Nyhetsbrev #87 – 20 januari 2013

Nya trådlösa OD-11 Cloud
CarlssonPlanet nu på Facebook
DSD via USB nu möjligt
I speglarnas sal
Pono betyder välljud
SD-fötter till OA-51?
Mellanhjulets mystik

Nya trådlösa OD-11 Cloud

Nu introduceras nya OD-11 Cloud, den aktiva framtidshögtalaren som trådlöst hämtar musiken från molnet och där hela familjen har personliga puckliknande bluetoothfjärrar i olika färger. Bakom den helt nykonstruerade högtalaren står det heta och internationellt uppmärksammade designföretaget Teenage Engineering. Med stöd av Stiftelsen Stig Carlsson är denna framtidssäkra, banbrytande och välljudande Carlssonhögtalare baserad på Stig Carlssons ursprungsmodell Sonab OD-11 från 1974 (med fyrtioårsjubileum nästa år!):

Den nya aktiva högtalarens fulla namn är OD-11 Cloud Speaker och väckte stor uppmärksamhet vid den stora mässan CES-13 i Las Vegas. Molnhögtalaren får bl a beröm för sitt fantastiska ljud och smidiga musikhantering och vi på Carlssonplanet är särskilt glada över att Stig Carlsson och hans stora betydelse nämns i samtliga artiklar hittills kring den nya modellen. En av OD-11 Clouds reklamslogans är ”Reintroducing good sound”.

På högtalarens modellsidan på Carlssonplanet kan man läsa mycket mer om OD-11 Cloud. Där finns länkar till svenska och utländska artiklar och reportage från OD-11 Cloud-presentationen på CES, en film om högtalaren och männen bakom Teenage Engineering samt ett första produktblad (vissa uppgifter kommer att ändras). Plus några smaskiga bilder på denna underbara vill-ha-högtalare, bl a en hemtrevlig situationsbild från en av konstruktionsträffarna mellan Stiftelsen Stig Carlsson och Teenage Engineering:
https://carlssonplanet.com/od11cloud.php

Upp

CarlssonPlanet nu på Facebook

Om det sociala nätverket Facebook vore en nation skulle bara Kina ha fler invånare sägs det, antalet Fejan-medlemmar närmar sig enligt vissa uppgifter 1 miljard (nå, Facebook räknar även medlemmar som är helt passiva eller rent fejkade). I det enorma bruset kan det förstås bli svårt för lilla CarlssonPlanet att höras. Men men, dödsföraktande som vi är – nu finns ändå en särskild sida för Carlssonhögtalarna på Facebook. Välkomna att gå in och gilla CarlssonPlanets Facebooksida, ladda upp bilder, berätta något kring Carlsson eller starta en diskussion:

https://www.facebook.com/338981872799043

Upp

DSD via USB nu möjligt

Direct Stream Digital (DSD) är ett omstritt format som från början användes av Sony för digitalisering av analogband. De flesta av oss har säkert SACD-skivor i hyllorna, och det multikanalsformatet är nog den mest kända DSD-ljudtypen idag. Enbart nu i januari har ett otal företag lanserat elektronik som klarar att hantera DSD-filer via USB enligt en färsk standard. Det betyder inte att formatet är problemfritt. DSD var ett stort samtalsämne under årets CES-mässa i Las Vegas. SSC:s ordförande Lars Bäcklund tecknar DSD:s bakgrund, välljudsmöjligheter och status idag. Bl a finns nu DoP, en ny öppen standard för filformat som gör DSD via USB möjligt:

DSD via USB möjligt tack vare DoP, ny öppen standard för filformat

Direct Stream Digital (DSD) är ett omstritt format som ursprungligen användes av Sony för digitalisering av analogband i arkiveringssyfte. Det handlade om en bit och 2,8224 MHz samplingsfrekvens d v s 64 gånger CD-standardens 44,1 kHz (något som i teorin skulle motsvara 16/176,4 medan praktiskt användbart informationsinnehåll snarare motsvarar 16/96). En variant har dubbla samplingsfrekvensen och används av en del inspelningstekniker.
http://www.sa-cd.net/faq
http://www.thewelltemperedcomputer.com/KB/DSD.htm
http://dsd-guide.com/technical-documents

Stig Carlsson var inte ensam om att vara kritisk mot riskerna för störningar vid höga frekvenser och det låga signal/störningsförhållandet i diskanten vid bruk av DSD. See t ex inlägg av Lipshitz och Vanderkooy i JAES och vid AES-möten.
http://sjeng.org/ftp/SACD.pdf

DSD-filer finns nu för nedladdning, en del av dem gratis, men avspelning kräver särskild utrustning. Jag kommer till det. Först lite mer om hur DSD brukats hittills.
http://dsd-guide.com/dsd-new-addiction-andreas-koch

En variant av DSD används i Super Audio CD, SACD (som av en del kallas SA-CD för att undgå förväxling med Frankrikes motsvarighet till Stim). Formatet tillkom 1999 för att erbjuda kopieringsskydd och säkra intäkter till Sony och Philips, dödförklarades för fyra-fem år sedan av flera ekonomijournalister – men lever vidare, från 2010 rentav med ökad försäljning. Symfoniorkestrarna i Chicago och San Fransisco, Marinskij-orkestern och London Symphony Orchestra hör till dem som numera utger egna SACD.

Man behöver en SACD-kapabel spelare; sådana tillverkas fortfarande. Windows-entusiaster med tillgång till datoransluten SACD-läsare kan använda programmet foobar med tilläggsprogrammet SACDDecoder. Drivverk eller spelare med digitalutgång brukar ha kryptering. Nyare DVD- och Blu-ray-spelare har utgång som stöder HDMI 1.2 eller 1.3 som kan överföra DSD till DSD-kapabel hemmabioförstärkare eller D/A-omvandlare; äldre spelare konverterar till linjär pulskodmodulering (PCM) som sänds vidare via HDMI 1.1 till omvandlare.

En sajt (på vars forum Robert von Bahr från skivmärket BIS deltagit aktivt under signaturen bissie) anger vilka som ursprungligen spelats in med DSD, men som framgått finns anledning när man tittar på en skiva att undra om hela kedjan fram till färdig skiva använt DSD utan onödiga konverteringar.
http://www.sa-cd.net/home

SACD, lanserad av Sony och Philips som fått teknikhjälp bl a av dCS och EMM Labs, har som sagt hittills levt vidare, mest för klassisk musik och jazz. Den som tror på dubbelblindtester kan hitta minst två vars deltagare inte hörde skillnad på CD och SACD. Men många entusiaster har en avvikande uppfattning. Alla SACD-kapabla spelare låter dock inte lika bra. De flesta konverterar i realtid till PCM (vilket inte behöver vara dåligt; det finns några tekniskt framstående implementeringar av denna metod).

Det är dyrare att få SACD tillverkad än CD, de pressas i Shizuoka i Japan eller i Salzburg i Österrike. Ett begränsat antal studios anpassar filer till SACD-tillverkning. Flera försök till kopieringsskydd har införts, varav några stört ljudkvalitén – och flera av dessa har i tysthet övergivits. Exempel på lista över utgivna SACD med storsäljarna först: http://www.amazon.com/s/ref=sr_st?rh=n%3A5174%2Ck%3Asacd&keywords=sacd&ie=UTF8&qid=1263585938

Jag har fått frågor om flerkanalsinspelningar på SACD och måste bekänna min okunnighet. Kalman Rubinson recenserar regelbundet sådana i sin spalt Music in the Round i Stereophile. Det finns entusiaster som publicerar listor. Exempel: http://www.onahighernote.com/music/
http://www.onahighernote.com/documents/music/MCSACDOrchClass.pdf

Även om principiella invändningar finns har det gjorts många konstnärligt framstående och ljudtekniskt goda inspelningar med DSD-teknik. Av drygt 2000 utgivna SACD finns flera som jag inte skulle vilja vara utan. Två exempel får räcka: en digitalt inspelad, Mahlers första symfoni med Kungliga Filharmonikerna under Sakari Oramo, på skivmärket Exton (EXCL-00034), och en digitalisering, Sunday at the Village Vanguard med Bill Evans Trio, på skivmärket Analogue Productions (APJ 9376).

Hur kan man komma åt fina DSD-inspelningar om tillverkningen av SACD skulle upphöra?
Det ena sättet är att låna den SACD man önskar kopiera och använda professionell utrustning, till skillnad från amatörprodukter kan dessa leverera okrypterad variant av DSD-signal. Kopieringsskydd i själva skivan kan dock hindra inspelning på hårddisk, lite mer sällan på DSD Disc (format för inspelningsbar DVD).

Ett billigare, men besvärligt, sätt är att få tag på ett exemplar av Sony PlayStation 3 av de två första modellerna, dvs den generation som kunde spela SACD; haken är att den inte får ha uppgraderad mjukvara som hindrar leverans av DSD-liknande signal (på engelska ripping). Flera olika manualer kan hämtas på nätet. Man kan ofta med framgång spela in i formatet DSD Disc. Filer kan laddas ner gratis för den som vill öva sig.
http://www.ps3sacd.com/dsd_downloads.html

Det börjar dyka upp DSD-filer på nätet, som byts eller säljs på laglig eller olaglig väg. http://www.korguser.net/audiogate/en/index.html
DST (Direct Stream Transfer) är en standard för bireducerade filer, dessa blir knappt hälften så stora som motsvarande DSD-fil. Fler finns.

Till saken hör att i tumultet med nedläggning eller sammanslagning av skivbolag har en del artister, grupper eller orkestrar lyckats köpa loss DSD-filer med musik som de skapat eller medverkat till att framföra vid inspelning. Hur skall dessa filer nå lyssnare i hemmen?

Inspelningar gjorda av Tony Faulkner på DSD utgör en del av de med rött markerade på hans lista. Vill ha! Kanske blir det möjligt i år.
http://www.greenroomproductions.biz/Our%20Recordings%20Page.htm

Göra själv? Korg m fl säljer DSD-inspelare; ett fåtal stödjer dubbel samplingsfrekven (DSD128 dvs 5,6448 MHz). Man kan råka på en begagnad Genex (en apparat som med framgång använts av bl a Jan-Eric Persson (Opus 3) och av Tony Faulkner (Green Room Productions).

Några företag, t ex Channel Classics, 2L och Blue Coast Records, har anammat DSD eller DXD för inspelning och säljer redan ett slags DSD-filer. Återstår för det andra och för det tredje att ha rätt hård- och mjukvara för avspelning av .dff- eller .dsf-filer.

Är då alla DSD-filer ljudtekniskt bra? Detta diskuteras livligt, mer och mer de senaste nio åren sedan audiofiler klagat på vissa men inte alla SACD-utgåvor, och spektrumanalysatorer börjat användas allt mer både av yrkesfolk och amatörer i ett försök att utröna digitalsignalers egenskaper och gissa sig till den utgivna inspelningens proveniens.

Hur har den ursprungliga inspelningen eller digitaliseringen gjorts?
SACD-utgåvor varierar avsevärt i ljudkvalitet, men man kan glädjas åt att det finns populärmusik som på SACD levereras mindre komprimerat eller manipulerat än på modern CD. Det finns inget skäl att rynka på nosen åt SACD som härrör från en god analog inspelning – många sådana överföringar är bättre gjorda än motsvarande på modern CD eller tidig DVD-Audio.

De flesta SACD bygger på material som spelats in med vanlig pulskodmodulering (PCM), t ex 24/44,1 eller 24/88,2 eller mera sällan 24/176,4. Andra har spelats in eller digitaliserats med DSD, varefter konvertering skett till PCM (för redigering och manipulation) – följd av konvertering till SACD-formatet.

Ett antal SACD har fått leverera material (mest storsäljande populärmusik från 1960-talet och framåt) till PCM-filer som säljs på nätet av bl a amerikanska HDtracks (som ännu inte börjat sälja DSD-filer när detta skrivs 10 januari 2013). Liknande filer säljs av många andra företag, och ett antal förekommer olagligen gratis på nätet.

Resultaten håller varierande ljudkvalitet och mycket kritik har förekommit (mot slutet av 2012 fick jag dock demonstrerat för mig några välljudande WAV-filer som nedladdats från HDtracks av en svensk som använt god väns amerikanska Visa-kortdebiteringsadress). Tidskriften Hi-Fi News publicerar nu i varje nummer grafer som avslöjar artefakter uppkomna vid sådan konvertering.

Nedladdningsbara filer: listan över källor blir längre nu
Artist Connex, Blue Coast Records, Channel Classics, Cybele Records, Downloads NOW! HighResAudio och norska 2L hör till de sajter/företag (några ännu i betaversion) som erbjuder olika varianter av DSD-filer för nedladdning.
http://www.audiostream.com/content/dsd-ready-dacs-short-list
http://dsd-guide.com/dsd-new-addiction-andreas-koch

Channel Classics m fl har testfiler för dem som vill pröva på tekniken utan att först köpa fil. Jag har fått demonstrerad för mig Mahlers första symfoni med Budapests festivalorkester under Ivan Fischer.
http://www.channelclassics.com/high-resolution-audio-downloads/fischer-33112.html

Varför har så pass få inspelningar gjorts med DSD?
Inte så många arbetsstationer för DSD (Sonoma, Pyramix m fl) har sålts och manipulationsmöjligheterna har inte dugt för populärmusikproducenter; att programmera digital signalbehandling av en-bitsmaterial i en DSP är svårt (vilket lett till utveckling av det mera lätthanterade åttabitsformatet DSD-wide för yrkesbruk). Å andra sidan finns hur många insticksmoduler som helst för filtrering, komprimering etc av PCM – som därför av praktiska skäl ofta föredragits för nedmixning och redigering. Sker konvertering med kunskap och omsorg kan konverteringskedjan DSD-PCM-SACD-format ge lyckat resultat, och det finns för övrigt många välljudande SACD där filtrering etc skett i analog domän före konvertering till SACD-format, direkt eller via PCM.

Skivbolagen Pentatone och Telarc har hört till de få som kunnat skryta med en obruten DSD-kedja. (För purister är det en fördel att producenterna inte haft så stora möjligheter att kräva ljudteknisk manipulation efter inspelningstillfället!)

För användaren gäller det att ha en D/A-omvandlare som klarar olika DSD-format eller nya DoP som använder 24/176,4. Sådana finns, inte alla billiga dock. Mytek, dCS Debussy och Playback Designs är exempel. Det är viktigt med stöd för filformatet DoP (se nedan) men eftersom chip-tillverkaren XMOS erbjuder detta och används av många elektroniktillverkare väntas fler lanseringar. Nya produkter från Korg eller t ex TEAC UD-501 är minst dyra.
http://www.audiostream.com/content/dsd-ready-dacs-short-list

Många som spelar musik via dator använder USB (Universal System Bus) som gränssnitt vid anslutning av D/A-omvandlare. Härav denna text. USB avsågs ursprungligen för anslutning av tangentbord och andra kringenheter med modesta krav på överföringens bandbredd, men har vidareutvecklats och används allt mer för t ex anslutning av extern hårddisk eller SSD. Trots att USB kostar klockcykler för datorns arbete och att störningar från datorn överförs via USB-kabelns 5 V-ledning m fl problem har USB vunnit allt mer användning för anslutning av D/A-omvandlare till dator. Det har funnits problem med USB-standarder och med datorers operativsystem. Flera olika mottagar-chips medger nu överföring av högupplöst PCM över USB 2.0 som stöds av nyare versioner av OS X (upp till 24/192; Windows-användare kan behöva installera drivrutin). Industristandard har efterlysts. Längre kabel än 1–2 meter är vanskligt. Råd för användning av USB för PCM-överföring: http://www.ayre.com/usb-dac.htm

DoP
Ett nytt öppet filformat har diskuterats sedan två år tillbaka, och en lösning har 17 februari 2012 presenterats av tio hårdvarutillverkare på initiativ av engelska dCS. Upphovsmännen har förflutet bl a hos dCS (McHarg), Studer, EMM Labs, nu Playback Solutions (Koch) och med program som Pure Vinyl och Pure Music (Robertson). DSD omvandlas till 24/176,4 PCM.
http://www.thewelltemperedcomputer.com/KB/DOP.htm
http://www.thewelltemperedcomputer.com/HW/USB_DSD.htm

Åtta bitar av 24/176,4 används för flaggor m m, så 16 återstår för musiksignalen. Lösningen fungerar med bl a Windows 7 och Apple OS X 10.7 (Lion).
http://www.audiostream.com/content/dop-open-standard

Pure Music 1.88a hör till de versioner av musikspelarprogram som stöder DSD över PCM (DoP). JRiver Media Center (tills nyligen endast för Windows, version för OS X tillkännagiven) är en annan. Efterhand har tillkommit allt fler. http://www.audiostream.com/content/dsd-ready-dacs-short-list

Så hur låter det? Givetvis kan dåliga inspelningar göras enligt vilken analog eller digital standard som helst. Goda inspelningar, nedladdade som DSD-variant, kan låta bra. Vittne:
http://www.audiostream.com/content/so-whats-big-deal-about-dsd-brief-listening-note

Kommer flera tillverkare av D/A-omvandlare att ansluta sig, och blir det här början till att musik man vill lyssna till säljs som bra DSD-filer?
http://www.audiostream.com/content/usb-link-dsd-audio-pcm-frames-andres-koch
http://www.onlythemusic.com/resources/DSD_USB.pdf

Här är den senaste listan (när detta skrivs saknas några modeller som visats på CES):
http://www.audiostream.com/content/dsd-ready-dacs-short-list

Den välkända D/A-omvandlaren Ayre QB-9 väntas in på listan i år, befintliga exemplar kan uppgraderas till nya modellen QB-9-DSD. Motsvarande gäller för universalspelaren DX-5.
http://www.audiostream.com/content/qa-charles-hansen-ayre-acoustics-page-2

För digitalsinnade hempulare:
http://www.diyaudio.com/forums/digital-source/205767-dsd-audio-over-usb-xmos-reference-design-implementation.html

Upp

I speglarnas sal

Civilingenjör Stig Carlsson var inte bara en genialisk högtalarkonstruktör, han hade även stort inflytande som ljudtekniker och inspelningsansvarig för några av de mer välljudande musikproduktioner som existerar från 60-talet. En av Stigs främsta inspelningar var den från 1966 av Karl-Birger Blomdahls vokala orkesterverk ”I speglarnas sal” som av en amerikansk recensent kallats ”en av de främsta vokalinspelningarna någonsin”. SSC:s ordförande Lars Bäcklund berättar i en fördjupande artikel allt om inspelningen:

I speglarnas sal av Karl-Birger Blomdahl skrevs 1951–1952 och byggde på texter ur diktsamlingen mannen utan väg av Erik Lindegren, utgiven av denne på eget förlag 1942. Manuskriptet hade refuserats av Bonniers förlag, där utdrag (ansedda som helt förryckta) citerats under löje i korridorerna. Se Lars Bäckströms Lindegren-biografi.

Dikterna skrevs ursprungligen under början av andra världskriget, under påverkan av krigets absurditet och av den likgiltighet inför människoliv som visades. Det var en tid då, med Lindegrens ord, ”våldet, förräderiet och brutaliteten firade orgier, då det mänskliga handlandet förvisades till ett marionettplan och det elementärt mänskliga förvisades till en skamvrå i världsrymden”.

Boken mannen utan väg fick största betydelse för fyrtiotalismen. Stig Carlsson, en litteraturintresserad yngling som fick upprepade stipendier i svenska, tillhörde de många gymnasister som läste den. Diktsamlingen skulle bli ämnet för Anders Cullheds avhandling.

Kompositören Karl-Birger Blomdahl, elev till Hilding Rosenberg, var informell ledare för Måndagsgruppen, blev professor i komposition och var till sin död 1968 chef för Musikradion. En läsvärd artikel om Blomdahl finns i Sohlmans musiklexikon, andra upplagan.

Jag tillåter mig att varmt rekommendera Blomdahls verk Facetter (symfoni nr 3) som orsakade hans internationella genombrott 1950 (flera inspelningar har gjorts, bl a med kompositören eller Sixten Ehrling som dirigent) och Forma ferritonans från 1961 (inspelning av Stig Carlsson, ursprungligen utgiven under beteckningen Expo Norr RIKS LP 2). Det finns mer av Blomdahl att upptäcka: operan Aniara, balettmusiken Sisyfos, orkesterverk, vokalmusik, elektronmusik, kammarmusik…

I speglarnas sal är resultatet av mötet mellan två av 1900-talets främsta svenska modernister. Uruppförandet 1953 vid ISCM:s musikfest i Oslo lär ha varit framgångsrikt. Mottagandet av senare framföranden varierade, från hyllningar till vredesutbrott. Verket kännetecknas av oratorieliknande allvar, kraftfull expressionism och en dos ironi. Dess titel kan ge associationer till dikten Gerontion av T. S. Eliot (”wilderness of mirrors”).

Se artikel i DN (9 maj 1973) av Torsten Ekbom med undertiteln Ett åldrat tidsdokument. ”Det börjar med isklirrande violiner och ödsligt fallande heltonsskalor i celestan. Så kommer berättaren i Anders Näslunds tolkning, exalterad, högstämd: ’i speglarnas sal där ej endast Narkissos/tronar på sin förtvivlans pelare utan svindel’”.

Ett framförande av verket spelades in i mono av Stig Carlsson i stora salen i Stockholms konserthus den 8 och 9 juni 1966. Inspelningen finns enbart i mono-version och utgavs först som Riks LP 6 på skivmärket Expo Norr, sedan under beteckningen Caprice CAP 1006 och 1980 i serien Caprice’ Budgetskivor med nytt omslag och beteckningen Caprice CAP 3016 MONO. Musikalisk producent var Harry Olt, teknisk producent civilingenjör Stig Carlsson. Eric Ericson och kompositören var närvarande under inspelningen, vilket garanterar framförandets autenticitet.

Inspelningen skedde på uppdrag av Statens försöksverksamhet med rikskonserter, som sedermera 1968 blev stiftelsen Rikskonserter (nu under nedläggning enligt regeringsbeslut).

Rikskonserters verksamhet syftade till att bland annat arrangera konsertturnéer runt om i Sverige, främst för kammarmusik, kör, konstmusik, jazz och folkmusik. Musiker som önskar stöd får sedan 1 maj 2011 vända sig till ”Plattform för Musik”, en avdelning inom Statens Musikverk.

Försöksverksamheten innehöll även den fonogramverksamhet, som ursprungligen för ett antal viktiga inspelningar anlitat Stig Carlsson och så småningom utvecklades till skivbolaget Caprice Records, och elektronmusikstudion EMS, bägge nu överförda till Statens Musikverk. Caprice-skivorna (ännu finns ett rikt sortiment på CD) distribueras nu av Naxos.
http://www.elektronmusikstudion.se/
http://www.capricerecords.se/

Stockholms filharmoniska orkester och Radiokören leddes vid inspelningen av Sixten Ehrling, och Eric Ericson hade gjort körinstuderingen. De berömda sångarna var Margareta Hallin (sopran), Barbro Ericson (alt), Sven-Erik Vikström (tenor), Anders Näslund (baryton och berättare) samt Bengt Rundgren (bas).

Sveriges Television har visat ett filmklipp där en sammanbiten Carlsson sitter nära sin bandspelare. Som alltid använde han en modifierad Telefunken M24, helspår 19 cm/s med förbättrad elektronik, optimerade in- och avspelningsfrekvenskurvor och toppvärdesvisande utstyrningsinstrument som mäter strömmen genom inspelningshuvudet.

Med dessa åtgärder kunde Stig med tonband av typen BASF LGS-52 uppnå ett stort dynamikomfång, 70 till 75 dB. Han hade dessförinnan lagt en grund för flera års utveklingsarbete vid sin institution på KTH genom att läsa standardverket Technik der Magnetspeicher, artiklar i tekniska tidskrifter, datablad med mera, laborerat och studerat nivåer och spektrum för det slags musik han ville spela in.

Bandspelarens mekanik var god, och optimerades ytterligare med ledning av lyssning och mätning av sidband (brustrumpet) med Rohde & Schwarz FNA (en spektralanalysator av imponerande format innehållande omkring 100 elektronrör, som Stig Carlsson på något sätt lyckats inköpa till institutionen).

En ensam rundkännande kondensatormikrofon av typ Pearl K-12 placerades i noga vald position: 1,8 meter framför podiet, 2,5 meter över podiegolvet och 1,8 meter åt höger i salen. Närmast mikrofonen grupperades de fem solisterna och bakom dem kör och slaginstrument. Originaldynamik eftersträvades. Nivåkontrollen rördes ej under inspelningen.

Stig valde mikrofoner med rektangulärt membran. K-12, som var rörbestyckad, konstruerades av Rune Rosander vid Pearl Mikrofonlaboratorium i Åstorp, som (nu under ledning av Bernt Malmqvist) fortsätter att tillverka högklassiga mikrofoner. Stig använde ett särskilt nätaggregat (ingen fantommatning). Då mera använda Neumann-mikrofoner med stort runt membran, som t ex den legendariska U-47, har en karakteristisk tonkurva med höjning i registret 5–8 kHz, och förkastades därför av Stig Carlsson.

Till graverstudion på Europa Film AB tog Carlsson med egen bandspelare och egen förstärkare (Lund 1001). Han hade låtit Ingemar Ohlsson göra en elektronisk simulator, som indikerade skivspårets största amplitud, lateralhastighet och acceleration och minsta krökningsradie. Detta skrevs ut på skrivare, och graveringen planerades omsorgsfullt med avseende på nivå och placering på skivan.

Målet var att möjliggöra avspelning med både låg distorsion och stort dynamikomfång, svårförenliga egenskaper i detta sammanhang. Placeras spåren för långt isär blir speltiden opraktiskt kort. Packas de för tätt uppstår överhörning, i värsta fall går spåren ihop och graveringen får göras om. Alltför stor lateralhastighet eller acceleration gör att pickupelementet inte spårar vid avspelning. Alltför kraftig utstyrning i förhållande till krökningsradie av spåret leder till oacceptabel distorsion.

Det var praxis att i graverstudio använda en bandspelare med extra tonhuvud, vars signal i tillräckligt god tid kunde styra spårtäthet. Men sådana bandspelare lät rått; mätningar visade bred taggig brustrumpet (sidbandsmodulation, även kallad modulationsbrus). Därför ville inte Stig Carlsson använda denna arbetsbesparande ”finess”. Det var även vanligt att koppla in en begränsare (limiter) för att inte gravera alltför ”hett”, en åtgärd som förtog inspelningen åtskilligt av dess liv och kraft. Under gravering rattades det ofta med nivån, vilket förtog intrycket av musikernas dynamiska schatteringar. Men Stig ville nå närmare originalbandets kraft, renhet och liv än sådana metoder medgav.

Gravering av I speglarnas sal utfördes av Stig Carlsson med graverdosa Neumann ES-59 från originalband och originalbandspelare och utan begränsare. Spårtätheten styrdes manuellt, med ledning av simuleringar enligt ovan. Matrisering skedde på Europa Film AB. Den första upplagan skivor pressades på AB Alpha.

Upptagningens frekvenskurva anges av Carlsson vara jämn och utan toppar, rak igenom ± 3 dB från 20 Hz till 10 à 12 kHz.

Stig ville att skivan skulle spelas av med sedvanlig avspelningskorrektion enligt RIAA (IEC kurva 3) inräknat pickupelementets tonkurva (han ville att den som använde element med rörlig magnet från t ex Shure Brothers skulle använda rätt elektrisk last, dvs rätt impedans och kapacitans). Vid graveringen hade han med hjälp av sin Lund 1001 höjt diskanten med 3 dB utöver inspelningstonkurva enligt RIAA. Syftet var att höja dynamikomfånget. Om högtalaren har rak tonkurva rekommenderas därför på skivkonvolutet att diskanten vid avspelning sänks med 3 dB.

De första mikrospårsskivorna från 1948 och några år framåt var avsedda för avspelning med pickupelement utrustade med sfärisk nålspets med radie 25 µm. I speglarnas sal graverades för att spelas av med nålspetsradie mindre än 25 µm, noga räknat förutsätter spårväggarnas krökningsradier i enstaka avsnitt att nålspetsradien är mindre än 15 µm eller att elliptisk nålspets används.

Lateralhastigheten överstiger inte 20 cm/s och accelerationen inte 1000 g. Många, men långt ifrån alla, av 1966 års pickupelement borde därför kunna spåra skivan – om, och endast om, tillräckligt stor nåltryckskraft användes.

För ett fint modernt pickupelement med fineline-nålspets som Ortofon Cadenza Mono erbjuder I speglarnas sal inga svårigheter. Jag har även med gott resultat spelat av andra exemplar av skivan med stereopickupelement med vdH1-nålspets, som t ex Audio Note (Kondo) Io Limited.

Så hur låter det? En amerikansk auktoritet, som bland annat citerats i Toivo Burlins avhandling Det imaginära rummet (Göteborg 2008), har utnämnt Carlssons inspelning av I speglarnas sal till en av de bästa vokalinspelningarna under nittonhundratalet.

Att balansera bidragen från de många (och till karaktären så olikartade) ljudkällorna som ingår i detta framförande, med endast en mikrofon, borde i princip vara en omöjlig uppgift – men trots experternas utlåtanden kan ju humlan faktiskt flyga. Det finns recensenter som sätter flera av Stig Carlssons inspelningar högre än denna. Själv slås jag av livfullhet, plasticitet och kraft i återgivningen av solister, slagverk, kör och orkester. Här och var kan man, i likhet med den engelske recensent som första gången hört något av Wagner, utbrista: ”Glorious noises!”.

Verket är inte Blomdahls mest lättillgängliga – upprepad aktiv genomlyssning ger nya upptäckter (Miles Davis bemötte, enligt Duke Ellingtons Jag älskar musik, i Elisabeth och Lars Resbergs översättning, en kritisk dam ungefär så här: ”Det tog mej tjugo år av studier och övning att utarbeta det som jag ville spela vid det här framträdandet. Hur kan hon vänta sej att hon bara ska kunna lyssna i fem minuter och begripa alltsammans?”). Ge det en ärlig chans!

Temat för I speglarnas sal är efter snart sextio år sorgligt aktuellt. Framförandet är lysande. Det vackraste kommer på slutet.

Upp

Pono betyder välljud

Neil Young har fått mycket beröm för sina memoarer som kom i höstas. Boken handlar mycket om hans bilar och experiment med miljömässigare, gärna elektrifierad drift av bilar. Men Neil Young är också känd som en artist med osedvanligt god koll på äkta välljud. Hans mål är att lyssnarna får tillgång till musik i masterbandkvalitet, alltså höra inspelningarna som de faktiskt låter instudion, vid själva inspelningstillfället. En av hans idéer stavas Pono och är ett projekt med syftet att etablera en ny ljudstandard:

Pono är ett projekt för molnbaserad distribution av högupplösta strömmande musikfiler, som drivs bl a av Neil Young, som satt i styrelsen för Pacific Microsonics. Det företaget gjorde A/D- och D/A-omvandlare som fortfarande används av många celebra ljudtekniker. Pono är ett ord som används på Hawaii och lär betyda ungefär rättskaffenhet.
http://www.rollingstone.com/music/news/neil-youngs-pono-plans-take-shape-with-new-trademarks-20121219

Young bekämpar den typ av komprimering som används för att få inspelningar att låta starkt per radioutsändningar, och för att allt skall låta lika starkt från en låtlista i iTunes.

Pono använder MLP (Meridian Lossless Packaging) för högupplösta ljudfiler. En prototyp till spelare har visats. Tjänst och produkt skall lanseras till sommaren, är det tänkt.
http://www.audiostream.com/content/further-thoughts-neil-youngs-pono

Flera skivbolag har approcherats. Tonvikten har väl hittills legat på rock och pop.
http://www.rollingstone.com/music/news/neil-young-expands-pono-digital-to-analog-music-service-20120927

Lars Bäcklund

Upp

SD-fötter till OA-51?

Vi fick ett kritiskt mejl som ledde till en intressant diskussion. Ulf H som skrev:: ”Under OA-51 (på er hemsida) kan man läsa om (SD-) fötter. Det känns väl lite konstigt att läsa om fötter till en högtalare som är avsedd att hängas på väggen! Borde inte detta stycke strykas?” Men det tycker inte vi på CarlssonPlanet och så var diskussionen igång:

I vårt första svar till Ulf H listade vi 3 orsaker till varför SD-fötter är att rekommendera även till vägghögtalare:

1. Vid marknadsföringen av ursprungsmodellen poserar Stig vid en OA-51 placerad på en hylla i brösthöjd. Med SD-fötter hade den låtit bättre där, jag garanterar.

2. Många inklusive undertecknad lyssnar på OA-51 placerade på underlag som fönsterkarmar, hyllor, bord, pallar, kökssoffor osv – jag har sett mängder av mer eller mindre förnuftiga placeringar. I mitt eget fall är de f.n. placerade på varsin hembygd subwoofer (baserade på utrangerade, förstärkta och ombyggda OA-4-lådor med exakt samma fotavtryck som OA-51!) En annan medlem i ”Carlssonkretsen” i Stockholm har liknande placering men högre upp, på riktigt stora subwoofers.
I samtliga sådana fall behövs det SD-fötter eller dylikt för att uppåt fullt välljud.

3. Även vid vägghängning behövs ett par mjuka fötter nertill av SD-typ, detta för att isolera högtalaren och dess vibrationer från väggens dito.

Men Ulf gav sig inte:

”Jo den bilden finns ju i den broschyr från 1984 där jag har hämtat mina fakta angående OA-51 (observera för övrigt att Stig sitter ner på en stol!). Det står dock klart och tydligt ”Vägghögtalare” i bildtexten till skillnad mot ”Golvhögtalare” när det gäller OA-50 och OA-52. Så här skrev för övrigt dock Larsgöran Hedström i Musik & Ljudteknik nr 1 1982:

”Jag har under 2 månader haft ett par OA 51 tillgängliga. Först försökte jag med att ha högtalarna stående på en hylla. Men det visade sig när jag tog mod till mig och borrade hål i väggen för att fästa högtalarna som det är tänkt, direkt mot väggen, så blev återgivningen märkligt nog fylligare och bättre balanserad från bas till diskant. Före det att högtalaren hamnade på plats klingade OA 51 ganska tunt och anemiskt. Märkligt nog ändrades klangen påfallande när den hamnade dikt an mot väggen på en höjd av 90 cm från högtalarens undersida till golv”.

Med andra ord – om man inte har OA-51 hängande på väggen så hjälper nog inga fötter i världen! För övrigt förstår jag inte riktigt hur du menar – skall man ha fötter på baksidan av högtalaren när den är vägghängd. Det går väl inte!”

Och här är är CarlssonPlanets svar:

”Hej igen!
Då får vi väl gå lite djupare i frågan om vägghögtalare 🙂

Jag utgår nu i resonemanget från vad vi – Ljudtekniska sällskapet, SSC, akustiker osv – vet om ljudåtergivning idag, inte vad som gällde på 80-talet. Numera har man med hjälp av accelerator i en rad försök kunnat visa en kraftigt ökat distorsion i högtalarkabinetten vid placering direkt mot golv, bord, bänk, stativ eller vid vägghängning med t ex skruvar. Distorsionen är påtagligt mätbar. Inte bara i själva högtalaren utan den uppstår även i golv, bord, vägg osv pga att vibrationerna från högtalarkabinetten fortplantas till underlag via direktkontakten utan mjuka fötter. Och vad värre är, den distorsion som uppstår i underlag/vägg vandrar sedan också tillbaka in i högtalarkabinettet och försämrar på så vis ytterligare ljudet.

Det är alltså rent vansinne att – t ex som många hifi-skribenter i USA plägar – rekommendera montering av s.k. spikes under högtalarna. Ja, det är att göra sin musiklyssning och sig själv en björntänst!

Om man däremot placerar s.k. SD-fötter (finns under olika namn som t ex Vibra-feet) eller liknande mellan högtalare och underlag så släcks denna typ av skadlig distorsion ut redan i högtalarkabinetten, Och den olyckliga typ av korsbefruktande distorsion som uppstår vid direktplacering minimeras eller försvinner helt – beroende på hur noggrant man dimensionerar sina SD-fötter.

Alla seriösa ägare jag känner har sina OA-51 placerade just dikt an mot bakvägg som du föreslår. Men ingen har högtalarna hängda på väggen genom skruv eller dyligt utan man låter dem vila på ett underlag med någon typ av skyddsfötter emellan. Vid ett tillfälle har jag hört OA-51 hängda på vägg via skruvar utan dämpning och det var en mindre rolig upplevelse.
I vissa möbleringar kan dock vägghängning vara enda placeringsmöjlighet. Då innebär det en hörbar förbättring att montera ett par SD-fötter el liknande nertill bak på högtalarna, vilket hjälpligt minskar den vibrationsdistorsion som uppstår vid vägghängning. Nedre delen av OA-51 vilar dessutom tyngst mot väggen, vilket gör den här lösningen extra fördelaktig.
Lycka till!

Med vänlig hälsning”

Upp

Mellanhjulets mystik

Carlssonplanets nyhetsbrev har varit gratis nu sedan starten för 10 år sedan. I detta 87:e nyhetsbrev kan vi åter bjuda på en unik djuplodande artikel av SSC:s ordförande Lars Bäcklund kring intressanta ljudåtergivningsfrågor. Denna gång grottar han ner sig i mellanhjulets mysterier och problematik i olika analoga skivspelare. Och ja, texten är som vanligt förstklassig och fulltankad med källhänvisningar och webblänkar. Och nej, vi tar fortfarande inte betalt för materialet!

Mellanhjulsdrift och kantdrift, förr och nu

Mullerproblem, som modulerade nyttosignalen, bidrog till att prisvärda skivspelare med mellanhjul (Lenco, Dual, Elac, Perpetuum-Ebner, Delphon, Mørch, Pierre Clément, Rek-O-Kut m fl) försvann från marknaden. Det var svårt att tillverka lager och mellanhjul mm med tillräcklig precision.

Dual 1019 testades av LTS med utmärkt resultat. Efterföljaren 1219 skrev jag om i Musikrevy 1970 (det testade exemplaret uppvisade inte lika bra mätresultat som flera ex av 1019, men lät stadigt och var lättlyssnad och komfortabel för användaren – det senare ville jag framhålla). Dual och PE (Perpetuum-Ebner) samt Elac Miracord 50H (testad av LTS 1969) trängdes undan av remdrivna skivspelare från t ex Thorens. Men alla remdrivna skivspelare känntecknas i mindre eller större grad av momentant svaj när remmen sträcks eller slirar.

Dual och PE har 2009 ägnats en bok på tyska, Schwarzwälder Präzision von Weltruf, med undertiteln Aufstieg und Niedergang der St. Georgener Phonoindustrie, som kan erhållas för €30 från författaren norbert.kotschenreuther[at]web.de eller från Deutsches Phonomuseum.
http://www.audio.de/news/buch-ueber-dual-schwarzwaelder-praezision-von- weltruf-368550.html
http://www.st-georgen.de/,Lde/384281.html

Rek-O-Kut (som slutade tillverka sina klossiga och mullriga mellanhjulsskivspelare 1963) med flera övergick därför till andra lösningar, vanligen drift med mjuk elastisk gummirem som filtrerade bort motorvibrationer på ett sätt som inget gummihjul förmådde.
http://members.myactv.net/~je2a3/roktips.htm

Fördelen med enkelt hopkomna apparater som t ex Rek-O-Kut Rondine Jr är att renovering kan ske med relativt enkla medel.
http://www.stereophile.com/content/listening-120

Konkurrenter från Thorens och Garrard är mer komplicerade till sin uppbyggnad, men presterar i gengäld, när de ställts i gott skick, desto mer. Motor med stort vridmoment är en gemensam beståndsdel hos de bästa mellanhjulsskivspelarna och bidrar till den känsla av kraft, attack och stabilitet som kan upplevas sedan dessa sakkunnigt renoverats.

Nålspetsens med modulationen varierande friktion mot skivspåret (på engelska stylus drag) påverkar ljudupplevelsen vid skivavspelning. Örat och hjärnan är mycket känsliga för momentana tonhöjds- och styrkeförändringar. Lätt skivtallrik och svag motor medför stora effekter, som är lätta att uppfatta eftersom de är kortvariga. Tung skivtallrik förlänger plågan utan att helt lösa problemet. Det är samverkan mellan tillräckligt vridmoment och därtill anpassad effektiv massa hos skivtallriken som brukar anses vara hemligheten bakom ljudet hos de bästa mellanhjulsdrivna skivspelarna.
http://www.teresaudio.com/manuals/teres_speed_tech.pdf

Den kraftiga motorn avger vanligen ordentliga vibrationer och dessa kan ge upphov till svaj och lågfrekventa störningar (på engelska rumble). Rörelser i höjdled påverkar avspelning av stereoskivor (och av monoskivor) med stereo-pickupelement. Sidledsrörelser är ännu värre. Motorn kräver ofta regelbunden smörjning och måste ha rak centrerad axel. Mjuka motorupphängningar med lämpliga egenskaper behövs.

I förbifarten brukar entusiaster satsa på ny plint med bättre vibrationsuppsugande egenskaper.
Flerskiktsmaterial av hoplimmade plywoodskivor favoriseras av många hembyggare, men även material som mjuk flerskiktad täljsten förekommer.
http://www.oswaldsmillaudio.com/Products/plinths.html
http://www.slatedeck.com/

Givet ansträngning, kunskap och pengar kan en gammal mellanhjulsskivspelare t o m bli bättre än ny. De bästa försvarar fortfarande sin plats, särskilt för avspelning av monoskivor. Många passar bra för avspelning av 78-varvare. Alla kräver löpande underhåll!

Praktiska råd för renovering av äldre skivspelare:
http://www.svalander.se/tips/renoveringstips.htm

Mellanhjul från olika skivspelare kan renoveras, bl a genom försiktig precisionsslipning; vid behov läggs på ny slitbana. För att hitta amerikanska leverantörer kan man t ex googla på Farichild turntable.

Hjälp finns på närmare håll. Se t ex http://www.svalander.se/vinyl/remmar.htm#hjul

Lenco L75 (som kom 1970), med flera modeller med den tyngre skivtallriken från denna välkända tillverkare (som fanns i Oberburg i Schweiz), har fått nya tillskyndare, och restaureras nu flitigt. Moderna apparater med namnet Lenco har inget att skaffa med de klassiska skivspelarna. Kanadensaren Jean Nantais har entusiasmerat många för upprustning av klassiska Lenco-skivspelare.
http://www.idler-wheel-drive.com/about/
http://en.wikipedia.org/wiki/Lenco_Turntables
http://www.lencoheaven.net/
http://www.freewebs.com/bornin50/

Ofta anförd fördel: Varvtal kan regleras steglöst inom tillräckligt stort område. Den relativt tunga skivtallriken drivs av ett mellanhjul som ligger an mot en avsmalnande motoraxel. Lenco-skivspelarna användes t ex av dansskolor för att kunna välja tempo (tonart ansågs tydligen inte så betydelsefull i de kretsarna).

Nackdel: Motorupphängningen är inte bra, och kring den finns en resonanskammare. L75 får ses som ett ypperligt halvfabrikat, vilket förklarar mångfalden av förbättrade reservdelar och ombyggnadsförslag.

I mitt tycke (jag erkänner att en av mina skivspelare är en Lenco) är dess största fördel att begagnade exemplar kan köpas billigt och någorlunda lätt förses med bättre tonarm med mera. Man kan få dit en Linn Ittok LVII (eller den bättre LVIII) med hjälp av metallfil…

Ägare av L75 och andra modeller med den tyngre skivtallriken behöver inte känna sig övergivna. Förbättrade komponenter, t ex skivtallrikslager, nytillverkas.
http://www.artisanaudio.co.uk/Brands/Artissan%20Audio/Lenco/lenco.html

Ny verkplatta tillverkas av Peter Reinders i Nederländerna.
http://www.ptpaudio.com/ptp-audio.html

Bra nätdel och bättre plint kan avsevärt förbättra ljudet. Nya konstruktioner för plint och fundament har publicerats.
http://www.lenco-lovers.com/
http://homepage.ntlworld.com/maddogmcq/myart/lencoheaven/
http://www.btinternet.com/~a.d.richarson/hifi/lenco/lenco_land.html
http://www.freewebs.com/bornin50/index.htm

Flera företag rustar upp och modifierar Lenco L75. Se t ex Inspire Enigma, PTP Solid 9 eller Solid 12, skivspelare från Jean Nantais eller OMA Anatase.
http://www.inspirehifi.co.uk/enigma.html
http://www.ptpaudio.com/products.html
http://www.idler-wheel-drive.com/models-and-pricing/
http://www.oswaldsmillaudio.com/Products/turntables.html

Mørch GS 6 är en utmärkt dansk skivspelare. Den påträffas nu med långa mellanrum på begagnatmarknaden, och är väl värd att rustas upp.

Delphon tillverkade i Danmark skivspelare för hemmabruk. Deras studioskivspelare är numera eftersökta rariteter.

Thorens lade tyvärr i slutet av sextiotalet ner version II av klassiska TD 124; som i ur-version tillverkats 1957–1965. De var tekniskt avancerade, med bl a virvelströmsbroms.

Äldre skivspelare från Thorens drevs med kugghjul och kunde inte mäta sig med Garrard 301. Sedan dess strider två läger om vilkendera som är bäst.

Stig Carlsson föredrog av dessa två TD 124, bl a eftersom den knappast fortade sig under drift. När han besökte Gunnar Lindells hem tittade han gillande på Lindells skivspelare, vars motor ständigt var i gång.

Manualer: http://service.thorens.de/
Några manualer finns även på http://edimba.tripod.com/PDF/PDF.html

Delar nytillverkas nu av ett flertal företag, t ex lager från den schweiziske begagnatskivhandlaren Jürg Schopper. En av hans nöjda kunder är Art Dudley, mångårig användare av Linn LP 12, som i sin kolumn Listening i Stereophile beskrivit sina erfarenheter av modifierad TD 124.

Man kan exempelvis montera omagnetisk skivtallrik, så att mera brumfältkänsliga pickupelement kan användas med äldre TD 124 (som hade järntallrik). Eller glastallrik. Eller mellanlägg i kork. Särskilt viktigt är att byta de små svampliknande gummistyckena.

Lagret av original-motorer tog slut 1977, men goda motor-alternativ finns, t ex Pabst Aussenläufer (känd från t ex de holländska skivspelarna jobo prof och Acoustical eller engelska Voyd), som har bättre svänghjulseffekt.
http://www.analogue-classics.com/html/thorens_td_124.html

Pabst Motoren, som finns i St Georgen i Schwarzwald och 1992 köptes upp av EBM, levererar fortfarande motorer bl a till Brinkmann och andra ambitiösa skivspelartillverkare.

Man behöver inte längre oroa sig för tillgång till reservdelar. Thorens har omstartats och säljer nu ett flertal modeller av skivspelare, förstärkare m m. Reservdelskatalogen är fem cm tjock.

Mer om reservdelar:
http://www.rolf-kelch.de/index.html
http://www.schopper.ch/static/services/z_top_audio/Neutrik/Thorens_Uebersicht.html
http://www.thorens-td124.dk/

Jämfört med Garrard 301, men beroende på respektive skick, händer det att en TD 124 erbjuder en mer neutral och balanserad återgivning utan att låta ett dugg tråkigt. Detta förutsätter stadigt fundament och placering tillräckligt långt från högtalare. Jag har hört vackert mono-ljud från kärleksfullt renoverade TD 124 med delvis nytillverkade komponenter. Aktiviteten på detta fält ökar nu. Prisnivån är i ökande.

Men titta på skivspelarens serienummer och rådfråga någon expert före eventuellt köp, respektive innan stora satsningar inleds. Många, men inte alla, versioner är värda att satsa stora summor för att restaurera till bättre-än-ny.

Flera restaureringsvärdiga modeller med mellanhjul har tillverkats, t ex TD 135.

Nätdel, t ex Garrard 301/401 Archivist 78 rpm Special, anser en del den vara värd att komplettera med. Jag saknar erfarenhet av denna kombination.

Plint och tonarmsmonteringsplatta har fullt märkbar betydelse för ljudet, och många förslag och produkter står att finna. Dr Martin Bastin i England gör en ovanligt bra plint och andra delar till mellanhjulsskivspelare. Han tar bra betalt, och är svår att nå; den som har seriöst intresse av en sådan plint kan försöka skicka telefax till 0044 1584 823446

Placerad på lågt mycket stadigt bord på mycket stadigt golv, eller på en optimal plattform på mycket stadig vägg, har jag hört vackert ljud från sådana kombinationer.

Många andra förslag till modifiering och komplettering samt inbyggnad florerar.
http://www.theanalogdept.com/thorens_gallery.htm

Mycket mer finns att säga om de klassiska skivspelarna från Thorens. Se bok av Joachim Bung: Swiss Precision, andra upplagan (ISBN 978-3-00-021162-1). Bung nämner för övrigt även andra mellanhjulsbestyckade skivspelare.

Mer information, åsikter och historik:
http://www.soundfountain.com/amb/td124page.html
http://www.theanalogdept.com/thorens_data.htm
http://www.stefanopasini.it/images/Thor1215.pdf

På tyska:
http://www.thorens-info.de/html/seiten-ubersicht.html

Garrard modell 301 (three on one, dvs tre hastigheter i en), som tillverkades 1954–1965, rustas upp och modifieras av t ex engelska Loricraft och japanska Shindo och Zenn. Virvelströmsbroms medgav finjustering av varvtal ± 2 %. Med dåtidens plintar gav den för mycket muller för stereo-skivlyssning och en något beslöjad diskant. Den kan modifieras!

Muller kan minskas genom byte av skivtallrikslager med flera åtgärder. I renoverat skick erbjuder 301 ett ljud med härlig attack och kraft, särskilt i mellanbasen.

Stig Carlsson hälsade med glädje ankomsten av detta verk, men hans mätningar visade att dess varvtal ökade efter fininstäållnig med stroboskop. Efter en kvart hade varvtalet typiskt ökat med 0,4 %. Rumble var högre än för TD 124. Senare kunde han uttala sig positivt om det ljud som kunde åstadkommas med denna klassiker i bra plint med lämplig kombination av tonarm och pickupelement. Men ännu mer än som var fallet för TD 124 och TD 134 var de flesta installationer av Garrard 301 känsliga för akustisk återkoppling och i synnerhet för fotsteg och hopp på gungiga golv.

Historik:
http://www.hi-fiworld.co.uk/hfw/featureshtml/garrardhistory.html
http://www.garrard501.com/history.html

Garrard tillverkade därefter modellen 401 (1965–1977) som hade bättre brumskärmad fyrpolig induktionsmotor och omagnetisk skivtallrik. Virvelströmsbroms medgav finjustering av varvtal ± 3 %.

På nätet finns massor av länkar om den precisionstillverkade Garrard 301 och den imponerande konstruktionen 401. Exempel:
http://home.earthlink.net/~transcrubbers/id2.html

Konstruktionsprinciper bakom Garrard 401: se artikel av Edmund W. Mortimer i Plessey-gruppens dåvarande tekniska tidskrift Component Technology, juli 1967, med titeln Design of transcription turntables. http://home.earthlink.net/~transcrubbers/id18.html

Det finns exemplar av 301 och 401 med mycket lågt rumble, även vid stereoavspelning. Upprustning är värt besvär och pengar, i synnerhet om mono-avspelning prioriteras. http://www.members.iinet.net.au/~quiddity/audio/Garrard301_2.html
http://www.6moons.com/audioreviews/garrard/301.html

Skivtallrikslagret kan behöva åtgärdas, någon gång bytas, ibland smörjas – observera: med rätt fett eller olja för respektive skivspelarversion.

Motorn är enfas tvåpolig av induktionstyp och ger rätt mycket störningar över ett brett frekvensområde, med en topp vid 100 Hz.

Nätdel: Motorvibrationer minskar vid drift med 180 V ren sinusspänning; de för ändamålet avsedda nätdelarna Loricraft PSU 301 AR och Garrard 301/401 Archivist 78 rpm Special har gott rykte.

Den som är behörig att arbeta med starkström kan försöka sig på ett hembygge. Flera mer eller mindre vildsinta förslag finns. Ett exempel:
http://www.members.iinet.net.au/~quiddity/audio/garrard301.html

Plinten har egenskaper av största vikt för det hörbara resultatet. Det är ingen god idé att effektivt vidarebefordra motorvibrationer till tonarmen, något som sker i många installationer. Många leverantörer finns, och massor av hembyggen – varav en del plagierar Cain & Cain.
http://www.cain-cain.com/plinth/index.html

I grova drag verkar det finnas tre skolor: tung (täljsten, Martin Bastin m fl), medium (Loricraft, med motorn placerad på en styv och lätt 25 mm verkplatta som fjädras av luftkuddar; ramen är av 28 mm solitt hårdträ) och lätt. Skolstrider fortgår.

De avsevärda motorvibrationerna behöver överföras till värme, utan att klangförsämrande resonanser uppstår. Som för alla skivspelare behövs även skydd mot akustisk återkoppling och inverkan av stomburna vibrationer.

Shindo gör en lättare plint, för vilken mycket arbete lagts ner på att prova ut kombinationer av delar som erbjuder hygglig dämpning av alla störningsfrekvenser.
http://www.loricraft.com/faq.html#plinth

Modifierandet har inslag av voodoo
http://www.positive-feedback.com/Issue25/garrard_401.htm
http://www.6moons.com/audioreviews/garrard2/garrard2.html
http://www.6moons.com/audioreviews/garrard3/garrard.html

Lyssningsintryck från måttligt modifierad 401:
http://www.hi-fiworld.co.uk/hfw/featureshtml/garrard401revived.html
http://www.hi-fiworld.co.uk/hfw/featureshtml/garrard401sndqual.html

Studioskivspelare med mellanhjul, som amerikanska Fairchild, Harris, Russco, RCA och Sparta, Gates/Harris, Gray, stora tyska EMT 927 (de första från 1950 hette R 80) och den mindre 930, Italien-tillverkade Telefunken PS80 och PS81, franska Bourdereau, australiska Orpheus Silex och Commonwealth Electronics med flera, hade i regel utmärkta klangliga egenskaper förutsatt god vård som i många fall håller muller inom rimliga gränser, särskilt för mono-avspelning. De flesta sådana verk är svåröverträffade för avspelning av 78-varvsskivor och kommer efter renovering till sin fulla rätt i en stadig flerskiktsplint (constrained layer, CLD).

De blev dock mycket dyra i tillverkning, på grund av extrema krav på mekanisk precision, och de sista försvann från marknaden under 1980-talet. EMT är mest välkända.
Den som vill använda en studioskivspelare för hemmabruk behöver sätta sig in i ett antal detaljer. Tonarmen har för äldre exemplar endast kablage för mono-pickupelement, specialskal kan behövas, inbyggd förstärkare (vanligen för 600 ohm balanserad anslutning) kan behöva renoveras, varvtalsstyrning kan nu ske elektroniskt, och så vidare.
http://www.stefanopasini.it/Audio_index_Main.htm
http://www.emt-profi.de/multiconverter_du_937.htm
http://www.jpvanvliet.nl/139frame.html
http://www.russcoturntables.com/

Många av dem har haft ett hårt yrkesliv. Exempel på restaurering:
http://home.earthlink.net/~russcoinfo/cm.html

Mellanhjulsskivspelare och kantdrift nytillverkas
För övrigt tillverkar nu Loricraft på beställning en mycket dyr skivspelare med precisionsmotor och mellanhjul, med enligt ett tyskt test mycket goda egenskaper, kallad Garrard 501.
http://www.garrard501.com/aud1005_p0120_Garrard501.pdf
http://www.garrard501.com/garrard501.html

OMA Saskia är en nyhet vars konstruktör Win Tinnon i efterhand upptäckt att andra varit före med detaljer som vibrationsdämpande åtgärder och trefasmotor med fin drivelektronik. Motorupphängningen liknar den som användes av danska Delphon, O-ringar i skivtallriken har andra använt etc.
http://www.oswaldsmillaudio.com/Products/turntables.html

Harry Weisfeld på amerikanska VPI, som länge valt remdrift, presenterade januari 2008 Rim Drive: stort drivhjul med O-ring ligger an mot skivtallrikskanten. Drivhjulet sitter på samma axel som ett svänghjul drivet av två induktionsmotorer, motorlösning känd från samma företags remdrivna skivspelare HR-X.

Kantdrift, som även används av Teres med den mångpoliga ”direktkopplade” Verus-motorn, är verkligen ingen nyhet, jämför med amerikanska D&R och med 1950-talets svenska SELA 523 och 524!

Återstår att se om detta blir en övergående fluga. Med modern motorstyrning bortfaller behovet av mekanik för hastighetsväxling, och amatörer kräver inte snabbstart. Med datorstyrd tillverkning av den extremt precisionskrävande mekaniken är det möjligt att erbjuda mellanhjuls- och kanthjulsskivspelare med för ändamålet lämpliga motorer (som har tillräckligt vridmoment och minimala vibrationer). En annan fråga blir vilka priser som tas ut.

Upp

Inga kommentarer än.

Lämna ett svar