SFS Media),
Chicago Symphony Orchestra (CSO Resound) och Tallis Scholars (Gimell)
ger ut intressant material.

Linn Records, Naim Label och B&W Society of Sound hör till de
apparattillverkares bolag som säljer ljudfiler.

Vissa inspelningar från Reference Recordings, 2L, AIX, High Definition
Tape Transfers (HDTT), Rhino, FIM, Blue Coast Records, Bis, Acousence
Records, PentaTone Classics, MDG Records, Chandos, Harmonia Mundi, Delos
International, Dorian, Water Lily Acoustics med flera finns tillgängliga
via flera kanaler. Återutgivningar erbjuds för nedladdning av bolag av
typen Classic Records.

Med undantag av Rhino har det mest handlat om västerländsk konstmusik
inklusive jazz, men andra genrer kommer. Listan håller på att förlängas
med ett antal mindre bolag som sysslar med populärmusik, t ex
indie-pop.

En översikt publicerad mot slutet av år 2009 i The Absolute Sound 197
nämner på slutet några leverantörer av högupplösta filer.
http://www.avguide.com/article/music-lover-s-guide-computer-based-music-tas-197?page=4

Computer Audiophile, som fyllde två år i november 2009, är en
kommersiellt orienterad sajt som regelbundet publicerar listor på källor
till högupplösta filer.
http://www.computeraudiophile.com/category/Music/Audiophile-Downloads

Helst vill jag få tag i den musik jag vill höra, lagrad i goda
inspelningar som helt okomprimerade högupplösta PCM-filer, levererade
via DVD-ROM, Blu-ray eller nedladdning.

Blu-ray
Blu-ray erbjuder visserligen *förlustfria* DTS-HD respektive Dolby
TrueHD, vilket för ljudfiler ter sig som en överloppsgärning med tanke på
att Blu-ray ger så stort lagringsutrymme.

John Marks och en del andra skivproducenter oroar sig för att
tillkomsten av ännu en digitalskiva skall förvirra konsumenterna
ytterligare.

Skivorna fördyras genom licensbetalning till DTS eller Dolby, och
avspelning kräver avkodning, lättast i en hemmabioförstärkare.

Filmljud och konserter återges av BD-skivor från de flesta filmbolag
oftast med 48 kHz samplingsfrekvens – men 96 tycks börja bli vanligare.

Kommer det fler stereoskivor på BD? Flerkanalsinspelningar??

Blu-ray Profile 3 har potential att bli bärare av högupplösta
stereoinspelningar.

Det norska skivmärket 2L (Lindberg Lyd) låter tala om sig. Morten
Lindberg använder 5.1-skara av mikrofoner på ett stativ och placerar ut
musikerna runt detta, nästan i en cirkel. De sex spåren spelas in som
DXD (24/384) med ett Pyramix-system och efterarbetas.

Inspelningar gjorda med PCM 24/384 kan ges ut t ex som SACD eller som
Blu-ray Pure Audio – det senare ett format som Lindberg och Stefan Bock
vid msm studios i Tyskland propagerar för. Formatet väntas bli
AES-standard i maj 2010. Man behöver ingen skärm för att navigera,
fjärrkontrollen till en vanlig BD-spelare räcker för att välja spår.
http://www.pureaudio-bluray.com/
http://www.lindberg.no/
http://www.2l.no/

Naxos m fl övervägde mot slutet av år 2009 att trots kostnaderna ge ut
ljudinspelningar på Blu-ray och gjorde studiebesök hos msm studios i
München.
http://www.msm-studios.com/index.php?id=382&L=1

Där har man utvecklat tekniken CopyToGo som gör det möjligt att
överföra ljudfiler från avspelning av Blu-ray Pure Audio-skivor i
BD-spelare till dator via nätverk.
http://blu-raydisc-reporter.com/2009/09/04/msm-studios-launches-copytogo-for-pure-audio-bds/

AIX Records, som sedan år 2000 föredrar att använda flera stereopar av
mikrofoner, har givit ut högupplösningsinspelningar på DVD-Audio och
arbetar nu med Dolby TrueHD på Blu-ray (en demonstrations-BD skickas med
Oppo-spelare och kan erhållas från AIX Records).
http://www.aixrecords.com/

Spelare som Oppo BDP-83SE (den lite finare versionen, med bl a Sabre
D/A-omvandlare) och andra universalspelare som nu förutom de flesta
äldre skivformat klarar Blu-ray Profile 2, har fått ett gott
mottagande, även om Oppos programvara behövt uppdateras i omgångar, bl a
på grund av knaster vid SACD-avspelning (avhjälpt i uppdateringen från
30 september, enligt uppgift från Barry Willis i januarinumret 2010 av
Hi-Fi News). Ett av många exempel på modifikationer av BDP-83SE:
http://www.tweakaudio.com/EVS-2/83SEversus_83.html

Det är möjligt att föra över digitalljudfiler från BD till dator. Se t
ex
http://www.computeraudiophile.com/content/How-Rip-High-Resolution-Blu-ray-Audio

Nedladdning
Digitalfiler (24/96 eller bätte) säljs nu från allt flera håll, även om
vissa företag hittills endast sålt till konsumenter i USA. Rhino/Warner
hörde till pionjärerna vad gäller populärmusik.

Bröderna och skivmärket Chesky startade nätbutiken HDTracks, vars
hemsidas tillväxt ger en uppfattning om utbudets utveckling. Flera andra
säljkanaler finns. Några av de amerikanska kräver vid kortbetalning att
kortinnehavaren har en postadress i USA för debitering; detta kan dock
ofta kringgås genom att använda PayPal. Som framgått av sajten Computer
Audiophile har nyligen bl a en fransk sajt lagt sig i leken.
http://www.computeraudiophile.com/wiki/High-Resolution-Downloads-Audio

http://www.computeraudiophile.com/taxonomy/term/19%2020

En varning: allt som säljs via sådana kanaler är inte bra. Det går att
göra dåliga inspelningar med högupplösningsteknik. Och det förekommer
att mindre nogräknade leverantörer fuskat genom att utsätta en mer eller
mindre bra 16/44,1-inspelning för upsampling, ett trick som inte är lätt
att avslöja utan att först lyssna till filen.
http://www.itrax.com/Pages/ArticleDetails.php?aID=21

Många SACD återger inspelningar ursprungligen gjorda med PCM 24/44,1.
Det har hänt att inspelningar från t ex Bis omkonverterats av t ex
HDTracks till annat PCM-format från SACD. Robert von Bahr tillhör dem
som invänt mot förfarandet.

Till dem som inte säljer annat än minst 24/96 hör bl a iTrax som är ett
dotterföretag till AIX Records.

HDTracks säljer vidare de filer företaget får in; lyssnares intryck har
varierat, delvis som det förefaller relaterat till deras kombinationer
av hård- och mjukvara.
https://www.hdtracks.com/
www.itrax.com

En allt större skara företag har börjat sälja eller ge bort helt
okomprimerade högupplösta digitalljudfiler med musik framförd av mer
eller mindre kända artister eller ensembler. De är inte förstörda av
något kopieringsskydd (DRM, Digital Rights Management). DRM-fria men
bitreducerade filer har sålts av stora skivbolag i ökande utsträckning
sedan 2007. Ännu i början av 2010 var det dock svårt att finna sin
älsklingsmusik med favoritartister i HD-format.

Inom ett flertal skivbolag har analoga originalband börjat överföras
till 24/96 men hur de kommer att distribueras är oklart. Nedladdning ser
ut att även i fortsättning bli den vanligaste distributionsformen för
högupplösningsfiler.

DVD-ROM med HRx-inspelningar
Även distribution på DVD-ROM förekommer (t ex HRx). Dessa läses in i
dator för vidare befordran till D/A- omvandlare.

Ljudet från dem kan förmedlas av en music server, med egen
DVD-ROM-läsare eller filöverföring från dator.

HRx-skivorna kan spelas av direkt i t ex dyra Boulder 1021 (som i
senaste version har Ethernet-anslutning och UPnP-nätverksmjukvara för
att digitalljudfiler skall kunna strömmas via lokalt nätverk), Bladelius
Embla Classic, den mindre dyra PS Audio PerfectWave Transport, den under
våren 2010 kommande Ayre DX-5 eller några av de betydligt billigare
apparater som är på ingång.
http://hificonsult.se/bladelius/index.php?menuid=002,004,001&SljhaRdEcGYhUbUHn=8d3130b929cda6dcb6ecf5b2da2a514c

Med rätt utrustning kan man sedan 2008 få höra inspelningar från
Reference Recordings (HRx) med originalupplösning 24/176,4 utan
CD-mediets begränsningar! Inspelningar gjorda av Keith O. Johnson har
mycket gott ljudtekniskt rykte (Stig uppskattade många av dem i LP-
eller HDCD-utgåvor). Några av dem förmedlar framföranden som är
musikaliskt imponerande.
http://www.referencerecordings.com/HRxORDER.asp

Hade Stig upplevt något sådant hade telefonen nog snart ringt: –
Tjänare, de* e* Stig*De* här måste du höra!

Lars Bäcklund

Upp

OA-kloner från Schweiz

Stig Carlsson är inte bara den mest kände svenske högtalarkonstruktören genom tiderna, han torde också vara den i särklass mest kopierade – och då även utomlands. Genom åren har vi i olika nyhetsbrevsartiklar kunnat berätta om ett mycket stort antal exempel på Carlssonkopior. Idag har turen kommit till den schweiziska tillverkaren Pataco som tycks ha tittat en hel del på 60- och 70-talsmodellerna från Sonab:

Här först modellern Pataco PD113, vad som ser ut som en av Stigs kasserade konstruktioner:
http://www.hifi-wiki.de/index.php/Pataco_PD_113

Patacos Sonab-kloner finns även i flera modeller:
http://audiozavar.com/archives/4249

Tack till forumsignaturen Array för tipset!

Upp