Nyhetsbrev #71 – 10 nov 2008

Smart distansring till OA-50/58

Vi glömde att i förra nyhetsbrevet berätta den kanske allra roligaste nyheten kring den nya storleveransen av 6,5-tumsbasen Carlsson B65-oa II. Det är att en smart distansring medföljer i paketet! Därmed är alla hittillsvarande monteringsproblem för ägare till OA-50 och OA-58 ur världen. Här följer instruktioner om den nya distansringen och hur den bör appliceras:

Carlssonvärlden drog en suck av lättnad häromveckan när den stora skeppslasten med den nya efterlängtade basen Carlsson B65-oa II äntligen nådde Stockholm och generalagenten HiFiKit. Därmed kan alla ägare till de gamla fina Sonab- och Carlssonserierna uppgradera sina älskade högtalare med senaste och mest välljudande teknik. Det nya 6,5-tumselementet passar direkt utan filterförändringar i OD-11, OA-12, OA-14 och OA-2212 och kan även användas som mellanregister i OA-116 med en enkel filterfix (se förra nyhetsbrevet nr 70).

Att basen enligt HiFiKits hemsida även skulle passa i Carlsson OA-50 och OA-50.2 har förvånat vissa ägare som inte lyckades få plats med B65-oa II förra gängen den fanns i handeln. Redan då konstaterade vi att II:an inte heller får plats i OA-58.
Nu kan vi lugna alla oroliga med att hela problemet är löst.

NY FÖRPACKNING
I den nya sändningens förpackningar är B65-oa II packad på ett nytt sätt. Istället för de läskiga vita små platspluggar som brukar användas i branschen men har en tendens att vicka åt sidan och skära dödliga hål på kantupphängningarna, så skyddas nu gummikantringen av en särskilt framtagen svartlackad pappring som precis passar mellan korgfalsen och gummiupphängningen.
Denna ring är 9 mm hög och 6 mm bred och har två syften:

1. I förpackningen skyddar den baselemetentet kantupphängning från deformering under frakt.

2. Vid montering i högtalarbaffel bygger den upp B65-elementet så att det får plats även i de trånga modellerna OA- 50, OA-50.2 samt OA-58. Denna förhöjda montering ger inga ljudmässiga nackdelar. Vinkeln från konutstrålningen är för brant och ljudvågorna från baselementet för långa för att 9 mm upp ska ha någon betydelse i dessa högtalarmodeller.

MONTERING
Vid inköpet av B65-oa II, införskaffas samtidigt ca 1 m tätningslist och 8 st beslag av typen ”Monteringssats, klammer 25×47” på HiFiKit, beställningsnummer 5639, 25:-/pkt (4st). Fast helst behövs det kraftigare doningar – då finns t ex ”Klammer Metall 32x50mm 90°, best nr 5637, pris 7:-/st (totalkostnad 56:-)

Länk:
http://www.hifikit.se/prodpixsmall/klam_st.jpg

GÖR SÅ HÄR
Limma distansringen runt baselementhålet, direkt mot baffeln. Använd t ex vattenlösligt kontaktlim (miljövänligt men starkt och bra) och använd gärna ett par klämmor eller tvingar under torkning/härdning.
Montera därefter tätlist ovanpå och runt hela ringen, gärna så att ca 1 mm ”hänger ut” in över elementhålet runt om – detta för att säkra att det blir absolut tätt. Borra därefter nya hål för klamrarna utanför ringen, sätt in basen och skruva fast – klart!
Gamla skruvhålen fylls av estetiska skäl igen med lim el dyl och svärtas med lite färg eller tusch.

Klart!

Upp

Nya basspolar till OA-116/2212

Alla ägare som ännu inte sett över baselementen i botten av de båda största Sonabmodellerna från 70-talet, OA-2212 och OA-116 lever farligt. Även om det inte syns utifrån så är originalbasarnas kanter slut för länge sedan. Länge har marknaden saknat ersättningselement i den ovanliga resistensen, men den nya Carlssonbasen B65-oa II-basen kan användas utan filtermodifiering i båda modellerna. Dessutom kommer nu en smidig filterlösning som gör att nya B65-oa II kan arbeta ännu bättre i denna applikation – det enda som behövs är ett spolbyte:

I de båda största Sonabmodellerna från 70-talet, OA-2212 och OA-116 sitter det i original en 6,5-tums Peerless 5,3 ohmsbas ur serien SC165, konstruerad av Stig Carlsson och med Sonabloggan på dammkåpan. Elementet finns både med hästskoinfattad alnicomagnet (serie 1) och plan ferritmagnet (serie 2), båda med skumkant. Dessa kanter kan se OK ut, men har för länge sedan slutat stödja talspolen i gapet varför ägare som inte sett över sina basar riskerar att bränna både element och förstärkare vid t ex en nätspik, strömpåslag eller spelande av dynamisk musik.

Den billigare lösningen på detta problem är att låta seriöst renovera sina basar – vilket innebär omcentrering med riktiga shims och nya original skumkanter. Då bör elementen fungera ytterligare två decennier, förutsatt att spindlarna inte slår sig (vanligt fel på serie 1).

Men de flesta vill kanske köpa nytt. Där fanns under ett par år ett särskilt framtaget Carlssonelement för just OA-116 och OA-2212, basen W65-oa som hade rätt sorts impedans för originalfiltret, 5,3 ohm. Detta element tillverkas dock inte sedan ett par år och är ersatt av det ännu bättre Carlsson B65-oa II – som dock bara finns i 8 ohm. Så vad göra då?

Jo visserligen går det att montera II:an som den är i botten på både OA-116 och OA-2212, elementet har en stark motor som delvis kompenserar för den högre impedansen och jämnar också ut den lilla puckel som finns vid 100 Hz i originalmodellerna.

Men riktigt korrrekt blir det inte. Därför har SSC tagit fram en specifikation som innebär byte av basspolen i båda högtalarmodellerna. Den nya spolen, som bygger på en järnkärna för att undvika mättnad, ersätter alltså originalspolen som kan monteras bort och elektronikåtervinnas. Här är beteckningarna för de båda rekommenderade spolarna som köps via nätet hos den tyska firman Intertechnik.
Ny spole till OA-2212:

Dr56/12/1.4
Pris: 28,8 €
Länk:
http://www.intertechnik.com/index.html/JTI2bmF2aWQlM0QxNzY4JTI2bGFuZyUzRGVuJTI2c2lkJTNEbjQ5MDU4NmM5NTI5MmQlMjZiJTNE.html?detail=46517

Ny spole till OA-116:

hq58/6,8/132
Pris: 21,5 €
Länk:
http://www.intertechnik.com/index.html/JTI2bmF2aWQlM0QxNzY4JTI2bGFuZyUzRGVuJTI2c2lkJTNEbjQ5MDU4NmM5NTI5MmQlMjZiJTNE.html?detail=46388

Det ska sägas att SSC ännu inte genomfört slutgiltiga mätningar och lyssningstester av de båda högtalarmodellerna hos SSC med B65-oa II-basar och dessa spolar. Men spolarnas värden och egenskaper samt teoretiska uträkningar av dess funktion i dessa högtalarmodeller visar att lösningen bör bli perfekt. Rapportera gärna lyssningsintryck till oss!

Upp

Stig och klangen 2: Tonbalanskontroll

I förra nyhetsbrevet inledde CarlssonPlanet publiceringen av en helt ny unik artikelserie om vår högtalarmaestro Stig Carlssons livslånga arbete med att finna en korrekt ljudåtergivning. Det är Lars Bäcklund, ordförande i Stiftelsen Stig Carlsson, som under lång tid arbetat fram artikelserien ”Stig och klangen”. Idag följer den andra delen, ”Tonkontrollkretsar och avspelningskorrektion”:

TONKONTROLLKRETSAR OCH AVSPELNINGSKORREKTION
Filter med fast tonkurvepåverkan uppfanns 1915 och användes först inom telefoni. Elektrisk inspelning av grammofonskivor, liksom nya önskemål inom telefoni, rundradio och filmljud, drev utvecklingen framåt vad gäller tonkontrollkretsar. De första tonkontrollerna erbjöd två eller flera fasta steg. Från 1930-talet finns steglöst reglerbara tonkontroller.

Ursprungligt skäl var korrektion för in- och avspelningskedjans kända tekniska brister, men snart uppkom en önskan att subjektivt styra återgivningens klang.

OGILLAD TONBALANSKONTROLL
En listig tonkontrollkrets angavs 1950 av Peter Baxandall (i ett bidrag till en tävling i British Sound Recording Association) och fick stor användning sedan den publicerats (P. Baxandall, Negative feedback tone control—independent variation of bass and treble without switches, Wireless World, vol. 58, p. 402 Oct. 1952).

Om Baxandall-tonkontrollsteg tyckte Stig Carlsson inte. Men han visade stor respekt för flera andra av Baxandalls ljudtekniska insatser.

Stig erkände visserligen att reglering av basen med Baxandalls tonkontroll i viss mån kunde kompensera för lågfrekvent tonkurvepåverkan av olika högtalarplacering, men tillade att sådan kompensation helst borde avpassas för varje högtalarsystem.
Baxandalls diskantkontroll ansåg Stig inte dög för att kompensera för alltför närupptagna inspelningar. Vi är vana att höra sång och musikinstrument från visst avstånd i viss miljö. På längre håll låter de mjukare och mörkare.

Ett instrument kännetecknas av ett karakteristiskt ljudutstrålningsmönster, som påverkar vår upplevelse av dess klang. Ett valthorn låter egendomligt om man lyssnar med örat nära klockstycket när instrumentet används!

SKÄL FÖR TONBALANSKONTROLL
Andelen direktljud i totalljudet minskar med lyssnarens avstånd till ljudkällan: mindre andel direktljud i förhållande till tidiga och sena reflexer. Luftens absorption av ljudvågornas energi ökar med frekvensen, så att avlägsnare ljudkällor låter mörkare. Diskant absorberas i relation till avståndet från ljudkällan.

Stig eftersträvade en diskantsänkningsmöjlighet som skulle motsvara val av avstånd mellan ljudkälla och lyssnarplats. Samtidigt som tonkurvan lutas neråt lite i diskanten kan den behöva lutas något uppåt i lägre frekvenser. I förförstärkaren som ingick i Lund Ortho-Acoustical System (LOAS) 1001 och drev kolboxen erbjöds därför flexibel tonkontrollmöjlighet av nytt slag: en form av tonbalanskontroll. I Sonab-förstärkare förekom senare en lättanvänd tonbalanskontroll. Sonab såg som nämnts ingen marknad för den förförstärkare med bl a mer utvecklade tonkontrollmöjligheter som Stig föreslagit. De legendariska förförstärkare från t ex Quad och Luxman som erbjöd tonbalanskontroll tillverkas inte längre. Men nu börjar komma förstärkare med tonkontrollmöjligheter och val av olika avspelningstonkurvor! Finns nu åter intresse för en separat produkt för tonbalanskontroll?

Stig var väl förtrogen med de avsiktliga förändringar av tonkurvan som skett vid skivans tillkomst men även med de mer eller mindre oavsiktliga tonkurveproblem i inspelningskedjan som lyssnaren kan behöva kompensera för.
Det fanns ingen motsatsställning mellan hans strävan efter korrekt avspelningskorrektion enligt t ex RIAA och hans frikostiga användning av tonkontroller vid lyssning till andras inspelningar.

Däremot skulle rumble, brum, resonanser, knaster och andra former av störning eller förvrängning förebyggas och åtgärdas vid källan, inte sminkas bort med tonkurveingrepp som orsakade förlust av information.

Stig ansåg att vissa tonkontrollsteg mera förvirrade användaren än var till nytta. I yrkessammanhang förekom olika reglage som höjde eller sänkte en ”hylla” av diskant, mellanregister eller bas, eller möjlighet att välja övergångsfrekvens för bas- och diskantkontroller. Stig ansåg att en tonbalanskontroll av det enkla slag (tilt control) som samtidigt höjer bas och sänker diskant, eller sänker bas och höjer diskant, bättre svarar mot konsumentens behov och förmågor.

RÄTT AVSPELNINGSKORREKTION – ANNARS KONSTANT FÄRGNING
Även de audiofiler som avböjer bruket av tonkontroller borde enligt Stig visas på nyttan av att finna lämplig avspelningskorrektion. Att tro att alla skivor kan spelas av rakt fann han vara önsketänkande.

Redan en bit in på 1980-talet hade visserligen 1950-talets RIAA-korrektionskurvor för in- och avspelning av LP-skivor i ganska stor utsträckning genomförts på inspelningssidan och på avspelningssidan. Men har en förstärkares avspelningskorrektion en avvikelse medför detta en konstant färgning av ljudet från alla avspelade LP-skivor. Och har en skiva graverats med någon annan kurva än RIAA, t ex NAB-inspelningskorrektion, är det av samma skäl NAB-avspelningskorrektion som gäller vid avspelning.

Sådana systematiska fel i återgivningskedjans tonkurva ägnade sig Stig med liv och lust åt att försöka påtala och förebygga.

GRAMMOFONAVSPELNING OCH BEHOVET AV FILTER
Det finns ett sammanfattande råd för avspelning av grammofonskivor graverade före mitten av 1950-talet: Låt bli att använda den vanliga RIAA-korrektionen!

Den som vill kasta en snabb blick på hur mycket man måste avvika från RIAA-kurvan för att spela av stenkakor (78-varvare, egentligen kallade normalspårsskivor eller enligt IEC-norm grovspårsskivor) och tidiga vinylskivor (LP, EP, singlar; egentligen kallade mikrospårsskivor eller enligt IEC finspårsskivor) kan gå in på Esoteric Sounds hemsida och klicka på SPEC SHEET, den som söker ytterligare detaljer kan ladda ner manual. Men produkten som där nämns har jag ingen erfarenhet av.
http://www.esotericsound.com/elect.htm

ÖVERSIKT: FYRA SLAGS TONKURVA I GRAMMOFONENS HISTORIA
Lämplig tonkorrektion vid skivavspelning kan, enligt bruksanvisningen för Sentec EQ 10 Tube Mono Phono PreAmp, grovt indelas i fyra perioder beroende på när gravering skett.

Före 1925: Akustiskt inspelade, spelas av med rak tonkurva (Inte med RIAA-korrektion!)
1925–1938: Bashöjning under 250–500 Hz vid avspelning, rakt däröver. (Inte RIAA)
1938–1948: Även diskantsänkning, först hos amerikanska Columbia och RCA (Inte RIAA)
1949–nu: Även lågbassänkning; en korrektion för EP och LP föreslagen 1956, en egen starndard för 78-varvare antagen internationellt 1957.

Avspelning av skivor graverade från mitten av 1920-talet till slutet av 1950-talet eller senare sker således bäst med tillgång till en mångfald olika korrektionsfilter. Man behöver kunna välja övergångsfrekvenserna separat för bas/mellanregisterhöjande och diskantsänkande filter. För att hitta tillbaka till rätt läge är det en fördel om reglagen har fasta lägen.

OLIKA SPÅR
Normalspårsskivor (som vanligen spelas av med ungefär 78 varv per minut) har tillverkats i olika material från sent 1800-tal, oftast med innehåll av schellack som gjorde dem spröda och ömtåliga. Efter 1966 är nytillverkade normalspårsskivor i de flesta länder en raritet. Ny-pressningar i vinylplast förekommer fortfarande, mest från gamla matriser, men även nygraveringar förekommer och kan låta chockerande bra. Normalspårsskivan erbjuder till priset av kort speltid låg distorsion och stark känsla av kraft och attack. Om de avspelas med optimal teknik, vill säga…

Mikrospårsskivor: Vanliga vinylskivor tillverkade från 1949 är mikrospårsskivor (LP, EP, singlar, maxisinglar) som spelas av med 33 1/3 eller 45 (Europa enligt IEC-norm 45,11) varv per minut och pressats i polyvinylklorid (PVC) med tillsatser.

STANDARDISERING
Med början i ett förslag från RCA 1952, och i större utsträckning vid 1970-talets början, lyckades man i stort sett standardisera inspelningstonkurvan till vad som brukar kallas RIAA-starndard, uppkallad efter Recording Industry Association of America.

Bättre lyckades man göra avspelningstonkurvan enligt RIAA till industristandard, och nästan alla moderna grammofonförstärkare erbjuder endast denna avspelningskorrektion eller den snarlika IEC-kurvan, uppkallad efter International Electrical Commission. Det är lite synd, eftersom det finns fantastiskt bra inspelningar avsedda för annan avspelningskorrektion, varav en del nytillverkas från gamla matriser och därför skall spelas av med den gamla korrektionen.

TIDSPERIODER
Före 1925: Inget filter alls: rak tonkurva vid avspelning av akustiskt inspelade skivor
Akustiskt inspelade stenkakor kräver i princip inget filter vid avspelning med moderna pickupelement (man skall alltså inte korrigera enligt RIAA-kurvan).

Med andra ord ska man inte nödvändigtvis sänka diskanten vid avspelning och är knappast tvungen att göra särskilt mycket åt den begränsade basåtergivningen.
Tidiga inspelningar har inte mycket nyttosignal över 5 kHz och (beroende på inspelningstrattens egenskaper) inte mycket under 150 Hz.

Den som har Sentec EQ 10 eller annan förstärkare med särskilt låg valbar övergångsfrekvens för bashöjning (150 Hz) kan laborera med liten höjning vid 150 eller kanske 200 Hz. Med en parametrisk equalizer kan man eventuellt försiktigt höja området 100–200 Hz, om nu lite varmare ljud önskas. Och känner man till inspelningstrattens dimensioner kan man försiktigt höja under 70–100 Hz utifrån sådan kännedom.

BASHÖJNING INTRODUCERAS
Från 1925: Bashöjning vid avspelning
Vid elektrisk inspelning infördes för att minska distorsion och öka speltid bassänkning vid inspelning. Lämplig övergångsfrekvens för filtret ökade över tid från 150 eller 250 Hz till 500 eller rentav 800 Hz.

– OCH DISKANTSÄNKNING
Från 1938: Även diskantsänkning vid avspelning
Vad gäller skivor graverade omkring 1940 och senare behöver diskanten i regel sänkas vid avspelning. Skälet är att diskant höjdes vid gravering för att distorsion, brus och knaster vid avspelning skulle minska.

Även om man känner till var och när gravering gjorts kan det förekomma att ”rätt” avspelningskorrektion inte ger gott resultat. Tonkurveavvikelser kan bl a bero på vald mikrofon, förstärkare, graverhuvud mm. Nu börjar uppträda fel som tillfogats signalen vid gravering på grund av brister i monitorlyssningen. Av alla dessa skäl behöver man kunna justera med tonkontroller.

MÅNGA TONKURVOR
Vinyleran: Standardisering först efterhand
Från 1949 förekom en mångfald olika tonkurvor, alla med bashöjning och diskantsänkning vid avspelning, med stora inbördes skillnader. I vissa fall skall den lägsta basen sänkas vid avspelning.

Från 1954 började standardisering av inspelnings- och avspelningskorrektion bli mer framgångsrik, men fortfarande förekom stora tonkurveavvikelser i inspelnings- och avspelningsled.

KOMPENSERING
Vissa andra tonkurveavvikelser kan delvis kompenseras
För att rätt spela av grammofonskivor behöver man dels använda rätt elektrisk avspelningskorrektion, dels ha möjligheten att använda tonkontroller för att i någon mån kunna kompensera för tonkurveavvikelser som beror på inspelningstekniken och för fel i den egna anläggningen.

Lyckligtvis sker avspelningskorrektion nästan uteslutande med första ordningens filter (6 dB/oktav). Tonkurvan för ett sådant filter kan entydigt bestämmas genom att ange dess tidskonstant i mikrosekunder (µs). Därför kommer i senare avsnitt förslag till avspelningskorrektion för olika skivor, och exempel på förstärkares utbud av tonkurvor, i första hand att anges som tidskonstanter.

Många hinder behövde övervinnas innan filter för in- och avspelning av LP- och EP-skivor slutligen blev någorlunda standardiserade i andra halvan av 1950-talet.

Upp