OA-5 Typ 3 är klar
Sonabs Gunnar Lindell död
Stig och klangen 7: Mono eller stereo (1)
Edenholm om Sonab R7000
Rekommenderad Mahlersymfoni
OA-5 Typ 3 är klar
Nu är även filtret till OA-5 Typ 3 slutgiltigt utvärderat och beslutat av SSC vilket innebär att alla ägare av OA-5 typ 2 med full tillit kan uppgradera sina gamla ädelstenar till modernt ortoakustiskt ljud av utmärkt kvalitet. Den betaversion av högtalaren som spelades i Radiohusets studio 4 i våras hade ett något högre värde på filterkondensatorn, men efter utförliga lyssningstester och mätningar har SSC nu givit slutgiltigt klartecken även till filtret. Vid det sista utvärderingsmötet häromdagen lät högtalaren helt enastående bra och SSC tror att Typ 3 har kapacitet att bli en ovanligt omtalad och älskad högtalare:
Ja, det var som om raggen reste sig kollektivt på alla deltagare samtidigt när den slutgiltigt modifierade, kontrollmätta och testade OA-5 Typ3 kopplades in i SSC:s referensanläggning häromkvällen. – Vilket ljud! utbrast de garvade hifi-männen en efter en och bara skakade på sina huvuden. Det borde ju inte gå, med bara ett par cirkelsågade hål i botten, en låda tunn som fnöske, en grundkonstruktion från mitten av 60-talet. Det borde inte gå, men faktum är att ljudet från den färdiga OA-5 Typ 3 är så enastående luftigt, plastiskt och organiskt att man liksom tappar lusten att diskutera hifi och bara vill lyssna på musik, musik, musik.
Frekvensutsträckningen och effekttåligheten räcker fullgott för att illusionen av t ex en fullstor symfoniorkester ska kunna uppstå i rummet. Ljudet kastas runt i rummet på det äkta Sonabsättet, men genom de Y-monterade diskanterna och den höga kvaliteten på de nya elementen och filtren så blir stereobilden långt mer exakt och har vuxit stort i alla ledder, åt sidan, bakåt, uppåt och även framåt mot lyssnaren. Den vaga tendens till lite näsvist ljud som fanns i betaversionen i våras är nu helt borta och fram träder en högtalare som mäter – och upplevs som – helt frekvenslinjär och neutral men som samtidigt ger ett så levande involverande musikljud att varje mänska som hör den hajar till och börjar fråga. Även besökare helt utan musikintresse!
Var och en kan nu alltså plocka fram sina gamla Sonab OA-5 (helst Typ 2) – eller inköpa ett begagnat par – och enkelt bygga om dem till ett par musikförmedlare som med nuvarande höga klass på element och filter kommer att kunna skapa njutning en livstid.
För alla som vill läsa mer kring den färdiga modifieringen och hur man gör om sina gamla OA-5:or finns det nu en särskild modellsida för OA-5 Typ 3 här:
https://carlssonplanet.com/oa5iii.php
Sonabs Gunnar Lindell död
En av Sonabs grundare, Gunnar Lindell, har gått ur tiden. Lindell hörde till dem som övertalade Stig Carlsson att ta fram OA-5 varefter han var med och skapade Sonab, och han blev snabbt en förgrundsgestalt i det som skulle bli det svenska hifi-undret. Jan Ohlin, en medgrundare av Sonab och tidigare ordförande i LP-Klubben (som tillsammans med Magnetofonklubben bildade Ljudtekniska Sällskapet), har vänligen tillställt oss en runa. Här tecknar Jan Ohlin minnet av Gunnar Lindell.
Gunnar Lindell har avlidit i en ålder av 75 år. Han var en av förgrundsgestalterna i Sverige när det gällde att sprida kännedom om god ljudåtergivning i hemmiljö. Efter skolgång i Enskede och Adolf Fredriks musikklasser samt ingenjörsexamen från Stockholms Tekniska Institut började Gunnar arbeta med ljudteknik på Europafilm. 1956 flyttade han till Elfa som hade en av Stockholms första hifi-butiker. Under sin tid på Elfa byggde Gunnar upp ett stort internationellt kontaktnät inom ljudbranschen med representanter för marknadsledande produkter som Thorens (skivspelare), Revox och Nagra (bandspelare) och Dynaco (förstärkare och FM-tuners).
Vid denna tid började namnet Stig Carlsson bli känt i hifi-kretsar. Baserat på mätmetoder som han tagit fram vid avdelningen för elektroakustik på KTH hade Stig Carlsson konstruerat högtalare som möjliggjorde musikåtergivning av helt annan kvalitet än tidigare. En av hans första konstruktioner, den s.k. kolboxen, blev legendarisk men var dyr och ansågs av många vara ful och svårplacerad. Tillsammans med en kollega på Elfa, Jöran Fredberg, lyckades Gunnar övertala honom att ta fram en enklare variant som skulle kunna säljas till ett betydligt lägre pris (även i byggsats) och ändå behålla det mesta av kolboxens fina egenskaper.
Resultatet blev känt som Sonab OA-5.
I mitten av 60-talet hade Gunnar och Jöran lämnat Elfa och startat företaget Sonab för att tillverka och sälja Stig Carlssons konstruktioner. Efter hand utvidgades sortimentet med andra komponenter som skivspelare, receivers och kassettdäck så att man kunde erbjuda en komplett Sonab-anläggning som erbjöd en, speciellt i relation till sitt pris, synnerligen hög återgivningskvalitet. Dessutom i en design (av Lars Lallerstedt) som många fann estetiskt mycket tilltalande.
Under ett antal år var satsningen mycket framgångsrik. Carlsson-ljudet blev ett begrepp och högtalarna såldes i stora antal, framför allt i Sverige men även på export. Men expansionen av tillverkningen ledde till problem med finansieringen vilket så småningom resulterade i att Sonab togs över av Statsföretag och grundarna tvingades lämna företaget. Trots att Stig Carlsson tog fram många nya lyckade konstruktioner inom ramen för sitt avtal med Sonab lyckades inte Statsföretag driva verksamheten på ett lönsamt sätt utan sålde företaget och i slutet av sjuttiotalet tillverkades de sista Carlsson-högtalarna under Sonabs namn.
Satsningen på Sonab blev alltså inte så lyckosam för Gunnars egen del som han antagligen hade hoppats. Men man kan ändå hävda att hans insats i allra högsta grad blev av bestående värde. Många Sonab-anläggningar står fortfarande i svenska hem och sprider ett välljud som inget av dagens stereo-paket kommer i närheten av. Dessutom kan den händige innehavaren av ett par OA-5:or eller andra Sonab-högtalare från 60-70-talet på hemsidan CarlssonPlanet hitta anvisningar på hur de kan uppgraderas till superb kvalitet, sedan Stiftelsen Stig Carlsson har tagit fram nya högtalarelement som gör detta möjligt.
Så sent som i våras anordnade Ljudtekniska Sällskapet och Stiftelsen Stig Carlsson gemensamt en Carlsson-dag i Radiohusets Studio 4 i Stockholm. Mötet var mycket välbesökt och på programmet stod bland annat just frågan om uppgradering av gamla Sonab-högtalare, framför allt OA-5. Gunnar var närvarande och kunde bidraga med minnen från de avgörande åren i slutet av 60-talet.
Gunnar var en person med mycket breda intressen. Förutom musik och ljudåtergivning kan man speciellt nämna historia och all former av teknik och naturvetenskap. Hans vänfasthet tog sig ofta uttryck i att han, när han läst en artikel som han trodde skulle intressera någon av hans vänner, helt enkelt rev ut artikeln och postade den med en anteckning Har du sett det här? eller Det här bör du läsa!. Något som ofta ledde till långa och stimulerande telefonsamtal om frågan.
Tomrummet efter Gunnar känns stort och sorgligt.
Jan Ohlin
Stig och klangen 7: Mono eller stereo (1)
I höst har ljudåtergivning i mono åter kommit i ropet ffg sedan 60-talet. En av orsakerna är förstås den dyra CD-boxen med Beatles i enbart mono. Boxen innehåller material som ursprungligen utformats för mono-lyssning och blev en uppenbarelse för många som bara hört de sämre stereoversionerna. Stig Carlsson var på 60-talet föregångare i det mesta, men invände mot avarterna när stereofoni marknadsfördes. Han hörde till dem som sist övergick till att spela stereoskivor.
I senaste numret av Hifi&Musik är Stig Carlsson och Kolboxen omnämnda i en artikel om monoljud, och i vår stora artikelserie ”Stig och klangen” har SSC:s ordförande Lars Bäcklund nu nått fram till detta heta ämne – Mono eller stereo? Vilket också är titeln på dagens artikel (den första av två):
Stig: mono eller stereo? Del 1
Att få lyssna till 3080 år gamla monoskivor hos Stig Carlsson var en stor upplevelse av friskhet, kraft, attack, stadighet, musikanteri, rumsinformation och närvarokänsla.
Han visste vad han gjorde, något som det klingande resultatet bekräftade. Mycket av det nödvändiga kunnandet har idag fallit i oförtjänt glömska, därför presenteras denna berättelse.
Bland källorna märks Stigs bok- och tidskriftssamling och efterlämnade anteckningar samt mätningar och lyssningsanteckningar från gemensamt arbete från 1970-talet och framåt.
Stig var inte lagd för att skryta och docerade aldrig, så man fick dra ur honom information om många aspekter av ljudåtergivning. Han hade skaffat sig ett kunnande som torde ha varit unikt vad gäller kombinationen av djup och bredd. Därför kan en artikelserie av detta slag bara krafsa på ytan av vad han gjort, förstått och upplevt i detta sammanhang.
För formler och diagram hänvisas till tidigare nämnd bok av Harry F. Olson. En sammanfattning finns i läroboken Elektroakustik av Johan Liljencrants och Svante Granquist som används i kursen DT2400 Elektroakustik vid KTH. En bearbetad version av dess kapitel om skivspelaren återfinns i Musik & Ljudteknik nr 3 2009. I samma nummer omtrycks rikt illustrerade artiklar av Ingvar Öhman om optimering av vinklar, sträckor och krafter vid skivavspelning.
Vid läsning av texter om skivavspelning kan man få för sig att projektet är ogenomförbart på grund av alla fällor och fel som har analyserats och beskrivits. Lyckligtvis är det dock alls inte omöjligt att komma nära originalbandets kvaliteter vid skivavspelning!
Platt stereo vs rumslig monofoni
Hellre bra mono än dålig stereo, skrev Simone de Beauvoir. Hon var inte ensam om den åsikten. Särskilt under det första årtiondet efter stereoskivans lansering 1958 kunde det låta gräsligt illa om stereoskivor i svenska hem.
Nu när mycket kunnande vad gäller analogteknik fallit i glömska påträffas åter horrörer vid vinylavspelning. Men nutidens bästa vinylavspelning är svår att skilja från masterbandets klang, om skivgravering, matrisering och pressning skett utan fusk eller slarv.
Tidiga stereoinspelningar kunde överdriva separationen från vänster till höger genom panorering av signal från flera mikrofoner, med platt bred ljudbild, pingpongstereo eller hål i mitten som följd. Inspelningar, särskilt med de första årtiondenas återgivningsteknik, kunde låta plattare, tråkigare, mesigare och mer förvrängda än motsvarande mono-versioner.
Det grekiska begreppet stereos har en ursprunglig betydelse av fast eller solid, som t ex om upplevelsen av en sten man håller i handen. Efterhand fick ordet bibetydelsen av utbredning i tre dimensioner. Stereoskopi är att uppfatta ett föremåls höjd, bredd och djup genom analys av informationen från två ögon. Den illusion som kan skapas vid tvåkanalstereofoni bygger på örats och hjärnans avkodning av ljudinformation som når lyssnaren.
Stig visade att ljud från en högtalare placerad vid vägg i ett ordinärt vardagsrum kan ge ett tredimensionellt intryck om högtalaren har lämpliga egenskaper och om inspelningen innehåller information som hjälper upp illusionen.
I regel använde Stig från och med sjuttiotalet bägge högtalarna i anläggningen, men slog ofta samman kanalerna i förförstärkaren vid mono-spelning. Visserligen uppträder då en bashöjning för lyssnare i mittposition, men Stig satt ändå ogärna där. Hans favoritplats var rätt långt till höger, med tonkontroll greppberedd.
Sitt decennielånga motstånd mot stereoskivan såg Stig vid mitten av 1980-talet som ett stort misstag. Först då fanns det i mera spritt bruk förstärkare, skivspelare och andra komponenter i återgivningskedjan som kunde göra en bra stereoinspelning full rättvisa. Stig hade inte förutspått vad t ex tetraederformiga nålar med lång anläggningsyta och liten krökningsradie skulle komma att betyda för renare ljud och bättre rumsinformation från skiva.
Å andra sidan hade han rätt i att monoskivan vid avspelning ger lägre distorsion och högre dynamik. Den som hört de bästa nya 45-varvsskivorna med 30 cm diameter och goda mono-inspelningar, återgivna med en bra äkta mono-pickup, vet vad jag talar om.
En kanal eller fler?
När stereoskivan kom fanns inga möjligheter att avkänna all den information som de bästa stereoskivorna besatt. Gravering av stereoskivor var mycket svårare än monogravering, och det tog till mitten av sjuttiotalet (Neumann SX-74) innan graverhuvuden utvecklats till bättre egenskaper.
Om många ypperliga monoskivor graverats med fina rörförstärkare som hade måttlig uteffekt, t ex 60 W, fick stereograververken så småningom 400 till 600 W-förstärkare med omstridda klangliga egenskaper. Olika metoder för att förenkla skivgraverandet infördes, med tråkiga effekter för klangen. Sammanläggning av kanaler i basen för att undgå problem med motfasinformation som riskerade att lyfta graververktyget ur spår genomfördes; effekten blev försämrad rumsåtergivning, det som stereoskivan lovat ge.
Fler kanaler ger mindre spatial distorsion?
Frånvaro av information som ger en uppfattning om ljudkällornas utbredning och placering i upptagningsrummet, och om dettas akustiska egenskaper, kallas rumslig förvrängning av en del författare. Men när två- respektive fyrkanalljud skulle marknadsföras argumenterades det för att man kunde satsa mindre kvalitet på varje kanal, helheten blev i alla händelser bättre än för monofoni.
Kjell Stensson morrade 1962 i Radio & Television om invändningarna mot stereoskivans mindre rena ljud från distorsionsjägarkretsar. Han framhöll att frånvaron av riktnings-information vid mono-avspelning, som gjorde det svårt att t ex särskilja olika stämmor, också var ett slags distorsion.
Senare tids förespråkare av mångkanalljud, t ex 12.2 (10 kanaler är lagom, man vill ju förstås ha med höjdledsinformationen!) ger den logiska fortsättningen av resonemanget. Den som vill veta mer om mångkanalsåtergivning rekommenderas skrifter av Tomlinson Holman, fader till THX-ljudet och en gång konstruktör av den av mig omtyckta förförstärkaren Apt Holman.
Mono med god rumslighet
Vissa mono-inspelningar, särskilt Stigs egna, kunde vid lyssning hemma hos honom ge ett intryck av stort och fritt ljudfält och en närvarokänsla som närmade sig stereo-upplevelsens kraft. Hur kunde detta vara möjligt?
Man kunde då kortvarigt spekulera i tonkurveskillnader mellan högtalarna i olika riktningar som orsak, eller tidsförloppskillnader genom att elliptisk nålspets inte överallt läser av kanalernas information med den samtidighet som det annorlunda utformade graververktyget åstadkommit men snart slutade även ljudtekniskt orienterade gäster fundera, och bara njöt.
I andra anläggningar, som inte kan återge rumslighet med större framgång, är det i stället monoskivans attack och auktoritet som kan frappera, förutsatt god skivavspelningsteknik.
Stigs mono-skivor fick med tiden egen grammofon
Stigs utrustning för avspelning av äldre grammofonskivor var noga vald (tonarmens effektiva massa och andra egenskaper, pickupelementets fjädringsmjukhet och andra egenskaper) och injusterad (vinklar, krafter mm). Ortofon typ C med olika nålspetsar favoriserades länge för monoskivor tillsammans med Thorens TD-124.
Pickupelementet var vid avspelning av 78-varvsskivor Shure V-15/IV (som inte längre tillverkas) med biradialnålspets VN78E. Under sin tid på Torkel Knutssonsgatan på Söder i Stockholm använde Stig för 78-varvsskivor först Thorens TD-125, därefter Technics SP-10 i plinten SL-1000 monterad på stenskiva på stadig väggkonsol. Tonarm var Ortofon AS 212, senare Technics EPA-100, med horisontellt vinkelfel minimerat enligt Löfgrens formel.
Tonkurvan optimerades genom rätt kapacitiv och resistiv last samt med rätt avspelningskorrektion. Klangintrycket justerades finkänsligt med tonbalanskontroll.
Förförstärkare var länge Lund Ortho-Acoustic Systems 1001. Under 1970-talet använde Stig i stor utsträckning sin egen FET-förförstärkare, som även den hade tonbalanskontroll. På senare år spelade han mono-skivor med en för honom specialgjord amerikansk förförstärkare, baserad på LNP-2, utrustad med mycket flexibla tonkontroller. Med andra förförstärkare kompletterades kedjan med tonbalanskontroll, som hade fasta lägen.
Stig välkomnade alla möjligheter till förbättring av inspelning- och återgivningskedjan. Massor av apparater och komponenter utvärderades, och de flesta förkastades. Ett exempel på Stigs lusta efter god ljudåtergivningsapparatur får räcka. På kvällen samma dag som grundarna av Sonab lyckats ordna finansieringen efterlyste Stig i telefonsamtal med den i oktober 2009 tyvärr avlidne Gunnar Lindell det avsevärda kontantbelopp han hade rätt till enligt avtal. Stigs okarakteristiska (och för entreprenören Lindell oroande) akuta penninghunger fick sin förklaring: en fin amerikansk förstärkare låg och väntade i tullen, och skulle snart återsändas till USA om inte Stig kunde erlägga tullavgiften.
Stereo då?
Stereoskivor spelade Stig under åren med en räcka av andra pickupelement, pickupskal, tonarmar, dämpsystem, skivspelare och förförstärkare, men det är en annan och längre historia. Framöver ges dock en del exempel på hans ansträngningar med mätning och lyssning för att optimera skivavspelning i stereo.
Att börja beskriva Stigs arbete med skivavspelning kräver utrymme. Och jag kan inte låta bli att nämna utvecklingstendenser och egenskaper som han före de flesta andra efterlyste. Hans krav har de senaste åren börjat tillgodoses. Stig hann inte uppleva de hörbara effekterna därav. Att spela av mono-skivor optimalt idag
Monoskivan erbjuder fortfarande större dynamik och lägre distorsion än stereoskivan. Två spårväggar samverkar i push-pull, vilket eliminerar vissa ljudförvrängningar (särskilt andratonsdistorsion) som drabbar avspelning av stereoskiva.
Kulturskatter finns i skivspåren: hur kommer man åt dem?
En riksdagsmotion från Miljöpartiet i oktober 2009 föreslog att Sveriges Radios oerhört välordnade Grammofonarkiv skulle digitaliseras och filerna göras tillgängliga. Arkivet är Europas andra i storlek, och innehåller många inspelningar på normalspårsskivor som aldrig återutgivits i modernare format. Artisträttigheter faller efter 70 år. Musikaliskt underbara monoinspelningar gjorda från 1800-talets sista årtionden till 1939 kan med vissa undantag spridas utan att betala upphovsmän.
Ett annat initiativ strävar i förlängningen efter att ett hus skall byggas för ett nytt ljud-och bildarkiv, där utställningar skall kunna arrangeras och digitalfiler som utgör ett virtuellt museum läggas ut på nätet. Så har på många håll skett för stillbilder via t ex Library of Congress, på EU-nivå och för en del av samlingarna hos Louvren. Riksbibliotekarien Gunnar Sahlin och Sveriges Televisions verkställande direktör Eva Hamilton har hösten 2009 uppvaktat kulturministern för att få pengar till ett digitalt arkiv för rörlig bild och ljud. De föreslår att arkivmaterial skall digitaliseras för att göras tillgängliga för allmänheten genom en kulturarvsportal på nätet.
Många existerande projekt och förslag inriktar sig främst på bild, och det är vanligt att man underskattar problem och möjligheter vid återgivning av inspelat ljud.
Optimal analog avspelningsteknik är A och O
Det är viktigt att återge de analoga ljudinspelningarna med optimal kvalitet. Tänk bara om en optimal digitalisering kunde genomföras av t ex de fina ljudinspelningar som Olle Bolander och andra gjort för TV-sända konserter kunde göras tillgängliga genom upprustning av gamla Dolby A-processorer (de tidiga som var uppbyggda med diskreta komponenter) och optimal överföring från ljudbanden med rätt valda och intrimmade bandspelare! En förutsättning är att personer, apparatur och tid ställs till förfogande för sådana viktiga ändamål.
Alltför många värdefulla ljudinspelningar har raderats, styckats sönder eller avspelats med bristande teknik. Förhoppningsvis kan det tillsättas chefer som förstår värdet av ljudteknisk kompetens.
Konturerna av ett stort och dyrt projekt anas i förlängningen av utspelet från cheferna för KB och SVT. Enbart Kungliga Biblioteket förvarar mer än 70 miljoner speltimmar rörlig bild och/eller ljud. Nederländerna har hittills satsat motsvarande 800 miljoner kronor på sitt audivisuella arkiv. Danmarks Radio har fått 75 Mkr för ett inledande kulturarvsprojekt.
Här finns både risker och möjligheter. Ljudkvalitet och lagringsbeständighet kan äventyras, tänk bara på det digitalt lagrade programmaterial som försvann på Sveriges Radio tidigare i år. Stenkakan är ett överlägset hållbart lagringsmedium, medan lagring av digitala data under längre tid är ett osäkert projekt. Att leta sig fram till optimal avspelning av två-tre minuter musik från stenkaka kan ta mer än en timme, även för högt kompetenta ljudtekniker! Varför det är så försöker jag belysa i senare avsnitt.
Billig snabb överföring och informationsförstöring genom lagring som MP3-filer vore att förstöra ett kulturarv. I stället behöver allt tillgängligt kunnande om analog avspelning mödosamt användas för att avlocka de gamla informationsbärarna alla de klingande skatter som där finns lagrade.
Bland Sveriges Radios ljudtekniker finns personer med stor kunskap om avspelning av gamla skivor. Låt oss hoppas att de får ordentligt med tid och resurser för överföringar, som för att lyckas väl förutsätter optimal analog avspelningsteknik.
Det är omöjligt att i efterhand kompensera en vid suboptimal avspelning av analoga media uppkommen informationsförlust med digitala metoder.
Stig hade skaffat sig stort kunnande vad gäller analog återgivningskedja. Att det finns många aspekter att beakta i sammanhanget kommer att framgå av kommande artiklar i denna serie.
Nya landvinningar
Efter Stigs död 1997 har åtskilliga landvinningar gjorts vad gäller skivspelare, monteringsplattformar, pickupelement och elektronik. FFT-analys av signaler från t ex töjningsgivare och accelerometrar har underlättat för konstruktörerna. Åtskilliga metoder för analys av resonanser, vibrationer och rotationsojämnhet har kommit i mera spritt bruk. Mätningar publiceras; Stig skulle nog ha gillat åtminstone vissa av de använda metoderna. Hans krav på bl a stabil rotationshastighet, låg distorsion, rak tonkurva och frihet från störande resonanser och vibrationer har i ökande grad uppfyllts av 2000-talets bästa skivavspelningsteknik, vilket gynnar både mono- och stereoskivavspelning.
Hörbar förbättring av upplevd stereoillusion är därför möjlig. Ljudet kan bli renare, ljudbilden vid stereoavspelning stadigare, högre, bredare och mer friprojicerad från högtalarsystemen, djupledsinformation kan återges från LP-skiva trovärdigare än som var möjligt för 30 år sedan. Även återgivning av monoskivor kan förbättras så att upplevelsen av kraft, auktoritet och livlighet optimeras.
Gamla dygder kommer till heders
Jag kommer i fortsättningen bland annat att uppehålla mig vid äldre konstruktionsprinciper vad gäller pickupelement, tonarmar och mellanhjulsdrivna skivspelare. Att höra goda mono-skivor via Stigs TD124/Ortofon C med OA-6 typ I var en upplevelse jag aldrig glömmer. Men nu kan sådana sensationer åter erbjudas!
Goda mono-pickupelement tillverkas i ökande omfattning, några av dem med moderna nålspetsformer som medger hittills oöverträffad återgivning.
Skivavspelning med en karakteristisk klang (tidigare Linn LP12, Platine Verdier, Technics SL 1200, Garrard 301 i originalversion) har fortfarande eldiga förespråkare, men senare års mer klangneutrala skivspelare som dps 3 vinner terräng.
I fortsättningen kommer en del förargliga detaljer att nämnas, som en med tiden smalare spårvidd, djupare spår, olika modulationsvinklar över tid, olika avspelningstonkurvor, för-distordering, utstyrningsnormer med mera. Med hjälp av sådan gammal kunskap kan man avlocka även mycket gamla monoskivor ännu mer hörbart värde.
Jakten på mer förfinad ofärgad klang och mer stereoskärpa har enligt min mening fjärmat oss från den kraft, auktoritet, stadga och omedelbarhet som kan erbjudas av återgivning av fina mono-skivor med praktpjäser från 1950-talet och senare, t ex studioskivspelaren EMT 927 eller optimerade exemplar av de för hemmabruk avsedda men även de mellanhjulsdrivna Thorens TD 124 eller Garrard 301 i modern plint, pickupelement som OFD 15 eller OFD 25 eller OFD 65, i tonarm från Ortofon (tillverkas nu i Japan) eller banan-tonarmen 997 från EMT (nu åter i tillverkning!) eller andra stabila och tunga tonarmar.
Föga förvånande ökar nu intresset för upprustning av gamla mellanhjulsskivspelare från bl a Thorens, Garrard och Lenco. Delar till dessa nytillverkas, liksom vissa klassiska Ortofon-tonarmar och pickupelement som Ortofon SPU Mono.
Nya produkter som Rim Drive från VPI inspireras av de eftersträvansvärda egenskaper som ingick i upplevelsen av vissa äldre apparater. Mer om dessa följer således.
Monoskivor nu i ropet
Den som hört välbevarade och optimalt avspelade monoskivor med t ex The Beatles (från den tid då den unge ljudteknikern vågade koppla bort kompressorn från röstsignalerna) vet att stereo-utgåvorna från nittiotalet och tidigare ligger i lä.
The Beatles in Mono är en i september 2009 lanserad utgåva avsedd att troget återge originalbanden, på 12 kompaktskivor, som snabbt sålde slut på Amazon. Många som hört den håller med mig.
Det låter, som bäst, vid avspelning av mono-skiva med ett bra mono-element, mer direkt än när motsvarande stereoskiva spelas av med stereo-element med bättre attack (dvs ger upplevelse av sannare transientåtergivning). Lägre störningsnivå och bättre styrning av nålspetsens rörelser är bara delar av de tekniska förklaringsmodeller som lanserats. Många älskare av jazz eller klassisk musik har upptäckt monoskivans fördelar först på senare år.
Detta kanske är förklaringen till att två författare i marsnumret 2008 (nr 180) av The Absolute Sound ägnat en tättryckt sida åt att förteckna fina gamla inspelningar, en gång enbart utgivna som mono-LP, av företrädesvis klassisk musik från amerikanska och europeiska skivbolag.
En nyhet för många intresserade av 1900-talets konstmusik: mono-LP från Bartók Records, flera av dem ljudtekniska höjdpunkter, kan beställas via nätet! (Gör det, men utgå inte från att alla skall avspelas med RIAA-korrektion)
http://www.bartokrecords.com/
Har man hört utvalda gamla mono-LP-skivor med klassisk musik från Decca, EMI, Westminster m fl eller jazz från amerikanska skivbolag som Blue Note, Capitol, Columbia, Riverside och Verve förstår man Stig Carlssons förtjusning i bra mono-skivor.
Living Presence var enmikrofons monoinspelningar av klassisk musik på Mercury med amerikanska orkestrar och Frederick Fennells blåsarensemble, gjorda av Robert Fine. Mikrofonen placerades med stor omsorg, ovan dirigentens huvudhöjd. Dessa monoinspelningars klang, rumslighet och dynamik kan ännu fascinera.
Månag trekanalsinspelningar finns i skivbolagens förråd, t ex de med Nat King Cole på Capitol som nu är i färd med att utges i tvåkanalsversion med Steve Hoffman som mastering engineer.
Bell Labs och Paul Klipsch med flera förespråkade trekanalsinspelningar. Tidiga stereo-LP slog ihop kanalerna i basen så att resultatet ibland blev platt. Men den centerkanalsinspelning som ingick ger ofta fullgod monofoni.
Även Mercury gjorde trekanalsinspelningar. Tillsammans med sin hustru Wilma Cozart Fine (som dog 21 september 2009 vid 82 års ålder) genomförde han trekanalsinspelningar, först utgivna som sedermera legendariska stereo-LP och på senare år i trekanalsform på SACD. Mittkanalens informationsinnehåll imponerar. De gamla stereoskivorna, som med dåtidens avspelningsteknik inte kom till sin rätt, betingar nu skrämmande höga priser, även i illa slitet skick.
Allt fler mono-inspelningar återutges nu som mono-LP i audiofilpressningar. Detta har fortgått sedan 1970-talet, nu i ökande utsträckning, och det av goda tekniska skäl. Speakers Corner, Classic Records och Music Matters, Ltd är några av skivmärkena. Det sistnämnda märket återutger nu jazzinspelningar gjorda av Rudy Van Gelder för Blue Note; till saken hör att fram till 30 oktober 1957 gjorde han samtidiga mono- och stereoinspelningar (men fortsatte en tid att monitorlyssna i mono), och begagnade mono-LP-skivor från detta märke är av förklarliga skäl nu mycket eftersökta.
Edenholm om Sonab R7000
Den trevliga, myllrande hemsidan Svalander Audio har börjat publicera artiklar av den kände hifi-skribenten Anders Edenholm. De avhandlar milstolpar inom historisk hifi och innehållet känns igen från tidigare artiklar i tidningen HiFi&Musiks serie Milstolpen. En av de första texterna i Svalander Audios Milstolpe-serie handlar om en Sonabprodukt som var försedd med en ovanlig och smart detalj som Anders Edenholm nu hyllar Stig Carlsson för:
Anders Edenholm är en av landets kunnigaste hifijournalister och älskar att förmedla oss spännande och märkliga historier ur hifivärlden i utförligt researchade artiklar fulla av kul anekdoter. I den aktuella artikeln utses Sonabreceivern R7000 till milstolpe. Den var försedd med en typ av tonbalanskontroller som Stig Carlsson hade tagit fram och Edenholm hyllar honom postumt för denna förträffliga uppfinning. I den läsvärda artikeln antyder Anders Edenholm också att det är mer Sonabskriverier på gång snart. Kanske handlar det om Sonabs storsäljare OA-5 vilken HiFi&Musik också tidigare utsett till Milstolpe?
Vi håller tummarna för att fler produkter ur Stig Carlssons liv blir utnämnda och omskrivna av denne förnämlige skribent!
Läs hela artikeln om R7000 här:
http://www.svalander.se/anders/sonab-r7000.htm
Rekommenderad Mahlersymfoni
Det har varit dåligt med utflöde av skivtips från Carlssonplanet. Vi har inte lyckats uppfylla löftet om någorlunda regelbundna sådana till vår törstande läsekrets som undanhållits planerade rekommendationer om nya fantastiska skivor från artister som David Sylvian, Stenhammarkvartetten, Pamela Wyn Shannon, Mikael Edlund, Brett Dean, David Åhlén, B Tommy Andersson, Jenny Wilson och DVD-Adioskivor med No-Man. Men i väntan på sådant godis tipsar vi istället om en mäktig symfoni av Mahler, som starkt rekommenderas av SSC:s ordförande Lars Bäcklund:
Gustav Mahler: Symfoni nr 3.
Den första CD-utgåvan av detta verk som Stig gillade kom från EMI med
Gary Bertini som dirigent. Den kan man någon gång hitta i begagnataffärer.
Här finns mycket av den dramatik och klangrikedom som symfonin erbjuder.
Egentligen är det omöjligt att återge stor symfoniorkester i ett
vardagsrum, men tillräckligt mycket fanns i EMI-utgåvan (som
ursprungligen lät basfattig, mörk och rå, men vars klang vunnit på
förbättringarna i avspelningsledet sedan dess tillkomst).
Tolkningen har på åtskilliga ställen de breda tempi många föredrar.
Bertinis tolkning passar inte för otåliga audiofiler som bara längtar
efter att nästa ljudeffekt snart skall komma.
Att en stram modernist som Stig Carlsson kunde gilla wienervals och
Mahler kom som en överraskning för många som tror att Mahlers symfonier
bara är en historisk parentes, en svulstig parafras på äldre och bättre
kompositörers musik.
Många har försökt sig på detta verk, en utmaning för orkester och
sångsolist. Den som tror att Mahler (som växte upp i en garnisonsstad
med militärmusikkår) var militarist torde ha fel. De som anklagar honom
för sockersötma kan ha färgats av att filmmusik har stulit mycket från
Mahler. Få versioner får med de ljusare partierna, mörkret,
desperationen och hoppet på en gång.
Jämförelser: Bernsteins tolkning, inspelad i Manhattan Center 1961,
finns på CD. LP-utgåvan bidrog till verkets popularitet i konsertsalarna.
Tolkningen är fri från den sliskighet och de överdrifter som många senare
versioner med Bernstein och andra klandrats för.
Kända orkestrars tolkningar med Rattle, Chailly eller Nagano på pulten har
spelats in med mångmikrofonteknik som erbjuder mer detaljrik återgivning
av enskilda instrument och instrumentgrupper.
Artistiskt är dessa versioner inbördes synnerligen olika.
Verket är så rikt att det inte bara tål utan kräver upprepad lyssning
och helst tillgång till flera olika tolkningar. Jag tror nog att den som
hört levande framföranden, t ex med Sveriges Radios Symfoniorkester
under Salonen, vill höra symfonin igen.
Missade någon intresserad Göteborgssymfonikernas framförande av trean
den 17 september i år? Dirigent var Sir Simon Rattle. Nu turnerar orkestern i
Tyskland, Holland och Belgien med bl a detta verk.
I mars kan den som vill och kan ta sig iväg för att få höra en
Mahlersymfoni om dagen.
www.konserthuset.se
13 mars 2010 framförs Mahlers trea av Finska Radions Symfoniorkester,
sångsolisten Jane Irwin, damkör ur Eric Ericsons Kammarkör och Adolf Fredriks Gosskör.
Stig skulle ha frågat: Vem viftar? Jag skulle ha svarat: Den
förträfflige Sakari Oramo. Kan vara värt en resa!
Lars Bäcklund
För Carlssonplanets övriga skivtips, se:
https://carlssonplanet.com/records.php
Inga kommentarer än.