Carlssonträffen stor framgång
Livaktigt Carlssonsällskap i Finland
Möbleringstips i repris
Carlssonträffen stor framgång
Den 25 april genomfördes en sjusärdeles lyckad Carlssonträff i legendariska Studio 4 på Radiohuset i Stockholm. Träffen var arrangerad av Ljudtekniska Sällskapet i samarbete med Stiftelsen Stig Carlsson och drog storpublik, ca 110 personer som inte alls ville gå hem när mötet skulle vara slut kl 17. Utförliga föredragshållare och spännande publikfrågor kom att förlänga det till ett nästan 6 timmars möte! Här berättar SSC:s ordförande Lars Bäcklund om träffen:
Glimtar från Carlssonmöte III hos LTS 25 april 2009
Två Carlsson-möten hos Ljudtekniska Sällskapet (LTS) i Hantverksföreningens lokal i Stockholm mötte starkt intresse, även från dem som bodde lång väg från Stockholm. LTS vände sig till Stiftelsen Stig Carlsson med önskan om ett tredje möte.
Nu gavs ett tillfälle att introducera Stig Carlssons monofoniska inspelningsteknik och hans åttiotalskonstruktioner, särskilt Carlsson OA-51, som följdes av OA-52 och OA-50. Ett par nyheter i högtalarväg och de färska ersättningselementen för Sonab-högtalare kunde också få ta plats.
Stiftelsens exemplar av OA-52.3 hade redan använts som referens vid de tidigare mötena och skulle åter användas, för kontinuitetens skull. Enighet nåddes snabbt mellan LTS och SSC att mötet skulle vara öppet, även för dem som ännu inte är medlemmar av LTS.
Om Stigs arbete med återgivningskedjan finns hur mycket som helst att tala om, i personliga samtal eller i föredragsform går lika bra. Att demonstrera Stig Carlssons ortoakustiska ideal och frukterna av hans livslånga engagemang i optimering av återgivningskedjans alla länkar låter sig däremot endast göras i ett ordinärt vardagsrum.
Ett sådant beboeligt och angenämt lyssningsrum är gärna försett med tjock matta på golvet, bord framför lyssningsplats, en (frånsett tavlor) fri vägg ovanför högtalarna och diffuserande inredning (t ex slarvigt fyllda bokhyllor). Så såg många svenska vardagsrum ut under större delen av förra århundradet, och man börjar se ett återtåg från den ekande kalhet som många eftersträvade för några år sedan. Variabiliteten i klang hos inspelningar och rum motiverar användning av tonbalanskontroll.
Stiftelsen önskade visa på det nya som Stig Carlssons 50-serie innebar, men även på kontinuiteten till Stigs tidigare konstruktioner. Ett sådant möte kräver naturligtvis vissa förberedelser av anstiftarna, och risken är att så mycket material finns att mötets längd illa prövar uthållighet hos publiken.
SSC bad Gunnar Östlund om att få använda samma Denon-förstärkare som använts vid tidigare Carlssonmöten i LTS, och ett linjesteg från Holographic Audio (grundkonstruktion av Anders Eriksson, förfinad av Gustaf Orest). Lokal med goda kommunikationer och kända akustiska egenskaper vore bra. Ett annat önskemål var en tillräckligt lång paus med fika. Gunnar Östlund lyckades med viss övertalning uppnå att servering av kaffe och bulle kunde erbjudas den valda lördagen.
MÖTET
Stiftelsen har fått en del frågor om programmaterialet som råkade spelas, ett litet axplock ur allt som medförts. När åhörarna börjat strömma in spelades Lars Danielsson (Libera me, SACD från ACT 2006), en av de färskaste inspelningarna som spelades, men inte den som vann mest uppskattning från deltagarna. Under ett möte kan man inte återge spännvidden i Stigs musiksmak eller presentera de flesta deltagares favoriter, men försök gjordes att täcka in flera musikslag.
I pausen spelades, för att exemplifiera sådant som Stig börjat lyssna till i tonåren, låtar med Duke Ellingtons band från 19401942 (Webster-Blanton-eran, med Ivie Anderson som vokalist) De hade överförts från normalspårsskivor till CD av Torbjörn Ahlström med en monokopplad Ortofon SPU (trunkerad ellipsnål från Expert Pickups) på Fons CQ30 skivspelare. Lämplig avspelningskorrektion hade erhållits med en grammofoningångsförstärkare konstruerad av Jon Idestam-Almquist bl a utifrån data om olika skivmärkens avspelningstonkurvor från Ahlströms litteraturstudier och från uppgifter insamlade av Stig Carlsson, som provmätt förstärkaren. Livfull monofoni!
För att kunna ge en aning om hur bra mono-LP kan låta skaffades fram en utmärkt förförstärkare, Sentec EQ 10, konstruerad av Johan Bernström. Den är försedd med möjlighet att åstadkomma korrekt avspelningskorrektion för alla någonsin tillverkade normalspårs- och mikrospårsskivor.
Mirre från Veteran HiFi bidrog med ett bra skivspelarbord, en Simply Black med Rega RB 300 tonarm och det nyinkomna mono-pickupelementet Kotetu med tillhörande transformator från Miyajima Labs (importeras av Runt Ljud AB) och fina monofoniska jazz-LP-skivor.
HiFi Kit bistod med långa högtalarkablar (Supra Ply 2,5 kvmm). LTS höll med Denon-förstärkare, som användes vid de tidigare två Carlssonmötena i LTS, denna gång med OA-5 typ III.
Stiftelsens medlemmar och vänner bidrog med högtalarsystem, effektförstärkaren NAD 208 (en högt uppskattad födelsedagspresent till Stig Carlsson från Svenska HiFi Klubben), tre Pioneer DV-668 (varav en i reserv) samt fonogram och kablage.
Att dra ihop hårdvara från sju håll gick lätt, medan studions egenskaper nu visade sig ännu mer problematiska än befarat. Ett hyggligt resultat kunde dock uppnås.
Under lördagsförmiddagen visade det sig att studions inredning nyss ändrats så att planerad placering av åhörarstolar, högtalare och signalkällor omöjliggjordes. Provspelning från nya högtalarplaceringar gav intryck av god basdämpning, men balansen mellan direktljud och reflekterat ljud och mellan diskant och mellanregister var problematisk.
Bäst klarade sig i detta hänseende OA-52.3 som har lägst placerade diskantelement, värre var det för OA-51 och OA-5 typ III som inte favoriserades av den stora mängden dämpmaterial bakom perforationer ovanför podiets axelhöjd. Hantverkshusets lokal erbjöd jämförelsevis mer reflexer från sidoväggar och tak. Nu var det bara att gilla läget.
Bertil Alving berättade om sina ljudtekniska ansträngningar från tolv års ålder, inspirerad av Stig, som han lärde känna efter att ha spelat in Cantate Domino (vars masterband gjorde djupt intryck på Stig) och sedan upprätthöll täta kontakter med.
Alving har världsrykte som inspelningstekniker. Han framhöll Stigs ortoakustiska ideal, bland annat upplöst klang, tydlighet, luftighet, plastisk och levande återgivning som förmedlar närvarokänsla och god akustisk förankring. Musikinstrument och röster skall
återges med rimlig upplevd storlek och god rumslighet, utan att dynamiken komprimeras.
Bertil redogjorde översiktligt för Stigs ansträngningar med mikrofonval, samspråk med mikrofonkonstruktörer och utnyttjande av tonbandets egenskaper.
Stig Carlssons insatser för att mäta och minimera modulationsbrus (sidbandsmodulation) påverkade den ljudtekniska utvecklingen.
Stig valde efter studier av spektral energifördelning hos olika slags musik egna asymmetriska inspelnings- och avspelningstonkurvor, med kompensation för diskantförluster i kedjan.
Toppvärdesvisande instrument visade strömmen genom tonhuvudet efter inspelningskorrektion (pre-emfas).
Stig uppnådde med sina åtgärder ren klang, låg distorsion och en länge oöverträffad dynamik.
Gravering skedde med Neumann mono-huvud hos Europafilm följd av omedelbar matrisering med Europafilms världsledande galvano.
Vid skivgravering infördes med ett steg på tonbalanskontrollen hos Stigs ena förförstärkare (Lund 1001) en diskanthöjning (2 dB), och motsvarande diskantsänkning bör ske vid avspelning av de mono-skivor han spelade in för bland andra Expo Norr, Rikskonserter och Caprice.
Pressningskvalitén var på den tiden ett stort problem, trots att utmärkta pressar från Toolex Alpha fanns i Sverige.
Några av Stigs inspelningar återutgavs av Caprice som LP, färre finns på kompaktskiva. En stråkkvartett av Sven-Erik Bäck (ursprungligen på vinylskivan Svenskt 60-tal) finns återutgiven på CD, Stig använde en mono-Nagra och A/D-omvandlare från Apogee för digitaliseringen.
Bertil Alving, som ansvarade för överföringen till CD för en Nilsson-box av Karl-Erik Welins realisering av Bo Nilssons Stenogramm, berättade under LTS-mötet lite om sitt arbete med optimering av studiobandspelare från Telefunken för optimal avspelning. Bertil spelade Stenogramm, som spelades via OA-5 typ III och gjorde djupt intryck på publiken.
Därefter spelade Bertil en av andra gjord överföring till CD av Bertils inspelning av orgelmusik av Messiaen, utförd i Vånga kyrka (legendarisk LP utgavs av Proprius under namnet Fåglarna och källorna) med lyssningskontroll via högohmiga popboxar i sakristian. Därför spelade Bertil på OA-5 typ III.
Alving blev tidigt känd för ypperliga inspelningar av kör och orgel, men under en lång karriär har han mestadels spelat in annan konstmusik, alltid med ypperligt resultat. Sång av Annika Skoglund ackompanjerad på piano följde (kommer på CD från Ictus Musikproduktion) och en stereoupptagning med stödmikrofoner av Klezmer-Balkan-musik med gruppen Davaj (CD kallad Vinterfantasi, från Ictus Musikproduktion).
Ingemar Ohlsson, aktad akustiker och AES-profil som drivit inspelningsstudio och fördjupat sig i återgivning av musik via högtalare hos bl a Richard Heyser och Synergistic Audio Concepts i USA, ville liksom Bertil Alving beskriva Stig Carlssons betydelse som inspiratör, medmänniska och vän.
Ingemar kunde med stöd i anteckningar i almanackor från Stigs sista år vid KTH beskriva deras samarbete, bl a med högtalarprojektet F-oändligt. Som 65-årspresent till professor Erik Löfgren hade en förförstärkare liknande Lund 1001 byggts samman med ett transformatorlöst rörslutsteg (det senare en konstruktion av Jon Idestam-Almquist) som getts negativ inre utgångsimpedans.
När nytillträdd professor helt ville inrikta institutionens arbete på tjockfilmsteknik var del elektroakustiska verksamhetens dagar räknade.
En ny lågohmig högtalarkonstruktion behövde då snabbt tas fram, som blev föregångaren till OA-5. Ingemar Ohlsson arbetade med dämpkorgen och utförde de tidskrävande integrationsmätningarna, Stig laborerade bl a med diskantelementens placering tills han var nöjd.
Ingemar lyckades förmedla stämningen på institutionen och beskriva den febrila verksamheten med mätningar, bandinspelningar och högtalarsystemutveckling under dessa år på sextiotalet. Ytterligare musikexempel, nu mest från LP, spelades för att ge ett intryck av den goda grundkonstruktionen hos OA-5 typ III. Miles Davis med vänner följdes av Frank Sinatra (Come Fly With Me), den senare ackompanjerad av Billy Mays orkester, något som synbarligen uppskattades av flera i publiken.
Lars Bäcklund, stiftelsens ordförande, berättade kort om Stigs ambitioner med åttiotalshögtalarna, som Stig ansåg vara revolutionerande. Oscarskyrkans motettkör, inspelad av Bertil Alving (Cantate Domino) framförde via OA-52.3 Il est né le divin enfant.
Med tiden kom Stig, som alltid ansåg nästa konstruktion vara bäst, att se styrkorna hos sina sextiotals- och sjuttiotalskonstruktioner och den klangliga kontinuiteten. Det är bland annat därför som SSC ansträngt sig för att bidra till att Stigs bästa äldre konstruktioner kan hållas i drift, med egenskaper åtminstone i nivå med deras ursprungliga hörbara kvaliteter.
Ur den av Stig högt skattade kompaktskivan Live is Life med Arne Domnérus m fl, inspelad av Gert Palmcrantz, spelades via OA-52.3, på förslag från publiken, Drum Boogie.
Under kaffepausen kom många nyfikna frågor om Stigs inspelningar och högtalarkonstruktioner, påyrkanden om nytt möte, och önskemål om detaljinformation om de nya elementen i OA-5 typ III.
Av hänsyn till dem som satt långt baktill i lokalen hade relativt hög ljudvolym valts, vilket drabbade de tappra på de första bänkraderna. Men övriga kunde konstatera att OA-5 typ III lät slaggfritt och gav möjlighet till betydligt högre ljudtryck än OA-5 typ II, OA-6 eller Kolboxen, som ju alla använts vid framgångsrika konserter med elektrofonisk musik, placerade i grupper om fyra. Från de flesta åhörarplatser kunde man få en aning om den sköna rumsligheten som erbjuds t ex av Vånga-skivan.
Efter paus spelades även på OA-51 med ursprungliga högtalarelement, först utan extra stöd i basen. Sedan spelades med en ny baslåda av den storleksordning som bl a Lars Göran Hedström, Ingvar Öhman och Lars Bäcklund diskuterat med Stig, särskilt under månaderna före dennes förtidiga död. Ur The Wall av Pink Floyd (tidig amerikansk CD) spelades avsnitt 4 ur första skivan, först utan baslådan och senare med denna inkopplad. Lokalens goda basdämpning gjorde det möjligt att uppskatta den lågdistorderade, nyanserade och luftiga basåtergivningen från den nya lådan.
Nu återstår att bedöma detaljutformningen av OA-5 typ III. Filter har publicerats (kan läsas via Carlssonplanets nyhetsbrev) och kommunicerats till HiFi Kit.
Den som så vill kan anpassa högtalarens tonkurva till rummets egenskaper och egna preferenser. Filteregenskaperna är tänkta att motverka det ljushårda intryck man kan få av högtalare med rak room response och diskanthöjt programmaterial i ett minimalistiskt inrett rum med idel hårda kala ytor.
Motståndet 27 ohm kan ersättas med betydligt högre motståndsvärde om lyssningsrummet inte är alltför kalt, och kondensatorn på 4,7 mikrofarad kan undvaras för den som har ett för ortoakustiska högtalare idealiskt lyssningsrum med tillräckligt mycket absorbenter nertill och diffusorer i och ovan öronhöjd. En del arbete återstår nog med elementplacering,
Den nya baslådan, vars preliminära delningsfilter var dagsfärskt vid spelningen i Studio 4, levererar generös bas ner till 20 Hz, något som kan komma väl till pass i moderna hus med väggar som absorberar bas. Arbete med delningsfiltret fortsätter.
I Stigs efterföljd behöver lyssning för bedömning av nya eller modifierade högtalarsystem ske med många olika fonogram, med olika kringutrustning och i flera vardagsrum.
Ingvar Öhman, som utträtt ur stiftelsen men kvarstår som vän till Stig och SSC, presenterade sin väg till ortoakustiken och något om sina samtal med Stig. Ingvar visade stolt två högtalarelement med låg distorsion och för ortoakustiska högtalare lämpliga spridningsegenskaper: kondiskantelementet Obi T22 oa (ersätter Peerless MT20HFC, MT24HFC och CT-62) och bredbandselementet Obi F87 (ersätter legendariska Philips 9710). Nu finns de hos HiFi Kit!
Blues från Muddy Waters (första CD-utgåvan) och Chris Jones (I dont need your religion, från Roadhouses & Automobiles, Stockfisch CD som säljs bl a av Svalander) följdes av ett brottstycke ur violinkonsert nr 1 av Max Bruch (med Heifetz som sollist, RCA). Detta spelades på OA-51 med baslådan inkopplad. Några lyssnare klagade på ljudet från den vänstra OA-51 men orsaken till deras missnöje hann inte fastställas under mötets lopp. Trots vissa akustiska egenheter hos lokalen sade sig flera lyssnare efter mötet vara nöjda med ljudkvalitén hos den ännu oprövade kombinationen.
Mötet kunde i sann LTS-tradition ha pågått nästan hur länge som helst, men den tappra skara som dröjt sig kvar ett par timmar efter beräknad sluttid behövde hemförlovas. Efter mötet har en del frågor ställts om vilken utrustning som användes. Stiftelsen vill uttrycka tacksamhet till alla som stod bi med utrustning och transporter.
Stig var medveten om att många kondiskantelement tröttnade med tiden, med väsljud och andra förvrängningar av musiksignal som följd, och att skador förekommer, med skrapljud eller tystnad som följd. Över hundratusen Sonab-högtalare har tillverkats, och åtskilliga finns bevarade, mer än en tredjedel av dem med diskantelement som nu inte motsvarar Stigs krav och därför förtjänar att bytas ut. Det finns många OA-5 typ II vars högtalarelement råkat i olycka vid blomvattning eller av spillda drycker. Nu kan de få börja ett nytt liv!
Mer om ortoakustiken återstår att förmedla. Stiftelsen Stig Carlsson ber att få återkomma med ett nytt öppet LTS-möte.
Lars Bäcklund, SSC
Livaktigt Carlssonsällskap i Finland
Det är inte bara i Sverige intresset för Carlssonhögtalarnas historia och underbara ljudåtergivning är stort. I vårt grannland Finland har en växande grupp entusiaster de senaste åren byggt upp en verksamhet där man ordnar träffar med musiklyssning via olika OA-modeller, mat och annat trevligt. Vi har fått en trevlig hälsning och berättelse från jani Edström, samordnaren för denna rörelse. Hans vänliga hälsning till publiken i studio 4 på Carlssonträffen inte kom att framföras på plats, utan istället kommer här:
Bäste Per!
Jag läste med glädje om den kommande Carlssonträffen i Stockholm i morgon.
Det låter glädjande, speciellt med tanke på den utlovade provlyssningen av OA-5 Typ3.
Tyvärr har ingen från Carlssons Vänner i Finland möjlighet att
närvara, men jag hoppas detta mejl hinner fram i tid så du kan ta med en varm hälsning från oss här på
andra sidan viken.
Vi fortsätter hålla Carlssonträffar här också präglade av god mat, god musik och Carlssonljud.
Modeller vi lyssnat på hittills, i original eller renoverade är: OA-4,
OA-5, OD-11, OA-12, OA-14, OA-2212.
Nästa gång hoppas jag kunna visa upp OA-5 Typ3. Läser gärna om
fortsatta lyssningsintryck från den på ”planeten”.
I går ropade jag för övrigt in en klassisk Sonab-Carlsson anläggning på
en nätauktion i Finland, med Sonab R 2000, Sonab 67 S och ett par OD-11. Det känns bra att
kunna konsultera er i Sverige angående renoveringstips och erfarenheter.
Med önskan om en givande träff!
Med välljudande och gränsöverskridande Carlssonhälsningar
Jani Edström
Carlssons Vänner i Finland
(Som själv äger: OA-4, OA-5, OD-11 (nyligen köpta i originalförpackning, förnyade basar)
OA-2212 (renoverade på CP)
RAPPORT FRÅN EN CARLSSONTRÄFF I FINLAND
Lördagen 3 januari samlades Carlssons Vänner i Finland till en träff i
hos Torvald i Jakobstad. Förutom värden deltog guldöronen Anders,
Beni, Tumba och Jani. Tom H, Nicke, Mauritz hälsade till träffen.
Torvalds vardagsrum visade sig vara ypperligt för Carlssonhögtalare,
stort och öppet och nära köket. De inkopplade högtalarna var Anders
OA-5, Torvalds OA-14 och Janis OD-11. Högtalarna drevs en 100 watts
Nikko förstärkare och en standard cd-spelare. Musiken bestod av mest
av jazz och akustisk musik av både nyare och äldre årgång. På menyn
fanns en fantastisk paj som avnjöts till ett FuZion (jfr fusionmusik)
vin som införsaffats av Tumba och belgiskt trappistöl. Till efterrätt
stekta äppelbitar och vaniljsås.
Det rådde en rörande samstämmighet om att Carlssonhögtalare och ett
stort vardagsrum är en fantastisk kombination. Det fanns mycket
gemensamt i karaktären på ljudet hos alla högtalare: ”Öppet ljud,
musiken fyller hela rummet, ger instrumenten tillräckligt med utrymme,
passar ypperligt för akustisk musik, men allt går bra”.
OA-5 inledde och visade varför de var standard i det svenska
folkhemmets vardagsrum på 60 och 70-talen. Med dagens elektronik låter
de ännu bättre. Högtalaren har ett bas/mellanregisterlement som är
riktat rakt uppåt och fyra diskanter som är placerade i olika
riktningar för att ge ökad rymdkänsla. Basen är stor och fyllig och
diskanten tillräcklig, mellanregistret kanske något avrundat. Ljudet
är trevligt, musikaliskt och stort. Klart godkänt.
OA-14 är något mindre och en modernare konstruktion. Baselementet är
upphöjt och riktat snett fram mot lyssnare, diskantelementen är som
hos OA-5 riktade åt olika håll men på litet annat sätt. Ljudbilden är
något tajtare och den subjektiva ljudkurvan rakare, basen är inte lika
stor men har bättre fokus. Fyller vilket rum som helst med musik.
OD-11 är minst och kubformade, med samma bas/mellanregisterelement som
hos OA-14 och endast en diskant, otroligt nog när man tänker på hur de
lät. Vid en direkt jämförelse verkade de något mindre i ljudet. Basen
gav ett bra tryck men lyfte inte riktigt lika mycket som hos de större
högtalarna. Vid en längre lyssning var det dock inget man fäste sig
vid.
Gemensamt för alla var att de låter röster komma till sin rätt, också
pianot låter rätt i Carlssonhögtalarna.
Vi lyssnade på en hel del litet äldre musik med tryck, bla Blood Sweat
and Tears och Peter Frampton. Ray Charles tolkning av Still Crazy var
en annan höjdare liksom Esbjörn Svenssons trio mot slutet av kvällen.
Svensson omkom tragiskt nog i en dykolycka i Thailand i somras, så det
var med vemod vi lyssnade till den finstämda jazzen. Take 6 bidrog med
julstämning med sin tajta vokalmusik arrangerad nästan omänskligt
intrikat. Men jag antar att alla fick med sig nya och gamla personliga
favoriter.
Sammanfattningsvis en glad, varm och välklingande och välsmakande
kväll. Tack Torvald som bjöd in och alla som var med! Anders pratade
litet löst om att vilja inhysa nästa träff.
Skicka gärna uppdateringar om ny musik, din musikanläggning, vad du
drömmer om att skaffa, ångrat att du gjort dig av med mm. Ha det gott!
Martin Luther King -dagen 19.1.2009
Jani
Möbleringstips i repris
En av de allra vanligaste mailfrågorna till oss här på CarlssonPlanet handlar om hur man egentligen ska möblera därhemma för att få bästa ljud ur Carlssonhögtalare. Vi har berättat om detta i ett nyhetsbrev för ett par år sedan, men det är inte alla som hittar till – eller orkar läsa igenom – våra äldre nyhetsbrev så här publicerar vi artikeln igen:
MÖBLERA FÖR BÄSTA LJUDÅTERGIVNING MED CARLSSONHÖGTALARE:
MOT VÄGG
Viktigast är att Carlssonhögtalare står på golv mot vägg,
så nära som eventuella golvlister och elementrör tillåter.
Detta är grunden för den ortho-akustiska högtalarprincipen
som därmed gör rummet till en verksam del av
högtalarkonstruktionen. (Enda undantaget från
golv/väggprincipen är Sonab OD11 och V1 som båda kan även
ligga t ex i bokhylla)
Båda högtalarna bör stå mot samma vägg, helst mot
långväggen i ett rektangulärt rum och så brett isär som
möjligt. De bör inte stå längst in i något hörn. Det bör
finnas minst 40 cm kvar till hörn, helst mer, annars
riskerar man en onödig och tröttande höjning av
basåtergivningen.
DÄMPA GOLVET
Näst viktigast är att hela golvet mellan högtalarna och
lyssningsplatsen är reflexdämpat, helst med en tjockare
matta, småmöbler, vad som helst. Reflexdämpning kan
lämpligen förstärkas av ett soffbord som idealt bör täcka
den tänkta ”spegelbild” lyssnaren kan ”se” av högtalarna i
golvet/mattan.
Som princip bör hela rummet i övrigt vara väl ljuddämpat
nedanför ”öronnivå” alltså gärna med mjuka soffor,
fåtöljer, flera mattor osv.
Ingvar Öhman kommenterar:
”Stig avrådde ifrån att använda soffbord tillsammans
med modellerna OA50 och OA52 eftersom de är så låga.
Golvreflexen kommer i vinkel så nära under direktljudet
att det inte går lätt att skymma golvreflexen utan att
skada direktljudet.
Skulle man dock lyckas blir tonkurvan runt 600 – 2000
Hz jämnare, men klangen kommer att drabbas i ett lägre
register (200 – 500 Hz) där konstruktionen är beroende
av golvreflexen. Totalt blir det en försämring.
Med alla äldre Sonabmodeller och med OA51 är ett
soffbord dock en utmärkt tillgång. Med kommande
modeller (!) likaså…/IÖ”
REFLEKTERANDE TAK
Nästnäst viktigast är att taket är reflekterande, alltså
inte av mjuk väv eller annat ljuddämpande material utan av
trä, puts, betong eller annat. Tvärgående takreglar av t
ex trä är bara bra.
DIFFUSERA MERA
Bokhyllor på sidoväggar är utmärkt för diffuseringen av
ljudet, vilket motverkar stående vågor i rummet. Det gör
också tavlor av olika tjocklek, gardiner osv. Alltså
vanlig vardagsmöblering.
Det kan här avslöjas att Stig Carlsson själv alltid hade
en särskild textilklädd mjuk soffa placerad mitt emellan
högtalarparet, mot samma vägg som detta.
Han och hans vänner/besökare lyssnade alltid i
specialbeställda danskbyggda jättefåtöljer i furu med
breda mjuka ryggdynor som sträckte sig ända upp över
öronhöjd.
När Stig av ekonomiska skäl tvingades flytta upp på vinden
i sitt vackra hus på Söder Mälarstrand byttes dock den
klassiska soffan ut mot en bred – säng!
De ljudmässiga fördelarna med möbleringstipsen ovan
uppenbarar sig snabbt när man prövar själv. Gör som jag
möblerings-tweaka. Det är gratis!
SEMESTER
Därmed tar CarlssonPlanet semester till slutet av juli, vilket innebär att vi inte lär hinna svara på mailfrågor förrän då.
En skön sommar till alla Carlssonentusiaster önskar CarlssonPlanet!
/Red
Inga kommentarer än.