NYHETSBREV 3 FRÅN CARLSSONPLANET
================================
24 sept 2001
INNEHÅLL
========
1. REDAKTÖREN HAR ORDET
2. VÄRLDENS DYRASTE CARLSSONHÖGTALARE
3. PEERLESSDISKANTENS VIDARE ÖDEN
1. REDAKTÖREN HAR ORDET
========================
Sedan en tid har CarlssonPlanet nu en ny svensk fungerande
webbadress, www.carlssonplanet.com. Den ska enligt
fackpressen vara säker och felmeddelandena har också
upphört. Vi hoppas därför i och med bytet slippa mer krångel.
Det strömmar till nya besökare till sajten (över 800
när detta skrivs) och många anmäler sig som prenumeranter.
Uppenbarligen finns det ett stort intresse för
Carlssonhögtalare i Sverige. Flera frågor kommer nu också
från utlandet.
På sistone har dessutom en hel rad fantaster anmält sig till
det eventuella Carlssonsällskapet som därmed kanske skulle
kunna starta så småningom. När tillräckligt många har anmält
sig, skickar jag ett första mejl till de intresserade med
lite förslag till och frågor om hur sällskapet skulle kunna
ta form.
Vi förbereder nu diverse uppdateringar av sajten, som enligt
planerna ska genomföras under oktober.
Red.
2. VÄRLDENS DYRASTE CARLSSONHÖGTALARE
======================================
Er redaktör fick häromveckan förmånen att en eftermiddag
lyssna till vad som måste vara världens hittills dyraste
Carlssonhögtalare. Den svenske HiFikonstruktören Peter
Steindl (f.d. Bremen) bjöd hem mig för att lyssna till ett
par supermodifierade Sonab OA-2212, och det blev för mig en
upplevelse för livet.
Peter hade bytt samtliga 24 diskanter till de nya Peerless
Polypropylen-kon-elementen CT62 jag skrev om i förra
brevet. Dessa var limmade med PL200 på sina originalplatser.
Mellanregistren var bytta till 4st 6,5-tums
polypropylen-element av märket Ino, konstruerade av
Ljudtekniska Sällskapets teknikorakel Ingvar Öhman och
tillverkade för hans bolag Ino av Vifa. Alla kablar till
diskanterna, mellanregisterna och basarna är utbytta mot
teflonisolerade. Alla delningsfilter hade ändrats för att
passa de nya högtalarelementen.
Men i botten hade ännu mer hänt. I en helt ny bottenplatta
konstruerad av Ingvar Öhman hade han monterat dubbla 8-tums
aluminiumbasar, också av märket Inoh. Till detta hade han
konstruerat dubbla strömlinjeformade basreflexrör för att
undvika blåsljud och för mindre förluster och därmed mindre
kompression.
I samma bottenplatta hade Ingvar också lyckats
få plats för nya rullhjul i hörnen och nya
högtalarterminaler. Och på insidan satt ett helt
nykonstruerat basfilter. Det blev trångt!
Sammanlagt alltså 36 helt nya element med nya filter,
kablar, basreflexrör och terminaler. I övrigt var högtalarna
ett par ex i vacker valnöt som Peter slipat, polerat och
vaxat.
Hur det lät? Gudomligt!
Jag hör väl till dom få mänskor som ägt och levt längre
perioder med samtliga Stigs modeller (utom Kolboxen). Och
aldrig, inte ens de där sena helgnätterna när t ex OA-6 Typ I
låtit så där övernaturligt bra, har jag hört sådant välljud
ur ett par Carlssonhögtalare. Högupplöst i ordets rätta
bemärkelse, luftigt, oansträngt och dynamiskt med ett
alldeles musikaliskt lugn, så stort och sååå vackert.
Alla frekvensområden på mina medhavda plattor var liksom upplysta
av nytt ljus, instrument och röster var som förverkligade,
närvaron intensiv. Basen hade den där lätta luftigheten som
annars bara riktiga konsertupplevelser och kanske ett par
välskötta OA-6 Typ 1 kan ge. Diskanten var den mest
luftiga, oansträngda och naturtrogna jag tror jag hört.
Möjligen i konkurrens med några svindyra elektrostater.
Var då detta de högtalare Stig Carlsson helst hade velat att
OA-2212 skulle vara? Både ja och nej. Som alla högtalare, även
de allra bästa, fanns det baksidor, i mina öron tre sådana:
1. Mellanregistret var svagt färgat av konmaterialet i
elementen, polypropylen. Det gav en plastig biklang åt t ex
vissa slaginstrument, en klang som inte lät som riktig
musik. Det hade Stig inte godkänt.
Möjligen försvinner detta efter inspelning.
Det gör i varje fall den svagare plastfärgning som finns
i Peerless nya polypropylenkoner CT62.
Eventuellt berodde färgningen också på en viss
mätbar oro i mellanregistret.
2. Återgivningen hade en i mina öron ganska kraftig puckel
vid 80 Hz, vilket Peters datormätning bekräftade. Det
handlade bara om någon dB, men är man som jag van vid linjär
återgivning blir detta störande.
Enligt Peter skulle det ta en vecka till att åtgärda filtren
för att få bort puckeln. Han menade dock att den inte skulle vara ett
problem i större rum, vilket senare hos beställaren av
dessa monster lär ha bekräftats, puckeln var borta.
3. Ljudbilden var inte så djup och bred och så där nästan
bildligt återgiven som den de bästa Carlssonhögtalarna målar
upp den i mitt ungefär lika stora rum. Istället var den
såsig och otydlig, nästan som om några element var fasvända.
Det här hann vi aldrig dryfta ordentligt. En orsak kan vara
att Peter hade placerat högtalarna ut från sidoväggarna
istället för som jag är van, och som Stig rekommenderade, ut
från motsatta väggen från lyssningsplasten räknat.
I övrigt? Ja, en annan orsak till det alldeles gudomliga
välljudet var säkert att Peter drev OA2212:orna med några
rejält dyra ryska rörslutsteg av märket Past Audio a
75.000:- paret. Och att CD-skivorna spelades i en
super-modifierad Sony ES-spelare som drivverk och Peters
egen Licence No 1 D/A-omvandlare.
En insikt stod plötsligt fullständigt klar för mig denna dag
jag vill aldrig mer i onödan lyssna på de gamla
distorterande Peerlessdiskanterna, de vi alla känner och som
fortfarande sitter kvar på tiotusentals Carlssonhögtalare i
svenska hem.
Och jag förbannar det faktum att ingen under de
senaste åren då den nya Peerlessdiskanten funnits på
marknaden tipsat mig om den förrän nu. Och att jag bara därför vid
alla renoveringar fram till denna höst låtit de gamla sämre
diskanterna sitta kvar och idag plågar ägarna i onödan!
OK, jag överdriver här. De var de bästa som fanns på sin
tid, och de flesta som lever med sådana diskanter njuter av
musiken ändå.
Nå, hur gick det då med Peter Steindls 2212:or?
Jo, de blev levererade till sin beställare redan
samma dag. Priset? Håll i er: 55.000:- SKR!!! Ja, jag skrev
ju att det var de dyraste Carlssonhögtalarna hittills.
4. DEN NYA PEERLESSDISKANTENS VIDARE ÖDEN
=========================================
Jag lyssnar nu dagarna igenom på den nya Peerlessdiskanten
CT62 för att försöka hitta några svagheter. Platta efter platta
passerar CD-spelarna med den mest svåråtergivna slagverksmusik,
stråkmusik, ambientsynt och allt annat som kan plåga oljud ur
en diskant. Än så länge har CT62 passerat alla hinder med
flygande fanor.
Jag har hittills hört den i följande modeller: OA-2212, OD-11 och
OA-14.
Oinspelad kan den låta lite vevlira, vilket försvinner snabbt.
Sedan kan den någon vecka ge en lite svagt plastig biton på vissa
instrument, en effekt som inte går att mäta upp och som är
svagare ju fler diskanter som sitter i den avlyssnade
modellen. Priset för att byta diskanterna är ju nästan
löjligt låg så jag kommer att uppmana alla Carlssonägare
till byte.
Hur går då bytet till och är det svårt? Ja, det varierar. På
OA-14 gick monteringen av de nya diskanterna lätt efter någon
timmes funderande. Min första lösning innan regelrätta
byglar tagits fram blev som följer. Dels:
a. Att åt båda hållen bredda den skåra som är utfasad i
baffeln för att stötta frontplattan på de gamla diskanterna.
Med kniv, borrmaskin eller dylikt görs skåran lika lång som
de nya diskanternas frontplatta är bred. Här lägger jag
sedan en rejäl limklutt, t ex PL200 eller 400.
b. Att såga till små stödklossar, helst i massivt ädelträ
eller något annat vibrationsfattigt material. De ska vara
9-10 mm tjocka och max 25 mm breda, höjden kan diffa från
25-35 mm.
Dessa klossar limmar jag fast i de utfasade
rektangulära urtagen för de gamla hästskomagneterna och får
därmed exakt rätt lutning. Sen limmar jag helt enkelt fast
den nya diskantens magnet mot klossen och Voila! Den nya
diskanten sitter exakt rätt i alla vinklar.
Passa gärna på att byta kablaget till ny enkarderlig sådan.
Men glöm inte att täta genomföringshålen ordentligt.
Går bra att använda PL-lim även här.
Denna ovan beskrivna fästmetod bör gå att använda på övriga
golvstående 70-talare: OA-12, OA-116 och OA-2212.
60-talsmodellerna hade plana bafflar och dessa har jag inte
börjat med än. Återkommer om en lämplig lösning, borde inte
bli så komplicerat.
Jag utlovade också en beskrivning av diskantbyte på OD-ll. En
variant ligger redan på sajten, men kan kompletteras. Den
lyder:
OD-11-BYTET
På en 70-talsmodell är dock diskantmonteringen annorlunda.
Det är OD-11 där den enda diskanten sitter som inskjuten på
en liten platå ovanför det lutande baselementet. För att här
få plats med den nya diskanten måste man karva ut skåror på
båda sidor av platån (ABS-plasten är relativt tjock men se
upp så det inte går hål!).
Därefter täpper man igen de gamla skruvhålen med lim
eller dylikt så att lådan hålls tät och borrar istället två
hål längst in i vecken där platån möter väggen.
De gamla skruvarna är nu för korta för att nå ner
från konkanterna. Så man behöver två lite längre skruvar för
att fästa de nya diskanterna. En lim eller silikonklick på
platåns ytterdel hjälper till att hålla diskantmagneten
stadigare fast. Se också här till att originalelementets
lutning behålls. Sitt tillbaka – och njut!
Komplettering till OD-11-montering av ny diskant:
Det finns risk att elementet börjar luta för mycket in mot
väggen med bara två skruvar ner i stödplatåns vinkel mot
vägg. En variant kan då vara att leta reda på något smalt
rör, helst av metall, som man sågar av i rätt höjd och låter
skruvarna löpa igenom. Då hjälper rören till att hålla
elementet i rätt vinkel. Eller så nöjer man sig med att bara
limma fast elementets magnet på stödplatån. Det räcker om
limmet är tillräckligt bra.
Det var allt för idag
Redaktör
Per Gulbrandsen
Inga kommentarer än.