Kondiskanten T22-oa presenteras
Stig och klangen 3: Återgivningskedjan Sonabs lyxiga bjudresa
Kondiskanten T22-oa presenteras
Efter sju sorger och åtta bedrövelser är den nu äntligen, äntligen klar – den nya lilla kondiskanten för Carlssonhögtalare! Den heter Obi T22-oa och är ett helt unikt element med små fötter exakt vinklade för att stå i rätt vinkel i Carlssonkonstruktioner och försett med särskilt skyddsgaller, oljedämpning m.m. Otaliga är de Carlssonägare som närmast tröstlöst väntat med lödkolvarna på detta fina element som om några veckor kan ersätta de trötta och sönderspelade gamla Peerless pappkondiskanter MT20/24 som satt i 60- och 70-talsmodellerna. Stiftelsen Sig Carlssons chefskonstruktör Ingvar Öhman lättar nu lite på förlåten om T22-oa. Så här skriver Ingvar Öhman: ”Den här lilla krabaten heter Obi. Obi-T22oa närmare bestämt. Priset och lite annat smått är inte riktigt klart ännu, men den kommer att finnas att köpa på Hifi-Kit inom kanske tio veckor. Kanske till och med inom två. Just nu pågår framtagning av delningsfilter för Sonabtidens högtalarmodeller. Det behövs eftersom Obi-T22oa är extremt effektiv (har mycket högre verkningsgrad är Peerless-diskanterna). Det ger den en väldigt hög praktisk effekttålighet (den tål att skapa stor akustisk effekt), vilket kanske är särskilt värdefullt för den minsta Sonab- modeller; OD11, där den ju i sin ensamhet får dra hela lasset själv. Men för säkerhets skull är den oljekyld också. Vh, iö” Se bilder på Obi-diskanten här: http://user.faktiskt.se/avr7000/carlsson/Obi-T22oa_0.jpg Upp
Bredbandaren F87 är här!
Nästa nyårspresent till alla Carlssonfantaster är att äntligen, äntligen finns den länge utlovade nya bredbandsbasen till Carlssonhögtalare i verkligheten! Det nya elementet heter Obi F87, ersätter det sedan länge utgångna Philips 9710 och ska utan filterförändringar kunna monteras i alla klassiska Sonabmodeller från 50- 60- och 70-tal (V-1, OA-4, OA-5 och OA-6 typ 2 och Popboxar (utan rörslutsteg). Tillsammans med nya kondiskanten T22-oa kan man alltså snart uppgradera sina gamla 60-talsboxar till modernaste ljudnivå! Dessutom kommer det att tas fram byggsatser för dem som vill bygga nya Carlssonhögtalare enligt Stig Carlssons 60-talsprinciper. Läs mer: Det nya bredbandselementet för Carlssonhögtalare Obi F87 har samma känslighet som gamla Philips AD8710 och är mycket likt vad gäller tonkurva, spridning i mellanregistermrådet samt passning i lådan. F87 har dock ett gjutet chassie för bättre värmeavledning och en jämnare tonkurva både vad gäller direktljud och energikurva. Dessutom har F87 större slaglängd och starkare motor som ger mindre (inget?) behov av dämpkorg, vilket i sin tur är gynnsamt för både utsträckningen nedåt i frekvens & för distorsionen. F87 har också högre effekttålighet, lägre distorsion samt större och snyggare avrullning över ~8-10 kHz. I grunden har F87 starkare motor och lika mycket tyngre rörligt system. Dvs verkningsgraden blir densamma, strömningsdämpningen – en olycklig källa till distorsion – elimineras eller minskas, och slutligen blir högtalaren kapabel att spela djupare frekvenser än de ungefärligen 50 Hz som en OA-5 klarar. Gamla AD9710 är för motorsvagt för att orka driva basreflexsystem. Samma motorsvaghet är orsaken till att strömningsdämpningen behövs för att kontrollera membranet så att det inte beter sig resonant och fult i basområdet. Det nya elementet F87 ska utan filterförändringar kunna monteras i alla klassiska 8 ohms Sonabmodeller från 50- 60- och 70-tal, V-1, OA-4, OA-5 och OA-6 typ 2 – samt Popboxar (utan rörslutsteg). Enda modifikationen som behöver göras är av dämpkorgen som tack vare en starkare motor kan avkrävas en väsentligt mindre insats – vilket i sin tur ger mera djupbaskapabel basåtergivning. Sannolikt kan dämpkorgen helt avlägsnas, men de mätningarna är ännu inte klara. Det kan komma att räcka med att helt enkelt ta bort dämpkorgen! Här är dock mätningarna ännu inte klara på den ca 50 levererade elementen. De planerade byggsatserna kommer antagligen att heta ”Carlsson Classics”. Det blir system ”för entusiasterna”, det vill säga man bör inte ha tummen mitt i handen när man ska bygga dem. Nya versioner av system både från 60- och 70-talen kommer man att kunna bygga. Första modellen eller eventuellt modellerna skall vara klara under första halvan av 2009. F87 kommer att finnas till salu hos generalagenten HiFiKit inom ca tio veckor. Vi återkommer med närmare presentationer av de båda nya elementen, samt priser, releasedatum osv! Upp
Stig och klangen 3: Återgivningskedjan
I oktober inledde CarlssonPlanet publiceringen av en ny unik artikelserie om vår högtalarmaestro Stig Carlssons livslånga arbete med att finna en korrekt ljudåtergivning. Det är Lars Bäcklund, ordförande i Stiftelsen Stig Carlsson som under lång tid arbetat med att ta fram artikelserien som fått mycket positiv respons och som egentligen heter ”Stig Carlsson och kontrollen över tonbalansen, vibrationer och resonanser”. Vi har kortat seriens namn till ”Stig och klangen” och idag följer del 3, ”Stig Carlsson och återgivningskedjans egenskaper”: STIG CARLSSON OCH ÅTERGIVNINGSKEDJANS EGENSKAPER I ett tidigare avsnitt gavs en ytterligt grov skiss av hur avspelningstonkurvan sett ut under olika perioder i grammofonskivans historia. I verkligheten är bilden mycket mer mångskiftande; Stig Carlsson efterforskade noga vilken korrektion som använts vid gravering av en viss skiva, något som kunde erbjuda överraskningar, i synnerhet om gravering skett före mitten av 1960-talet. Vanligen är det fråga om första ordningens filter (6 dB/oktav). Från slutet av 1940-talet har det lyckligtvis blivit allt vanligare att avspelningstonkurva anges entydigt, som tidskonstanter. Teoretiska värden för filters tidskonstanter har publicerats flitigt, och de har i stor utsträckning blivit korrekt applicerade. Med vissa reservationer är inverkan på tonkurvan av ett givet analogt elektriskt filter välkänd och härligt förutsägbar. Dess effekt på lyssningsintrycket i en idealisk återgivningskedja kan ofta förutspås med hygglig framgång. Rätt elektrisk last för t ex pickupelement har också stor betydelse för tonkurva och lyssningsintryck, något som Stig gick i bräschen för redan på 1950-talet. Det borde i princip vara möjligt att träffa någorlunda rätt därvidlag med hjälp av fabrikantuppgifter. Värre är det med reproducerbarhet och relevans för olika sätt att mäta tonkurva och skatta dess betydelse för lyssningsintryck när det handlar om elektroakustiska omvandlare som t ex mikrofoner och högtalare. Ännu sämre utredd är vibrationsfenomenens inverkan på ljudåtergivningen, vad gäller egenskaper hos mikrofoner, transformatorer, elektronik, inspelningslokaler, bandspelare, graververk och kontrollrumslyssning. CD-spelare är likaså påverkbara av vibrationer från underlag. Stig Carlsson undersökte förstås samtliga dessa aspekter, som det kan finnas anledning att återkomma till. Den unge Stig Carlsson läste med intensiv uppmärksamhet ett standardverk av Harry F, Olson: Elements of Acoustical Engineering, andra upplagan från 1947. Boken är koncis och rikligt försedd med elektriska ekvivalentschemata. Den unge Stig Carlsson var kritisk mot att Olson så lite berört t ex lyssningsrummets inverkan; på äldre dagar var han desto mera angelägen att framhålla Olsons pionjärinsatser. En annan av de böcker som Carlsson intensivt studerade var Acoustics av Leo Beranek från 1954. Stig ville utröna de akustiska egenskaperna hos små rum. Han lär redan som gymnasist ha insett att många av de akustiska umregler som stämmer någorlunda väl för stora konsertsalar eller hörsalar leder vilse om man vill optimera musikåtergivning via högtalare i ordinära vardagsrum. Studier av bl a Floyd Toole och medarbetare har på senare år bekräftat mycket av vad Stig Carlsson kommit fram till med hjälp av mätning, lyssning, teoretiska modeller och intuition. Det har sagts mig att mycket av Stig Carlssons forskning och utvecklingsarbete gällde de aspekter som inte fanns tillfredsställande beskrivna och lösta enligt Olsons bok (vars upplaga från 1957, kallad Acoustical Engineering, återutgavs 1991 av Professional Audio Journals, Inc. i Philadelphia och fortfarande finns i tryck!). http://www.svalander.se/shoppen/bocker.htm Stigs insatser kan ses som ett systemtänkande, där varje led i kedjan prövas och optimeras, varefter kedjan som helhet värderas. Många av hans åsikter och rön är opublicerade, andra finns spridda i många publikationer. Optimal skivavspelning var bara ett av Stigs intressen. Utrymmet räcker inte för att här gå in på alla spekter han analyserat och hade synpunkter på. Dock presenteras några glimtar från Stigs arbete med skivavspelningsteknik i kommande avsnitt. Den som samarbetat med Stig finner ett antal liknande (men inte nödvändigtvis likadana) uttalanden i Phono FAQ och Hi-Fi Tips and Hints av den holländske fysikern och pickupelementtillverkaren A. J. Van den Hul. www.vandenhul.nl STIG OCH KONSUMENTUPPLYSNING Assistenten vid KTH, civilingenjören Stig Carlsson, gick till storms mot vilseledande marknadsföring och dåliga produkter. För detta fick han inga vänner i radiobranschen, och få tillskyndare på Sveriges Radio. Carlssons insatser som debattör och konsumentupplysare påstods ha kostat honom den personliga professur, som starka krafter försökte förse honom med. Man kan bara spekulera i vad som kunde ha skett om han fått en sådan tjänst med basresurser och dragit till sig teknologer för att bidra till ljudteknisk utveckling. När ny professor tillträtt efter Stigs mentor Erik Löfgren skulle institutionens verksamhet helt förändras och inriktas på tjockfilmsteknik. Plötsligt skulle Stig Carlsson bli arbetslös. Nu gällde det att komma ut med en produkt att försörja sig på. Tillsammans med sitt tekniska biträde Ingemar Ohlsson började han hastigt förbereda vad som blev Sonab OA-5. Stig Carlsson hade tagit steget över till producentsidan, och hans tid som oberoende bedömare såg ut att vara över. Hädanefter skrev han inte så många fler artiklar och debattinlägg. Men hans betydelse som inspiratör kvarstod. LJUDTEKNIK BLEV MUSIK OCH LJUDTEKNIK Tidskriften Ljudteknik, organ för Svenska Magnetofonklubben, innehöll tekniska översikter på hög internationell nivå av Lennart Ljungberg med flera. Dessa artiklar skrivna 1959 är fortfarande läsvärda! Först sedermera har jag förstått vilken betydelse Sven Eriksson hade för tidskriftens höga nivå. Han var då verksam på Taltransmissionslaboratoriet, KTH och senare på Stigs elektroakustiska laboratorium. Sven, som tyvärr hastigt insjuknade och dog hösten 2008, bar på djupa ljudtekniska insikter och färdigheter. Jag hade börjat försöka läsa Radio & Television som nioåring från och med Sputnik-numret 1957, och läst lösnummer av Hi-Fi News under besök i England från 1961 och några år framåt, men trägen läsning av gamla nummer av Ljudteknik på Stadsbiblioteket gav på ett helt annat sätt en stabil grund. Efter samgående med LP-Klubben bildades Ljudtekniska Sällskapet, och tidskrifterna LP-bladet och Ljudteknik slogs samman till Musik och Ljudteknik (MoLt) med Sven i redaktionen. Senare kom samarbete med Musikrevy respektive Musiktidningen med ljudtekniska sektioner och, i LTS egen regi, nya omgångar MoLt. Stig bistod alla de författare som vågade höra av sig med sina djupa insikter i ljudteknik, fysik och matematik. Den som kom till Stig med ett manuskript som trotts vara färdigt mötte en oförliknelig redaktör med omutliga sanningskrav och ytterligt välutvecklad känsla för ren och klar svenska. Generöst ställde han sitt elektroakustiska laboratorium till förfogande, utan att morra när olika skribenter eller konsumenter föredrog högtalarsystem som föga liknade Stigs. Carlsson framstod för måänga som inte kände honom som en svuren fiende till elektrostatiska högtalare, slutna baslådor och horn. Närmare bekantskap avslöjade hans beundran för många av de egenskaper som andra konstruktörer uppnått med olika medel, Paul Voigt, G.A. Briggs, Peter Walker, Ed Villchur, James Lansing, Paul Klipsch och många många fler. INDIVIDUELL RÅDGIVNING Stig erkände beredvilligt, om än en aning moloket, att hans högtalare inte var särskilt lättplacerade. Alla konsumenter hade inte möjlighet att ställa Carlssonhögtalare dikt mot en verkligt stadig vägg och minst trekvarts meter från hörn. Alla ville inte följa Stigs exempel och lägga in heltäckande matta i lyssningsrummet. Önskades flera råd om ett gott lyssningsrums beskaffenhet fick man dra dem ur honom. Stig ville inte lägga sig i hur människor levde sina liv. Ville de ställa Carlssonhögtalare mot en bokhyllevägg fick de förstås göra så. Den konsument som ringde upp Stig under kvällar eller nätter bemöttes utomordentligt väl. Stig lyssnade finkänsligt till önskemål. Han var i stånd att låta även hårresande pseudotekniska resonemang passera, utan att gå i genmäle om det inte blev absolut nödvändigt. Några levde därför i tron att han höll med dem om fysikaliskt orimliga påståenden. Efter sådana samtal kunde Stig bli rent elegisk; det var inte ovanligt att irrläror spritts av radiohandlare, marknadsförare, skribenter och mystagoger. HÖGTALARMÄTNINGAR I EFTERKLANGSRUM Stigs önskan om årlig publicering av reproducerbart utförda högtalarmätningar uppfylldes under många år, på uppdrag från Svenska hifi-institutet, vid Statens Provningsanstalt, då med efterklangsrum i Stockholm. Ingemar Ohlsson, nyanställd vid Statens Provningsanstalt, fick måla väggarna med vattenglas. Rummet konstruerades av Ulf Rosenberg och medgav mätning av ett slags room response som visade god överensstämmelse med klangintrycket när man lyssnar på högtalarmusik på håll eller från ett angränsande rum. Bortsett från ett systematiskt fel i övergången mellan bas och lägsta mellanregister var mätresultaten användbara för både konsumenter och konstruktörer. ANDRA HÖGTALARMÄTNINGAR Frifältmätningar utfördes under tidigare årtionden utomhus, med högtalarelement upphängda i vajer från mast eller ett högt träd, på största möjliga avstånd från sådant som kunde reflektera ljud. Helst skulle man utföra mätningarna i tyst lantlig miljö, under tidiga morgontimmmar när fåglar, syrsor och grodor i idealfallet höll tyst. Baselement kunde grävas ner i markplanet, tillräckligt långt från begränsningsytor, för mätning. Med tiden blev det vanligare att mäta direktljudtonkurva i olika riktningar, inte bara on axis. Dessa mätresultat var till nytta för konstruktörer, men knappast för konsumenter. Klangen i ett vanligt rum var en helt annan än i frifält. Stig Carlsson eftersträvade att högtalare skulle mätas på sätt som bättre motsvarade lyssningsupplevelsen i ett vardagsrum. Så skulle både konsumenter och konstruktörer kunna hjälpas på traven. Gilbert Briggs uppmärksammade vad jag vet placeringsberoende bashöjning särskilt vid mitten av 1950-talet. Stig Carlsson hade då redan sedan åtskilliga år genom mätning och lyssning klarlagt tonkurvepåverkan av stöd från bakvägg, sidovägg, golv och tak, och dimensionerat egna högtalare därefter. Även idag är det få högtalarsystem som dimensionerats utifrån sådana insikter. Många dyra audiofilhögtalare står placerade långt från bakvägg och sidovägg, varvid en vilseledande upplevelse av djup i ljudbilden erhålles. Ställs de för nära vägg erhålls en tryckande, odistinkt bluddrig överbetonad basåtergivning. Stig använde från och med 1970-talet integrationsmätning från ett stort antal mikrofonpositioner genom att placera en mätmikrofon på roterande bom. Direktljudmätningar utfördes med analoga metoder inspirerade av bl a Richard Heyser, med ett rörligt filterfönster. Detta kunskapsfält är jag inte djupt invigd i, men jag har haft förmånen att få lyssna när konstruktörer som Julian Vereker diskuterade glatt med Stig de digitala mätsystem de byggt upp, och vilka felkällor de kunde ha. Mot slutet av Stigs liv blev digitala metoder som t ex MLSSA tillgängliga till mer överkomligt pris. Sådana ekofria mätningar i vanliga rum bygger på en serie antaganden, som inte alltid är väl uppfyllda. Särskilt svårt är det att rätt bedöma övergången mellan bas och mellanregister, och inverkan av bidragen från basreflexport. Fortfarande finns oenighet mellan tillverkare hur högtalarmätningar bör ske. Läs vidare i aktuell bok av Floyd Toole! Hårt dämpade ekofria rum användes för mätningar av många tillverkare. BBC hade ett stort sådant rum, som ännu är i drift. Även där finns förstås ekon, från t ex mikrofonstativ, ventilationssystem och golvets trådnät. Högtalarystem konstruerade inom BBC hade länge starkt inflytande. De kändes igen på väl återgiven talad mansröst och plufsig bas. Jag har en gång hört vackert ljud från en stor BBC-monitorhögtalare upphängd i vajrar från en högt belägen trädgren på en äng. Få har möjlighet till sådan högtalarlacering för ständigt bruk, något som Stig gärna framhöll. Dimensionering med ledning av mätningar i döddämpade rum förklarar varför många högtalare, nu senast Harbeth, uppvisar fet förhöjd mellanbas i ett vanligt rum. Se debatt mellan konstruktören och John Atkinson i The Stereophile 2008. RÄTT TONKURVA I VERKLIGA RUM Att tonkurvan påverkas av närhet till begränsningsytor var länge föga bekant. Stig Carlsson hade utrett detta under 1940-talet och utnyttjat sina insikter i konstruktioner som Elektrofon Tonträff, Skrivrit-högtalaren, kolboxen (Lund Ortho-Acoustical System 1001), OA-25, OA-6, OA-5 och alla senare konstruktioner. Roy Allison beskrev i en populär artikel på 1970-talet bashöjning vid hörnplacering, som i amerikansk litteratur ofta kallas Allison-effekten. Stig Carlsson bestämde sig för att dimensionera högtalarsystem för placering mot vägg och minst 3/4 m från sidovägg. Från mitten av 1970-talet ökade hans intresse för tidsförlopp och rak direktljudtonkurva. Låg övertonshalt och intermodulation och frihet från dynamisk kompression var andra konstruktionsmål. Experimenten med trevägssystem avsåg att vidareutveckla högtalarsystemets samspel med golv och vägg. Syftet var under alla år en skön och levande klangkropp, en återgivning med akustisk förankring och närvarokänsla. SKIVSPELARMÄTNINGAR Under KTH-tiden utförde Stig Carlsson, mot slutet med Ingemar Ohlsson som tekniskt biträde, ett stort antal mätningar, bl a testades skivspelare för olika uppdragsgivare, däribland Allt i Hemmet. I sina privata anteckningar från test av tolv skivspelare oktober 1959 delade han in dem i fyra kass och åtta tveksam. Hans testverksamhet bidrog till att många dåliga apparater försvann från svensk marknad. Bestörta importörer kommunicerade några av Stigs fynd till tillverkarna, varav några återkom med bättre konstruktioner. Axplock: Ingen av tonarmarna kunde uppvisa geometri enligt Löfgrens formel för minimering av distorsion orsakad av horisontellt vinkelfel. Höga toppvärden för svaj och rumble uppmättes. Lyssningsintrycken avskräckte. Av dåtidens mer kända motorenheter var det i stort sett endast de mellanhjulsdrivna Thorens TD 124 och Garrard 301 som fann nåd, förutsatt att de placerats i lämplig plint med korrekt monterad tonarm och pickupelement (gärna Ortofon-arm och typ C mono-element), passande transformator och rätt terminering. Sådan utrustning var inte billig, men för avspelning av monoskivor står de sig jämte SELA-skivspelare och flera av dåtidens studioskivspelare (t ex EMT 927) väl än idag, om de rustats upp till nyskick eller bättre. Det var dock inte lyxprodukter för välbärgade finsmakare med god teknisk kompetens som han ivrade mest för. Stig intresserade sig bl a för pickupelement med rörlig magnet eftersom dessa var relativt oömma, lättanvända och lämpliga för prispressande masstillverkning, och han kunde ge konsumenter och branschfolk goda råd om passande elektrisk last för att få hyggligt rak tonkurva med element från bl a Shure Brothers. Bra skivspelare i lägre prisklass med egenskaper lämpliga för avspelning av stereoskivor kom först senare. Det finns anledning att återkomma till några av hans rön i kommande avsnitt. Carlsson kunde för övrigt därefter konstatera att den B&O-skivspelare som Jon Idestam-Almqvist anmälde i Radio & Television 1962 hade bättre mätvärden än alla de kompletta skivspelare som varit med i grupptest. GRUPPTEST Det är begripligt att t ex Hi-Fi News envisas med grupptest med mätning och lyssning av t ex skivspelare, så att man åtminstone inom en avgränsad kategori kan utse en eller flera rekommendabla produkter. Amatörer och yrkesfolk som någon gång ombads testa en apparat för LTS eller någon kommersiell publikation hade många bekymmer. Utbudet var så stort att det kändes omöjligt att uttala sig om prisvärde eller utse en vinnare i varje pris- och produktkategori. Längst i sådan ambition gick Paul Messenger under de första åren med Hi-Fi Choice, små böcker med massor av tester, en produktkategori per häfte. Ändå saknades svar på många av konsumenternas svårbesvarade frågor: Vilken apparat för mindre än x kr är bäst för mina nuvarande och kommande behov? Vilka apparater passar ihop? Vilka högtalare fungerar i mitt rum och för min musiksmak? Robert Harley anser i sin bok The Complete Guide to High-End Audio att konsumenten bör läsa tester, välja en eller två apparater i sänder, och anställa egna lyssningsbedömningar över veckohelgen. Det kräver viss ansträngning att tjata fram produkter för test, transportera, packa upp, optimera, bedöma, packa ner, transportera och beskriva dem. Den som försökt sig på detta förstår vilket slit de professionella testarna har. Särskilt grupptester kan bli en logistisk mardröm. Författaren Ian Rankin har i efterhand bekänt att han under sin bana som hifi-journalist till slut inte orkade lyssna på apparaterna utan ljög ihop test utifrån broschyrer, bruksanvisningar och PR-material. Vi är många som inte nått upp till Stigs stränga krav på konsumentupplysning inom ljudteknikområdet. Särskilt under Sonab-tiden utövade Stig visst inflytande över de recensenter och konstruktörer han kom i kontakt med. Många amatörer och yrkesmänniskor irriterades; desto fler lät sig inspireras. HiFi-handboken var som nämnts en årligen utkommande katalog som under en följd av år utgavs av Svenska HiFi-Institutet och innehöll apparatbilder, specifikationer och mätdata. Den gav en överblick över utbudet som man idag helt saknar. Stig Carlsson hörde till dem som tryckt på för att denna typ av årsbok skulle erbjudas konsumenterna. En mängd skräpprodukter försvann från marknaden, i stor utsträckning till följd av konsumentupplysning. RISKER MED OPTIMERING FÖR VISST MÄTVÄRDE Lättast för den ambitiöse testaren var att tillgripa mätningar. Transistorbestyckade effektförstärkare bedömdes av många köpare enligt kriterier som watt per dollar eller dollar per promille total övertonshalt (total harmonic distortion including noise, THD + N). Det skulle visa sig att tillverkarna blev allt skickligare på att åstadkomma fina mätvärden. Men de nya transistorförstärkarna från t ex Dynaco, Marantz eller QUAD saknade de fina rörförstärkarnas lättlyssnade varma simmiga klangegenskaper. En reaktion skulle komma på den mätningsdrivna lågdistorsionskulturen, som på 1970-talet ledde till specifikationskrig på den amerikanska marknaden. En federal myndighet tvingades ingripa mot luft-siffror vad gällde angiven uteffekt (peak power, music power etc). Förstärkare motkopplades hårt och kunde låta illa. Stig var mycket intresserad av att finna goda förstärkare, både för lyssningsbedömning av högtalare och för ren njutningslyssning. Han oroades dock av att rörförstärkares klang var så beroende av rörindividernas egenskaper och smygande försämrades över tid. Effektförstärkare med rör och utgångstransformator ville han helst inte ha, men klangen hos rörbestyckade förförstärkare från Precision Fidelity och Audible Illusion tilltalade honom. Audio Research SP-10 Mk 2 och SP-11 erbjöd ännu renare klang och trovärdigare ljudbild. Efter modifiering dög de bra. Bra elektronik var högt prioriterad. När Sonab startades utlovades Stig 40 000 kr, ett avsevärt belopp. Han ringde genast och undrade när beloppet tidigast kunde betalas ut. Att han var så angelägen berodde på att en amerikansk förförstärkare låg i tullen och behövde lösas ut. Lågt brus hos grammofoningångsförstärkare prioriterades till Stigs sorg av de flesta konstruktörer över egenskaper som bandbredd och överstyrningsreserv. Transienter som skivknaster och hack kunde särskilt under 1970-talet låta riktigt otrevligt. Stig följde med intresse debatterna om transientdistorsion i hårt motkopplade förstärkare, sedan Matti Otala lanserat begrepp som TIM och TID. FALLGROPAR VID SNABB LYSSNINGSBEDÖMNING Få mätresultat är dock prediktiva för ett långvarigt gott lyssningsintryck. Och en snabb lyssningsvärdering missar aspekter som vid längre lyssning är tröttande, irriterande eller inger lyssnaren en odefinierad känsla av saknad och förlust. Ett exempel kan få räcka. Vid första lyssning (och tyvärr hann jag i tryck med tyckandet) verkade det inte vara stor skillnad på slutsteg som Audio Research D-100 och GAS Ampzilla. Vid längre tids lyssning till många slags musik framstod däremot D-100 som oacceptabel med sin murriga grovhet, medan Ampzilla (som nu åter finns tillgänglig i en av konstruktören James Bongiorno förbättrad version!) höll desto bättre i längden trots att stråkar blänkte för metalliskt. Många förstärkare passerade revy. Nelson Pass hade publicerat konstruktionen Pass A40 i Audio Amateur, och lödde ihop ett par till Stig. De stod sig mycket länge i konkurrens med alla slutsteg som bars uppför trapporna till huset som Stig hyrde. Resultat av mätning och lyssning kommunicerades i hopp att produkter förbättras Pedagoger skiljer på summativ evaluering (sätta betyg) och formativ evaluering (ge information så att prestationen kan förbättras). Stig var intresserad av den senare aktiviteten, och kommunicerade (helst muntligen) med konstruktörer när tillfälle gavs. Helst ville han då ha stöd både från avancerade mätningar och systematisk lyssningsbedömning. Så hur var Stig som lyssnare? Helt tydligt var han påverkad både av fel och förtjänster inom frekvensdomän (klang) och tidsdomän (attack, bortdöende). Musikalisk allmänbildning besatt han, men vad gäller musikteori aktade han sig för att uttala sig. Jag är osäker på om han någonsin spelat på ett instrument. Han kunde följa intrikata strukturer som kanon och kontrapunktik, men jag vet inte om han kunde analysera ett ackord. Rytm påverkade honom starkt, och när sinnet rann på kunde han hoppa upp och dansa till många slags musik. Liv och spänning, makro- och mikrodynamik, närvarokänsla, rumslighet och akustisk förankring var för Stig viktigare än ett polerat intryck. Med full insikt om bristerna hos 9710 och MT20HFC försvarade han valet av dem i efterhand med att inget annat på 50-talet lät roligare och bättre uppfyllde Stigs ortoakustiska mål. Men han gav aldrig upp hoppet om att hitta bättre högtalarelement, och förberedde arbete av det slaget kort före sin död. Stig var på så sätt förutsägbar att han föredrog sådana komponenter, t ex högtalarelement och pickupelement, som för att citera Peter Fellgett kunde förmedla the sense of excitement from a live performance. Större tekniska brister kunde Stig dock inte acceptera. På rekommendation av John Borwick köpte han in Lowther-element, ansedda som livfulla, bara för att undra och rysa när han genomfört mätning och lyssning. Var Stig stabil och reproducerbar som lyssnare? Ja, det får man säga, men han kunde gripas av stundens glädje och ville då ringa in medlyssnare för att bekräfta eller förkasta ett upplevt framsteg i kedjan. Vanligen var det också för andra lyssnare ett framsteg. Minst framgång hade Stig när han försökte gissa hur en inspelning gått till. Han kunde få för sig att en viss inspelning gjorts med puristiska metoder, men det krävdes verkligt skickligt fusk samt en exceptionellt välfungerande inspelningslokal för att få honom att tro att endast ett mikrofonpar använts. Bäst var han som lyssningsbedömare när han kunde avledas från intellektuella resonemang om smutsiga dielektrika eller tidiga reflexer och bara lät musiken skölja över sig. SNABBA JÄMFÖRELSER ERSATTES AV LÄNGRE TIDS LYSSNINGSBEDÖMNING Från att ha tillämpat enkla A/B-test vid lyssningsjämförelse kom Stig att använda A/B/A eller längre sekvenser. Snabb växling mellan apparater ersattes av längre och mer kontemplativ lyssning på mer varierat material. Alltid hägrade belöning i form av ren njutningslyssning sedan en etapp i arbetet med förfining av återgivningskedjan avslutats. Naturligtvis var vi påverkade av den terminologi som mejslats fram av J. Gordon Holt i The Stereophile och vidareförts eller krånglats till av olika amerikanska underground-tidskrifter. En miljöjournalist från New Jersey, Harry Pearson, startade The Absolute Sound och lyfte fram bl a produkter från Audio Research. Det företagets grundare, William Zane Johnson, hade väckt skandal i branschen genom att 1970 presentera något då så urmodigt som en rörförstärkare på en mässa. Många har med rätta fnyst åt subjektivistiska recensenters pompösa språkbruk och outvecklade musiksmak, men Holt, Pearson och deras efterföljare har gjort nytta. Exempelvis krossade de den i årtionden utbredda myten att alla korrekt konstruerade förstärkare måste låta lika. Den form av jämförelselyssning, påverkad av engelska, franska och amerikanska källor, som Stig i samarbete med yngre vänner utvecklade, liknar den metodik som Robert Harley senare beskrivit i ett föredrag i Audio Engineering Society (AES) och i sin tidigare nämnda bok The Complete Guide to High-End Audio. Men många amerikanska och japanska recensenter lyssnar på stora högtalarystem i små rum. Hög andel direktljud och många högtalarelement gör det svårt att bedöma ljudbild. Det är lätt hänt att lyssnare i sådan miljö får svårt att ta till sig en musikalisk helhetsupplevelse och i stället faller till föga för dramatiska ljudeffekter och ett skarpkantat ljud som upplevs vara detaljrikt. Hos Stig blev man mer uppmärksam på ljudbild och andra egenskaper som kan ha samband med tidsförloppsfel. PLUSPOÄNG ELLER MINUSPOÄNG? Trots alla ansträngningar blev jag inte så klok att jag kunde rekommendera bästa stereopaket för under fyratusen kronor till frågvis granne. För 30 år sedan fanns på butikshyllorna många apparater som allvarligt förvrängde information. Synderna var många. Ett snällt ljud kunde ha uppnåtts till priset av förlust av spänning och nerv (ett exempel på vad man kallade subtraktiva fel) och ändå trötta lyssnaren. Ett detaljrikt ljud kunde ha erhållits till priset av störda insvängningsförlopp, som kantskärpning på dåtidens TV-apparater ungefär, additiva fel som paljetter på ljudet ännu mera tröttande! Det kändes sällan rimligt att utdela pluspoäng, mer handlade det om minuspoäng i relation till den förlust eller förvrängning av nyttoinformation som en viss produkt kunde bidra med i en i övrigt transparent kedja. LJUDET HOS STIG BLEV UTTRYCKSFULLARE OCH STÖRNINGSFATTIGARE Hur lät det hos Stig i huset på Torkel Knutssonsgatan? Under de första åren efter hans inflyttning på 1970-talet kunde man slås av en bred ljudbild och avundsvärda möjligheter att spela högt utan att störa grannar. Stig satt helst längst till höger i det stora rummet på nedre botten. Besökare som ville sätta sig mitt mellan högtalarna ombads flytta sig i sidled. Klangen var likartad, var man än satt, men ofta lite bättre om man satt på en av fåtöljernas breda armstöd. Det stora och breda lyssningsrummet drogs med problem i basregistret (bl a en ful resonans vid 30 Hz), något som Stig var fullt medveten om men aldrig skyllde på. Stig sågs ofta med sin svarta skivväska på väg till eller från någon skivbutik, t ex Nordiska Musikförlaget. Som den omsorgsfulla storkund han var kunde han ta hem skivor, av vilka många avspelades endast en gång och omgående returnerades. Musikaliskt högtstående skivor som inte lät sig avspelas med motsvarande högstående ljudkvalitet hamnade på säljhyllan i ett slags karantän. Lyckan var stor när de blev mera lyssningsvärda genom något framsteg i anläggningens egenskaper. Man kunde spela alla slags musik, men Svensktoppen, dragspel, sliskpop eller okänsligt komprimerad hårdrock saknades i Stigs välfyllda skivhyllor. Vad gäller klassisk musik fanns det gott om omstörtande tolkningar av kända verk, och många stycken av relativt okända kompositörer. Bartòk, Messiaen och Mahler hörde till valfrändskaperna. Att Stig gillade valser av Strauss och Waldteufel förblev okänt för de flesta. Jazzhyllan var präglad av Stigs många goda rådgivare och hans egen smak. Man kunde även hitta skivor med t ex Jackson Five. Andra överraskningar förekom, t ex en pianoskiva med en svensk skolgosse (Good Golly, Per-Erik!). Audiofilskivor fanns tillgängliga, men Stig tog inte godvilligt fram någon skiva med musikaliskt trivialt innehåll. Ljudet hade kraft och entusiasm men var ännu vid mitten av 1970-talet inte slaggfritt. Allt eftersom anläggningen förbättrades minskade skrammel och skräll. Närvarokänslan ökade. Klangen blev mer lättlyssnad och renare, det musikaliska uttrycket tydliggjordes. Inspelningar lät nu mer olika inbördes, och vid varje förbättring kunde Stig plocka åter skivor från säljhyllan. Bartòks Danssvit hörde till dem. Från slutet av 1970-talet var det lätt att höra vilka inspelningar som skett utomhus eller i hårt dämpade lokaler (låg ljudbild). Djup, höjd och bredd samt friprojicering från högtalarna förbättrades i många steg. Stigs egna band spelades sällan men erbjöd häpnadsväckande kraft och dynamik. Först när skivavspelningen förfinats och ARC SP-10 anlänt blev klangen från de bästa skivorna och ljudbildens trovärdighet något som kunde börja ta upp kampen med Stigs mono-band från den mest aktiva inspelningsperioden 19621967. OA-51 avslöjade oanade egenskaper hos skivorna, och ledde till nya ansträngningar att förbättra signalen in i högtalarna. OA-51 och OA-52, genialiska konstruktioner, lovade en lyssningsupplevelse som var särklassig men starkt beroende av elementens kvalitet, som tyvärr inte var helt jämn. Många gånger kunde ett prototypelement medge en ny frihet och klarhet, lätthet och kraft, som serietillverkade exemplar inte kom i närheten av. En del lyssnare stördes av att ljudbilden från OA-51 i Stigs stora rum verkade ta slut strax under högtalarlådorna, andra ville sitta en bit ut på golvet för att försöka minska upplevelsen att sitta på en balkong ovanför musikerna. Trevägssystemet i olika skepnader erbjöd ett återskapande av upptagningsrummet som jag inte upplevt förr eller senare. I dess olika skepnader erbjöd det mer kött och blod, mer kraft, mer grundton, friare dynamik än OA-51 eller vad man nu kunde jämföra med. Här erbjöds en stadig ljudbild där eventuellt brus och störningar friprojicerades från det musikaliska uttrycket, detta trots att det varit förtvivlat svårt att hitta högtalarelement som motsvarade alla Stigs krav för konstruktionen. På senare år, när Stig flyttat upp till övervåningen, var det olika par av OA-52 som användes vid lyssning, nu på närmare håll än tidigare. I detta mindre rum, som hade föga lovande akustiska egenskaper när det hade inretts i ursprunglig sparsmakad stil, uppnådde Stig till min glädje en mycket tilltalande återgivning, även i basregistret. I den miljön var inte upplevelsen av att sitta på en balkong högt upp i inspelningslokalen lika tydlig som i en del andra rum. Ljudbilden var stadig, med jämn höjd, även ovan och strax utanför högtalarparet. Väggen bakom högtalarna tycktes försvinna, och ett vidöppet fönster slogs upp till inspelningslokalen. Kammarmusik kunde återges med fabulös närvarokänsla. Även goda inspelningar av symfoniorkestrar och andra större ensembler kunde nu övertyga. Jag började ta med gamla operainspelningar och provpressningar från LP-skivans guldålder, de flesta köpta för ett pund styck. In i det sista kunde Stig förvåna med otroliga inspelningar av ny och gammal seriös musik, jazz, ambient, folkmusik av alla slag Stig hade länge till låns Proceed CD-drivverk, från samma företag (Madrigal) den stora D/A-omvandlaren från varumärket Mark Levinson, därtill Mark Levinson-förförstärkare och slutsteg. Även om bättre drivverk och förförstärkare senare anlänt lät kombinationen bra. Sedan Stig lämnat Madrigal-produkterna tillbaka fick han på 70-årsdagen NAD 208 av Svenska HiFi-klubben. Peter Bremen hade kontaktat gästerna, en insamling hade börjat för att ett tiotal av Stigs vänner ville köpa honom en 208, och så kom importörens gåva! Stig var mycket glad. Utrustad med SP-11 och NAD 208 talade han veterligt sällan om förstärkares egenskaper. Med bra signalkälla kände Stig allt mindre behov av att använda tonkontroller för att ändra klang och dölja störande inslag i ljudet, medan vinsterna av att använda rätt avspelningskorrektion blev allt mer uppenbara. Man kunde se återgivningskedjan som en optisk bänk, där en grumling införd tidigt i kedjan skämde resultatet för resten. Och en dålig högtalare som inte samverkade med rummet gjorde det svårt att njuta av en i övrigt fläckfri kedja. I sådana synsätt tror jag man kan finna en av källorna till Stigs intresse för inspelning och återgivning, för bl a mikrofoner, bandspelare och skivavspelning. FRAMSTEG VAD GÄLLER ELEKTRONIK, STYR- OCH REGLERTEKNIK Situationen idag är delvis annnorlunda. Sanken-moduler och andra elektronik-komponenter har blivit bättre, så att miniminivån för förstärkare har höjts. Styr- och reglerteknik har gjort det möjligt att billigt masstillverka DVD-spelare med otroliga prestanda. Nya metoder för tillverkning och nya material har gett vissa möjligheter till förbättringar även av gammaldags komponenter som elektronrör och skivtallrikslager. Bland allt smäck i handeln finns nu datorhögtalare, kompaktanläggningar och surroundsystem som uppenbarligen konstruerats av högt kompetenta personer. Men förutsättningen för konstruktörens insatser har oftast varit en kravprofil som inte har mycket att göra med hög naturtrohet. Kan man hoppas at de släpps fria att skapa apparater som kan göra rättvisa åt okomprimerade eller förlustfritt komprimerade 24/192-ljudfiler från Blu-ray eller hårddisk? STIG OCH MIKROFONERNA Mikrofoners tonkurvor kan mätas, förutsatt tillgång till ljudkälla med kända egenskaper och känd mätmiljö. Givetvis hade Stig på KTH tillgång till referens-ljudkällor från bl a Brüel & Kjaer. På senare år kontrollmätte han mikrofoner mot referensmikrofon. Som alltid ville han ha tillgång till en stabil referens. Stig Carlsson favoriserade för sina mono-inspelningar rundkännande kondensatormikrofoner (med rektangulärt membran) från Pearl Mikrofonlaboratorium i Åstorp, och funderade långt senare på att använda ett par rundkännande mikrofoner från Brüel & Kjaer för stereoinspelningar. Däremot var han kritiskt inställd till det utbredda bruket av mikrofoner med stora tonkurveavvikelser i andra infallsriktningar än noll grader. Stig tog sin utgångspunkt i akustik, teorier om hörseln och bl a svenska studier (Johan Sundberg, Erik Jansson och Musikakustiska Forskningsgruppen vid KTH) av olika musikinstruments utstrålningsmönster. Han önskade att tidiga reflexer (från sångares och musikers omgivning) och sena reflexer (efterklang) skulle återges trovärdigt klangskönt. Utifrån dessa krav placerades musiker och mikrofon i upptagningsrummet. Dåliga flermikrofonupptagningar med absorptionsskärmar mellan musiker uppskattade han verkligen inte men var heller inte helt förtjust i sådana puristinspelningar (mest de som använt korsade åttor enligt Blumlein) som otillfredsställande återgav sidoreflexer från inspelningslokalen. Men det fanns förvisso många Blumlein-tagningar som han gillade. Och ett engagerande framförande fick Stig att glömma allt ljudtekniskt analyserande; inspelningar av det tekniskt taffligaste slag kunde därför ta plats i hans njutningslyssning. Stigs attityd till mikrofoner från Georg Neumann har diskuterats, och kan behöva antydas här. Stormembranmikrofonerna (t ex U-47), de med stort runt membran som avsågs för studiobruk, har en karakteristisk tonkurva med höjning 58 kHz, vilket ledde till att de förkastades. KM-serien, med ett mindre membran, har en mindre topp vid 10 kHz. I det ekofria mätrummet på KTH använde Stig Neumanns utmärkta mätmikrofon MM2, som hade mycket rak frekvenskurva. STIG OCH IMPEDANSERNA Impedansmatchning och transformatoregenskaper studerade han även. LOAS-förförstärkaren gavs en för tiden sensationellt låg utgångsimpedans, 200 ohm, med hjälp av en ovanlig koppling som nyttjade guldgallerröret PCC88, då mest använt som störutslagare i 1950-talets bättre TV-mottagare från t ex AGA. Alla Stigs anläggningar kännetecknades av lämplig relation mellan förförstärkarens utimpedans och effektförstärkarens inimpedans. Att många transformatorförsedda röreffektförstärkare genom interaktion med högtalarsystemets delningsfilter fungerar som oavsiktlig tonkontroll var han tidigt på det klara med. Stig ville under KTH-tiden helst endast konstruera högtalare tillsammans med lämplig effektförstärkare, jfr t ex LOAS (kolboxen) och OA-6 (den man numera kallar typ I). Detta gav ju möjlighet att använda elektroniska delningsfilter och omsorgsfull tonkurvekorrektion. Till OA-6 valde Stig negativ utimpedans i baskanalen, en lösning han funnit i amerikansk litteratur, analyserat och förfinat. Detta gav möjlighet att uppnå en kontrollerad och oresonant basåtergivning med god utsträckning nedåt detta trots att dåtidens baselement ofta uppvisade väl höga Q-värden. Läs gärna Stigs egen beskrivning i Ljudteknik nr 1/1959 p7. Stig eftersträvade kontroll över tonkurvan i hela återgivningskedjan, med uppmärksamhet riktad bl a mot impedans, kabelkapacitans och andra inverkande faktorer. Ett flertal mikrofon- och pickuptransformatorer prövades (och de flesta förkastades) under åren. Transformatorer är svåra att konstruera. De kan bidra (särskilt om de blir fel terminerade) med tonkurvefel och därmed följande fasvridning. Det är härligt att höra förbättringen av ljudkvalitet vid lyssning på Program 2 från flera FM-sändare i landsorten, sedan gamla transformatorer, en del av dem från 1930-talet om jag är rätt informerad, rivits ur sändarkedjan! I sin jakt på brum och andra störningar favoriserade Stig skärmade kablar. Han levde i några år med tunna koaxialkablar anslutna via Camac- eller Lemokontakter men bara hans Mark Levinson LNP-2 anslöts i längden på detta sätt. Stig var medveten om problemen med bristande impedansanpassning vid kabelanslutning och tillämpade för övrigt systematisk jordning, såvitt möjligt stjärnjord. Nästa avsnitt: Stig och inspelningssituationen Upp
Sonabs lyxiga bjudresa
CarlssonPlanet har fått en riktig julklapp som vi vill dela med er, kära läsare. Det är den förre radiohandlaren Bengt Engström som skickat in en smått fantastisk berättelse om hur det kunde gå till under hifins storhetstid. Bengt var med på den överdådiga Norrlandsresa Sonab bjöd sina handlare på i samband med Stig Carlssons 50-årsdag sommaren 1976. Idag är Bengt i färd med att renovera sina älskade gamla OA-2212 och här berättar han om Sonabs bjudresa: Hej Per! Tack för dokumentet Du sände. De scheman som fanns med där är fullt tillräckliga. De visar hela uppbyggnaden av filterkonstruktionen samt hur alla högtalare är inkopplade. 8 st element B65OA II är beställda, förbetalda och på väg från HiFi-kit. I morgon skall jag ta mod till mig och beställa nya basspolar från Tyskland. Jag vill lyssna av dem innan jag ger mig på de 24 diskanterna. Detta paret köpte jag efter en demo som Sonab hade i Göteborg och är bland de första som levererades. Jag jobbade i butik och fick köpa till ett facilt pris. Jag hade förmånen att få närvara med Sonab på Stigs 50-års dag i hans underbart belägna bostad/”laboratorium”. Besöket hos Stig Carlsson började med ett gäng säljare och butiksägare på Stockholm Central. Därefter en resa med Norrlandspilen där vi bjöds på god mat samt diverse drycker som befrämjade intelligens, styrka och skönhet. Sonab hade chartrat 2 sovvagnar och en elegant restaurangvagn som hängdes på bak på Norrlandspilen. Att det snackades ljud och HiFi den natten går inte att överdriva. (Jag är rädd att restaurangvagnen fick gå från restauratör till ”renovatör”. Den pallade inte för alla HiFi-nördars ”Snillen Spekulerar” och var bortkopplad när vi vaknade i Bastuträsk.) Vi vaknade i ett helt tyst Bastuträsk (avkopplade från tåget) där vi serverades frukost från säckkärra. Därefter bogserades våra sovvagnar in till Skellefteå varifrån bussar tog oss till Lövångers Kyrkby där vi inkvarterades. Ingen var väl speciellt ”stark” så vi fick vila till Lunch och efter det ett givande besök på Sonabfabriken. Detta var en oförglömlig tillställning som avslutades med en fantastisk supé i kyrkbyns storstuga. Även denna afton gick i HiFi:ns tecken. Så sista dagen var vi först vid Bjuröklubb och fick se vågorna bryta på finska. Därefter buss till Skellefteå flygplats där vi äntrade en gammal härlig metropolitanmaskin som med sina morrande propellrar tog oss till Kungliga Huvudstaden. Därefter Buss hem till Oraklet Carlsson på hans femtioårsdag. Jag hade besökt Stig en gång tidigare. Då i samband med en produktutbildning av personal på den kedja jag då jobbade på (BO Radio). Den gången fick vi en grundlig genomgång av hur han tänkte när han konstruerat sina högtalare och vi fick lyssna på hans aktuella modeller ( Top of the line då var OA6 ) samt fick tips på lämplig demomusik. Vi fick se hans tavlor hänga på de mest konstiga ställen (en nere vid golvlisten). Han sa att han ”applåderat” fram placeringarna (fritt från eko och stående vågor). Det var vid det besöket jag blev Carlsson-frälst. Statliga Sonab hade nyligen tagit över ansvaret och produktionen utlokaliserats till Lövånger. Att den kompromisslöse Stig kände sig något bakbunden gick inte att ta fel på. PS Säckkärran var med överallt och serverade de drycker som beskrivs längre upp. Om jag inte minns fel, var den även med hemma hos Sig Carlsson. … Det finns säkert personer från resan som nickar igenkännande. Mvh Bengt Engström Pensionär efter drygt 40 år i radiobranchen Upp
Inga kommentarer än.