Stig Carlsson – den främste
Nytt byggprojekt OA-5 MMX
Kolboxen i Playboy!
Ny referensinspelad orgelskiva
Stig och klangen 8: Mono eller stereo? (2)
Passar T22-oa i OD-11?
Jämförelsefråga om OA-5.3
Stig Carlsson – den främste
Stig Carlsson har nu officiellt utnämnts till Sveriges främsta hifi-personlighet genom tiderna, detta enligt tidskriften Hifi&Musik. Prisutdelningen skedde på en galamiddag vid Hifi-mässan i Malmö den 31 oktober. För Stigs räkning var Ingemar Ohlsson från Stiftelsen Stig Carlsson på plats och tog emot hedersutmärkelsen i form av ett inramat diplom:
SSC:s Ingemar Ohlsson arbetade hos Stig som tekniskt biträde under hans sista tid på KTH, och kan beskriva Stigs banbrytande insatser i högtalarkonstruktion, smårumsakustik och helhetssyn på återgivningskedjan. Ingemar Ohlsson är idag en världsledande studioakustiker och svensk representant i den internationella ljudorganisationen AES. I tidigare nyhetsbrev har Ingemar själv berättat om när det begav sig och han var också en mycket uppskattad föredragshållare i våras på den stora Carlssonträffen i Studio 4 på Radiohuset i Stockholm då han berättade anekdoter och händelser ur Stigs långa rika ljudåtergivningsliv.
Nu var det alltså SSC:s Ingemar Ohlsson som för Stig Carlssons räkning fick ta emot Hifi&Musiks utmärkelse på galamiddagen i Malmö. Diplomet där Stig avbildas innehåller en teckning av HiFiMusiks chefredaktör Jonas Bryngelsson och sitter numera uppsatt på väggen i SSC:s styrelserum i södra Stockholm.
Samma kväll fick även John Larsen på Larsen Hifi diplom för sitt bidrag till ortoakustiken och samarbete med Stig Carlsson. John Larsen producerade från -83 och fram till Stigs död -97 Carlsson OA-50-serien i ett antal versioner. Efter Stigs död togs en tredje linje uppgraderingssatser för OA-50-serien fram som JL sålde. Han producerade även två varianter av SSC:s ortoakustiska modell Carlsson OA-58. Samarbetet mellan JL och SSC har upphört och JL koncentrerar sig nu på sin egen produktlinje Larsen.
Silverutmärkelsen som Sveriges Hifi-personlighet gick till Gunnar Holm, under decennier chef för svenska Pioneer och en hängiven hifi-människa som även kände Stig Carlsson mycket väl. Bronset gick till Tommy Jenving och hans kabelföretag Supra som verkligen satt Sverige på den internationella kartan med sina välkonstruerade, prisvärda och ofta minimalt färgande kabelprodukter.
Nytt byggprojekt OA-5 MMX
Bygg en modern ur-ortoakustisk högtalare! Utropet möter i dagarna prenumeranterna av Musik- och Ljudtekniska Sällskapets tidning MoLt och är rubrik på en artikel av Ingvar Öhman. Artikeln -som här parallellpubliceras – presenterar ett byggprojekt som startar i MoLt under 2010 och baseras på arbete som högtalarkonstruktören Ingvar Öhman utfört för Stiftelsen Stig Carlsson (SSC). Det handlar i princip om en ortoakustisk högtalare enligt 60-talsreceptet årtiondet som kan kallas det mest ortoakustiska. Men det finns en släng av 70-tal och 00-tal med i projektet också. Det hela handlar om att bygga sig en helt ny, men på ett ny-gammalt recept baserad högtalare: Carlsson OA-5-MMX. Ingvar Öhman skriver:
Stig Carlssons ortoakustiska högtalare har funnits allt sedan 50-talet (Kolboxen), varefter de förfinades under andra halvan av 60-talet, och sedan förändrades de vidare genom 60-, 70- och 80-talen. På 90-talet lyste nya koncept med sin frånvaro fram till Stigs bortgång 1997. Under 00-talet har det förvisso inom SSC konstruerats ett antal olika högtalare i Stig Carlssons anda, liksom att en ny version av OA-51 har tagits fram, men endast en av alla dessa har satts i produktion – den lilla OA-58.
Där är vi nu.
Ortoakustiken över tiden hur bra?
Min uppfattning är att utvecklingslinjen krumbuktar sig en del, och snarare än att de äldre recepten var sämre eller mera outvecklade skulle jag sortera dem som annorlunda. De olika generationerna av ortoakustik som var olika utan några värderingar inblandade. Vad som är bäst/sämst måste helt enkelt vara en fråga om tycke och smak.
Redan på 60-talet var receptet som sådant, i sin dåvarande inkarnation, färdigt. Det är i varje fall min uppfattning (även om de faktiska systemen förstås begränsades av dåtidens högtalarelement, men det är ju en fråga för sig, utanför den som handlar om konceptet i olika tider). Men vad jag vill komma till, är att 60-talsmodelerna, jämfört med 80-talsreceptet på ortoakustik, kommunicerade musiken mera olikt konventionella högtalare.
Det skall redan nu klargöras att jag i huvudsak sorterar de genom tiden förekommande ortoakustiska koncepten efter det årtal som konstruktionerna gjordes. Inte nödvändigtvis det då de såldes. Kolboxen konstruerades exempelvis på 50-talet, men såldes i huvudsak på 60-talet. Den såldes mellan 1959 och 1962.
Det finns gott om genuint Stig Carlsson-stoff från alla de diskussioner jag hade med Stig under de år jag hade förmånen att känna honom, även för högtalare för framtiden. Carlsson OA-58 var ju bara ett försiktigt steg i en sådan riktning, och mycket eller i varje fall en del av det som kan bli nytt är i själva verket rätt så gammalt och återupptäckt.
Idé-diamanter att ta vara på
Men åter till de ortoakustiska högtalarna från olika tider, och nu är det väl bäst att varna för att jag nu skall bli subjektiv. Nu kommer nämligen min egna lilla lista på Carlsson-favoriter från de olika tidsperioderna, och det kanske chockar någon att få veta att det första jag kommer att göra är att helt hoppa över 50-talet!
Kolboxarna må vara spektakulära i sin design, men i mina öron gör det helt enkelt lite för ont att lyssna på dem. Den öronknipande ljudkvaliteten skall naturligtvis inte överdrivas och kanske har jag orimligt höga krav, men jag kan inte uppfatta att kolboxarna har något annat retroaktivt berättigande än det museala. De har inga poänger över de bästa ortoakustiska högtalare som kom fram på 60-, 70- respektive 80-talen.
Som jag ser det är Kolboxen därför mera en sorts första utkast eller ett ortoakustiskt experiment än något färdigt och balanserat, såsom alla de OA-högtalare som komma skulle var. Man kanske kan säga att erfarenheten från Kolboxen fick konceptet som låg till grund för 60-talsmodellerna att födas.
När det gäller 60- och 70-talskoncepten (med koncept menar jag den grundläggande idé som givit upphov till respektive tidsperiods praktiska konstruktioner) är det inga större oklarheter, men möjligen skulle man kunna påstå att det som ofta kallas 50-serien ju konstruerades över gränsen mellan 70- och 80-talet, eftersom OA-51 till skillnad från de genuina 80-talsmodellerna OA-50 och OA52, faktiskt konstruerades i slutet av 70-talet. Men det får slippa igenom. Någon oordning får det ju vara.
Jag räknar dem alltså allihopa (liksom OA-49 och trevägaren, OA-721 eller vad vi vill kalla den, den var ju egentligen inte strikt trevägig) som tillhöriga 80-talskonceptet (trevägaren är för övrigt på flera sätt unikt intressant, med större släktskap bakåt i tiden än några av de andra 80-talarna).
På 90-talet introducerades som redan nämnts inga nya koncept, även om jag diskuterade sådana mycket med Stig. Eftersom man (i varje fall jag) när man umgicks med Stig i huvudsak diskuterade tre saker; kultur (mest då musik), inspelningsteknik och högtalare, och då i princip bara Stigs högtalare, alltså ortoakustiska högtalare, så fanns det gott om tid att tala om sådana saker. Mycket intressanta idéer har diskuterats.
Det finns gott om genuint Stig Carlsson-stoff från alla de diskussioner jag hade med Stig under de år jag hade förmånen att känna honom, även för högtalare för framtiden. Carlsson OA-58 var ju bara ett försiktigt steg i en sådan riktning, och mycket eller i varje fall en del av det som kan bli nytt är i själva verket rätt så gammalt och återupptäckt.
Idé-diamanter att ta vara på
Men åter till de ortoakustiska högtalarna från olika tider, och nu är det väl bäst att varna för att jag nu skall bli subjektiv. Nu kommer nämligen min egna lilla lista på Carlsson-favoriter från de olika tidsperioderna, och det kanske chockar någon att få veta att det första jag kommer att göra är att helt hoppa över 50-talet!
Kolboxarna må vara spektakulära i sin design, men i mina öron gör det helt enkelt lite för ont att lyssna på dem. Den öronknipande ljudkvaliteten skall naturligtvis inte överdrivas och kanske har jag orimligt höga krav, men jag kan inte uppfatta att kolboxarna har något annat retroaktivt berättigande än det museala. De har inga poänger över de bästa ortoakustiska högtalare som kom fram på 60-, 70- respektive 80-talen.
Som jag ser det är Kolboxen därför mera en sorts första utkast eller ett ortoakustiskt experiment än något färdigt och balanserat, såsom alla de OA-högtalare som komma skulle var. Man kanske kan säga att erfarenheten från Kolboxen fick konceptet som låg till grund för 60-talsmodellerna att födas.
Nåväl. Kolboxen hittades på, på 50-talet, och sedan kom då 60-talet, och där hittar vi en del högtalare, speciellt om man inkluderar självbyggsversionerna. Dessa två är mina 60-talsfavoriter: OA-6 och OA-5.
De andra som fanns var V-1 (ett Philips 9710 uppåtriktat), OA-4 (9710 + 3 diskanter) och förstås bygg-själv-varianten Pop-boxen som var närbesläktad med OA-5 men med mindre optimalt placerade element (till vilken Stig egentligen inte var inblandad i konstruktionen, som annat än patentens författare, han var bara tillfrågad om den, och sade sig tycka att skillnaden i elementplaceringar var bra eftersom det gjorde att hans egen OA-5 hade företräden, det vill säga konkurrensfördelar).
Några till fanns det, exempelvis en självbyggversion av OA-5: OA-5K.
På 70-talet var mina favoriter: Den lilla OA-12 och den näst största OA-116.
Den lilla för att den gav så mycket både per krona och per liter och den större för att den, trots att den bara var näst störst, var den bästa, för de flesta. Det är i varje fall min uppfattning.
På 80-talet var valet i mina öron enklare än någonsin tidigare: OA-51.
Både OA-50 och OA-52 har ju sina goda sidor, men de mindre goda sidorna (för mitt hörande) är alltför störande för att jag skall kunna föredra dem. De enda signifikanta svagheter OA-51 har mot OA-52 och OA-50 är att den av rumsgeometriska skäl har svårt att få ur sig direktljudsenergi i registret 100300 Hz alltså värmeregistret eller magregistret på Carlssonska, och att den inte går fullt så djupt som OA-50 och OA-52.
De båda egenskaperna får OA-51 att tendera att klinga lite ljust eller om man hellre vänder bakfram på det att i vissa miljöer kunna uppfattas som lite substanslös i grundtonsregistret. Problemet syns även mycket tydligt vid mätning på högtalaren. Ju bättre rum, desto mera märks det.
Landning i 60-talet
Men åter till 60-talet, för det är framförallt i den skolan vi skall uppehålla oss för det här projektet. Det är nämligen den ortoakustiska tidsperiod som jag tycker på många sätt är den mest fascinerande.
Tekniken hade utvecklats, förfinats och balanserats perfekt, och alla de konceptuella skarpa kanterna (artefakterna) från kolboxens tid var bortslipade. Men ännu hade inte högtalarna börjat närma sig mera konventionella högtalares beteenden, vilket skedde först senare genom att först mellanregisterelementet började riktas mot lyssnarna (70-talet) och sedan mer av den varan plus att di allra tidigaste av di tidiga reflexerna (det hette så på smålandsinspirerad Stig Carlssonska) även började tas om hand om genom att de absorberades (80-talet) i för ändamålet avsedda mineralullsplattor.
60-talets ortoakustik var en spännande tid, tycker jag, just därför att det var den tid då Carlssonhögtalarna både hade sin storhetstid och dessutom talade sin ortoakustiska dialekt med störst särprägel och tydlighet. Den förstnämnda av mina favoriter från 60-talet; OA-6, var ju aktiv, och skall man vara noga (vilket man absolut skall vara) så fanns det två olika OA-6. En tidig med rörförstärkare och en senare som var halvledarbestyckad. Den jag gillade var den första, alltså INTE den senare.
Denna första och goda OA-6 refererar man för det mesta idag till såsom OA-6 typ 1, men det där typ 1 är ju ingenting som den hette på riktigt. Först i retrospekt kallades den så, när den (tveksammare) halvledarbetyckade OA-6 kom, som däremot alldeles på alldeles riktigt hette typ II.
OA-5, Sveriges bästa flesta högtalare!
Den andra 60-talshögtalaren, som även är denna artikels huvudperson alltså OA-5, är med största säkerhet den mest spridda högtalaren i Sverige, utan någon som helst konkurrens. I varje fall om man räknar in alla hemmabyggda sådana högtalare.
Vi talar om en högtalare som det med största säkerhet har tillverkats i åtminstone 100 000 par!
Endast på Philips vet de hur många AD9710 som tillverkades under denna tid och som försvann till Sverige, där man kan förmoda att de allra flesta hamnade i antingen Carlssonhögtalare eller i Carlsson OA-5-kloner.
Av dessa två högtalare är det för mig solklart att OA-6 är den förnämligare av de tu, mest på grund av att den hade, i varje fall för tiden, en ehuru inte fullt tillfyllest så i varje fall en rimlig basförmåga.
Även OA-5 kan prestera viss bas tonkurvemässigt (full nivå ned till i närheten av 50 Hz och i många rum hamnade -3 dB strax över 40 Hz, vilket inte är dåligt alls; lägsta strängen på en elbas eller ståbas är ett E på 41,2 Hz) men dynamiska förmågan i basområdet är verkligen inte mycket att skryta med. Inte heller renheten imponerade väl så värst.
9710-baselement har en slaglängd som kan approximeras till ungefär noll mm. Man kan uttrycka samma sak som att basförmågan är utmärkt så länge man inte påför någon musiksignal
Men spelar man något som tvingar elementets membran att börja röra på sig bara så lite, så går det mindre bra. Inte så att all bas försvinner, men kvaliteten på den gör det, mer och mer ju starkare man spelar.
Hos OA-6 (typ 1 nota bene) fanns det däremot lite slaglängd att tillgå från det på undersidan monterade Sinus-baselementet. I typ II så satt dock, tro det eller ej, ett 9710 även som bas! Det som i praktiken begränsade basförmågan hos OA-6 typ 1 var den inbyggda förstärkarens begränsade effekt. Vi talar om mindre än 20 W. Men även om det inte är speciellt mycket så räckte det faktiskt till klart mera än vad dåtidens OA-5 mäktade med oavsett förstärkare.
Jag har redan nämnt att OA-5 tog sig ned till i storleksordningen E (lägsta strängen på en elbas, 41,2 Hz) eller i varje fall G (49 Hz), men OA-6 däremot tog sig faktiskt ned till i varje fall i närheten av 30 Hz (C), vilket var smått revolutionerande på denna tid.
Men som sagt ljudtrycksnivån räckte inte till, där heller. När orkestern spelade MF fick förstärkeriet andnöd och när F nalkades var distorsionen hög. FF och i ännu högre grad FFF var inte ens att tänka på…
Vad kan, och bör, förbättras? Men vart vill jag egentligen komma med allt detta prat om de gamla modellernas brister?
Jo, två saker:
Att OA-6 och OA-5, trots att OA-6 var aktiv och ett trevägssystem, egentligen inte var så olika varandra, om man bortser ifrån att de respektive bristerna i basområdet yttrade sig lite olika. Att ingen av dem var konceptuellt begränsad, utan bara begränsade av vad man kunde åstadkomma med dåtidens teknik och komponenter.
Konceptuellt (och nu menar jag hur de kommunicerar musiken till lyssnarna 60-talsidén om hur det skulle gå till) var de alltså mycket lika varandra. Bristerna yttrar sig på lite olika sätt. Hos OA-6 tar förstärkareffekten slut alldeles för tidigt, och baselementets slaglängd imponerar väl inte så värst det heller, men genom den aktiva drivningen hos OA-6 kan man ändå överstyra i basregistret massor utan att det drabbar återgivningen med orenheter i högre register.
Trots att man med OA-5 kan använda en extern förstärkare med rejält med effekt så att den inte klipper som den i OA-6, är det ändå OA-5 som kommer mest till korta. Det beror inte bara på att den obefintliga slaglängden drabbar basområdet vid mekanisk överstyrning, utan även det faktum att samma element spelar hela mellanregisterområdet och faktiskt till och med delar av diskantområdet (eftersom elementet används i hela det registret, avrullningen uppåt är försiktig) spelar in. Det gör att en överstyrning av basfrekvenser, får nästan hela frekvensregistret att grumla till sig och bli orent.
Båda högtalarna hade problem med två saker till:
En ålande tonkurva i mellanregistret som tyvärr hade en topp just i det öronovänligaste registret (även om den inte alls yttrade sig lika illa som hos kolboxen med det mera framåtriktade elementet),
Diskantelement som hade en tendens att gå sönder alldeles för ofta och lätt. 🙁
Nytt baselement
Lösningen på problemen är att byta ut det Philips AD9710-element som sitter där original, till det nya element som speciellt framtagits för detta syfte, med i varje fall 10-20 gånger större förmåga till att alstra ljudeffekt i basområdet och en motsvarande förbättrad förmåga att låta mellanregisterområdet vara odrabbat av det som händer i basen.
Hemligheten ligger inte bara i den ökade slaglängden utan även i utformningen av hela motorsystemets poldelar inklusive en mycket effektiv kortslutningsring i koppar, som praktiskt taget eliminerar modulationer av det permanentmagnetskapade fältet i spalten. Dessutom har det nya bredbandselementet befriats helt ifrån den öron-ovänliga puckel runt 3-4 kHz som Philips 9710 hade. Elementet som jag har tagit fram för detta ändamål heter Obi F87 9710. (Obi = OEM by Ino, F = Fullrange, 87 = 8,7 tums chassi-storlek och 9710 står där dels för att informera om kompatibiliteten med 9710, men förstås mest för att hedra det gamla Philips-elementet.)
Bredbandare utan dubbelkon
Till skillnad från 9710 är Obi F87 inte ett dubbelkonelement eftersom jag ville slippa den mekaniska delningen mellan de två konerna som är ansvarig för nästan alla de färgningar som 9710 uppvisar. F87 har alltså bara en, en extremt lätt, kon. Och istället för dubbelkonen har den lilla centerdomen fästs direkt mot talspolebobinen, för att medge maximal överföring av HF till luften trots avsaknad av dubbelkon.
För att säkerställa perfekt dynamisk balans i det mycket lätta rörliga systemet har jag dessutom dragit ut de två anslutningstrådarna åt varsitt håll. Det kanske kan verka som överkurs, men på ett högtalarelement med ett så lätt och dessutom mjukt upphängt rörligt system som Obi F87, är det faktiskt viktigt att ge akt på de små detaljerna. Så satta i perspektiv ser man att de inte är så små de där detaljerna, som man kanske trodde. Vidare har elementet försetts med en upphängning med extremt låga förluster och en bobin som är icke-ledande för minimala bobinala virvelströmsförluster.
Att göra lågförlustupphängningar kan vara vanskligt, eftersom det i många fall leder till okontrollerade uppbrytningar på grund av den kraftiga reflektion av den mekaniska vågen som rör sig från bobinen till konkanten, som följer av missanpassningen, men i F87 har det lätta membranet och upphängningen så lika mekanisk karakteristisk böjvågsimpedans att den senare delen faktiskt klarar sig med mycket små förluster, utan att tonkurvan och pulssvaret drabbas illa.
Allt som allt approximerar elementets tonkurva den från 9710 men helt utan de våldsamma resonansorsakade och rätt bredbandiga (runt en halv oktav) och därför också rätt så hörbara vindlingarna. Den starkare motorn gör även F87 bättre på att driva basreflexlådan och gör att den klarar sig utan strömningsdämpning.
I själva verket blev jakten på effektivitet och förlustfrihet så framgångsrik att jag fick lov att öka impedansen för att elementet inte skulle bli alldeles för högljutt, alltså få för stor känslighet. 🙂 Den högre impedansen ger ytterligare positiva värden, eftersom det minskar värmeförlusterna, vilket både ökar effekttåligheten och minskar den termiska kompressionen.
Basreflex
En sak som många haft synpunkter på när det gäller OA-5 är den lite originella (men mycket priseffektiva) utformningen av basreflexsystemet. OA-5-porten har sina för- och nackdelar. Fördelen är att den inre mynningen hamnar långt ifrån baselementets baksida, och att pipresonanser i portsystemet därför blir lätta att undertrycka.
Att det var billigt att tillverka kabinetten på detta sätt, måste förstås också räknas till fördelarna. Nackdelarna med den portutformning ursprungliga OA-5 har är att förlusterna blir onödigt stora och dessutom olinjära (och därtill asymmetriskt så).
Sen finns det en stor nackdel till, av mera praktisk natur, nämligen att konstruktionen med sin utformning inte är riktigt stabil; det är lätt hänt att dämpmaterialet ramlar ned och täpper för det ena eller båda hålen utan att man märker det, och då blir det inte roligt alls att sitta och lyssna på högtalaren.
Oftast så ramlar det ned långsamt, så den försämrade basåtergivningen kommer smygande. Jag har tyvärr sett många OA-5 i det skicket, och hört deras ägare ge högtalarens basförmåga till och med oförtjänt dålig kritik.
Så den nya högtalaren, byggprojektet alltså, får en helt ny port. Det är en port som kombinerar fördelarna från ursprungsporten med att undvika nackdelarna från både originalporten och från hur ett normalt basreflexrör (som inte är optimalt i en konstruktion som denna) uppför sig i en OA-5-II.
Jag ju vet att många OA-5 har byggts om således att det ena av de två hålen i botten har pluggats medan det andra tagits upp och försetts med ett rör och lådan har sedan lyfts tillräckligt från golvet för att inte väsentligen påverka avstämningsfrekvensen.
Jämfört med originallösningen är det på vissa sätt en förbättring. Främst då med avseende på förlusterna och olinjäriteterna i luftströmningen, men det för även med sig vissa nackdelar som gör att jag faktiskt föredrar originallösningen (om dämpmaterialet ligger rätt, nota bene).
Nackdelarna är att högtalar höjden ökar om avstämningen skall vara stabil, och att orgelpipsresonanser från porten kommer fram. En liggande port som vetter framåt är bättre, men många ogillar den lösningen, inte minst estetiskt. Den valda lösningen gör däremot allting rätt, men kräver att lådan byggs med en rätt hög precision vilket jag dock har gott hopp om att alla som läser denna artikel skall klara av! Den som inte vill såga delar själv, kommer dessutom att kunna få dem mer eller mindre färdigsågade/frästa.
Vad heter den då?
Byggprojektet har jag fått tillstånd av SSC att kalla för OA-5-MMX, eller bara MMX, eller en helt hemmabyggd version av den kan kanske heta… MMX-boxen?
Det skall nämnas att MMX inte betyder mys-mix, trots att högtalaren är en mysig mix av lite olika saker och tidsåldrar (mest 60-tal dock, konceptuellt), utan det betyder något som alla som läser den här artikeln får vara med och gissa på! En tävling alltså. Emaila ditt svar till oss.
Första anlända rätta svaret renderar en gåva från mig personligen, om 1 stycken Obi F87 (värde ~1500:-). Inte så mycket kanske, men en liten bit på vägen till ett par kompletta OA-5-MMX är de ju i varje fall. 🙂
Fast den som vill kalla dem mysmix är förstås välkommen att göra det!
Nå, vad mera är nytt?
I kapitel ett av denna konstruktion, det vill säga nästa artikel som kommer i MoLt nummer 1, 2010 så kommer allting som behöver vetas för att man skall kunna bygga högtalaren, att gås igenom.
Enklare versioner
Det kommer eventuellt även att visas lite enklare versioner som man kan bygga. Även en som är så enkel att den närmaste förebilden faktiskt inte är den ursprungliga OA-5, utan den gamla Carlssonhögtalaren V-1 (den allra enklaste högtalaren från 60-talet, som bara använde ett uppåtriktat AD9710-element).
Huvudskälet till att jag valt att i nästa avsnitt även försöka få in att berätta om möjligheterna att, baserat på F87 endast, bygga enklare version, är faktiskt att jag tycker det är kul om alla som är nyfikna får/tar chansen att höra högtalaren även i sin enklaste V-1-inspirerade reinkarnation. Alltså utan diskanter. Man tror inte sina öron när man hör vilken diskant som
Obi F87 alldeles ensamma, förmår återskapa.
Skillnaderna jämfört med gamla V-1 är dock rätt stora. Inte bara på grund av det nya elementets förmåga att skapa bas, utan i lika hög grad på grund av dess mellanregisterområde, fritt från topparna och dalarna som kännetecknar 9710, där en av dem olyckligtvis råkar ligga vid dryga 3 kHz, där vår hörsel är som allra känsligast. Denna egenskap finns, och drabbar, i alla lyssningsvinklar från 9710, men det var ett ännu värre problem i kolboxen, där elementet inte var uppåtriktat utan något framvänt mot lyssnarna.
Med Obi F87 är problemet hur som helst som bortblåst. Det nya baselementet saknar helt dessa problem och har istället en jämn och fin tonkurva som sträcker sig utan nämnvärda sådana bredbandiga ojämnheter upp till ungefär 10 kHz, och nota bene: detta alltså även i 60-90 graders strålningsvinkel!
Obi F87 är ett mycket speciellt 8-element. Mer diskant än diskanterna själva.
I själva verket har det så hög effektivitet i högfrekvensregistret, att man, även när man kör det solo, alltså utan kompletterade diskantelement, kan behöva introducera en seriedrossel om några hundra mikrohenry, för att finna optimal klangbalans.
Känsligheten i nollgradersriktningen är faktiskt signifikant överstigande 100 dB @ 2,83 V, 1 meter, i diskantregistret. Oerhört mycket alltså. Mäter man i den riktningen, rakt uppåt alltså, är tonkurvan dock fortfarande väldigt jämn och fin för att vara ett bredbandselement (=oktavbalansen är utmärkt god), men den uppvisar som sagt en med frekvensen stigande amplitud, närmare bestämt mera så än vad som behövs för att energikurvan skall bli rak upp till 10 kHz alldeles av sig själv.
Annorlunda på en punkt
Om bredbandselementet Obi F87 kan dock nämnas att det finns en punkt på vilken F87-9710 inte är entydigt bättre (inte heller sämre) än 9710, nämligen när det gäller det allra högsta diskantområdet, men det är en smaksak; ingen av dem (9710 v/s F87) erbjuder en helt perfekt återgivning av diskantområdet.
F87 är jämn och fin upp till ungefär 10 kHz, och rullar av däröver. 9710 däremot vindlar sig upp och ned i hela mellanregisterområdet, men istället för F87:s avrullning har 9710 en enstaka resonanstopp över 10 kHz.
För- eller nackdel? Det får var och en själv avgöra.
Personligen så ville jag mycket hellre ha en jämn tonkurva och maximal frihet från resonanser, och jag tycker faktiskt att det är smått fascinerande hur pass bra diskanten trots allt återges av F87, alltså trots den allra översta oktavens (upp till 10 kHz) svaga nivå.
Toppregistret hos OA-5-MMX
Modellen OA-5-MMX är i huvudsak uppbyggd som gamla OA-5, alltså med ett bredbandselement och fyra stycken kondiskantelement. Därför har även ett helt nytt kondiskantelement tagits fram: Obi T22-oa.
(T betyder tweeter, 22 betyder 2,2 tum och oa talar väl för sig själv.)
Diskantelementen för en sådan här högkänslig 60-talskonstruktion har lite speciella krav på sig, såtillvida att de behöver ha en mycket högre verkningsgrad än några moderna diskantelement klarar av att ge. Det beror på att OA-5 har en verkningsgrad som är i varje fall 3 ggr högre (!) än medelsnittet av moderna högtalare förmår. Vi talar om en lättdrivenhet som är extremt ovanlig idag. Det MT20 HFC som satt i ursprungliga OA-5 hade bara med nöd och näppe tillräcklig verkningsgrad för att räcka till och den klarade sig till över 10 kHz bara genom en jättelik resonans i den högsta oktaven, som tillsåg att tillräckligt mycket ljud skulle undslippa den, trots att spridningen började minska.
Sådan resonans finns inte i T22-oa, så den måste ha en högre grundläggande verkningsgrad för att det skall bli tillräckligt även vid högre frekvenser där spridningen börjar minska så smått. Det har den också. Obi T22-oa är i själva verket ett diskantelement med extremt hög verkningsgrad. Så hög att den i princip bara överträffas av horndiskanter. Detta att det nya elementet har en massa extra att ge, gör att delningsfiltret skapar en tillvaro som är mycket skonsam, mot både förstärkare och mot diskantelementet själv, vilket, tillsammans med att de nya diskantelementen dessutom är oljekylda, förhoppningsvis skall leda till att brända diskanter är ett minne blott. De klarar, i system, i storleksordningen 10 gånger mera praktisk ineffekt från musiksignaler, än de gamla Peerless MT20HFC gjorde.
Med T22-oa blir diskantområdets energikurva dessutom utsträckt till över 20 kHz, vilket faktiskt är första gången i ortoakustikens historia. Och registret sträcker sig till och med till 30 kHz innan det faller ordentligt (de klarar ungefär 30 kHz i nollgradersriktningen).
Det skall heller inte stickas under stolen med att skillnaden redan mellan gamla V-1 och OA-5 var avsevärd, eftersom de olika frekvenserna når lyssnaren från lämpligare vinklar när bredbandselementet får hjälp från diskanterna. Man hör alltså en mycket större skillnad än man kan mäta med en perseptionsokunnig mätapparatur, som tar sin information från en lika ignorant mätmikrofon på lyssningsplats. Högtalarna blir även mycket mera lämpade för stereofonisk musikåtergivning när diskanterna kommit på plats, eftersom deras riktverkan medger att man kan justera in deras riktningar för optimal stereofoni.
Nya tider nya möjligheter!
Carlsson OA-5-MMX kan ställas in så att den blir en höger- eller en vänsterhögtalare, och den kan även optimeras som mono-version (man kan använda den både som singulär monohögtalare och dubblerade). Som högtalaren är konstruerad går det till och med att justera fram två olika monoversioner (med olika direktivitet) så att den kan anpassas till att vara centerhögtalare i en ortoakustisk hemmabiograf, eller som lounge-högtalare i bästa OA-5-tradition. Den senare versionen kan även den användas som centerhögtalare om man föredrar ett något mera bakåtlutat ljud. Vänster- respektive högerversioner kan dessutom trimmas in till optimalt upplevd stabilitet i ljudbilden, på ett sätt som jag inte tror att någon annan högtalare har erbjudit.
(Man behöver inte ens bygga om, om man ångrar sig eller välja vad man vill ha från början, utan alla dessa saker går att justera efter önskemål, i efterhand!)
60- kontra 70-tal
Som sista ord i denna lilla introduktion av kommande byggprojekt, vill jag bara nämna några ord om vad det är som gör att jag kan tycka att 60-talarna; popboxen, OA-5 och OA-6 har företräden framför 70-tals-modellerna. Det som redan är nämnt i den här artikeln är den höga verkningsgraden, känsligheten är väl över 90 dB (-92), som gör att 60-talarna kan spela imponerande högt även med förhållandevis små förstärkare.
Men – jag ser en stor fördel ytterligare, som jag faktiskt tycker är viktigare att nämna än den höga verkningsgraden nämligen att 70-talarna, som förvisso var mindre och därför kanske mera lättmöblerade, inte i mina öron återger musiken med samma lätthet och luft. Det blir inte lika högt i tak. Taket får en lite tung och tryckande karaktär med dem, i mina öron.
Rundstrålande! v/s rundstrålande
I både tidsperioderna så marknadsfördes Carlsson-högtalarna som rundstrålande, men man kan ifrågasätta om det var riktigt. Det beror ju lite på vad man menar med rund. Man kan säga att en tallrik eller en pannkaka är rund, men
en boll är ju också rund. Det förstnämnda rund är samma sak som cirkulär, det sistnämnda betyder klot- eller kulformad.
60-talarna var kul-strålare, i varje fall halv-kul (halv eftersom Stig inte ville att de skulle stråla nedåt) medan 70-talarna mera var bara strålade i cirkel. Horisontellt alltså, ehuru med viss uppvinkling. Därtill var ju vissa horisontalriktningar starkare än andra, för att göra högtalarna stereofoniska.
Skillnaderna var alltså tvåfaldiga att baselementet på 60-talet, var både uppåtriktat och diskantkapabelt, samtidigt som det inte fanns någon huvudriktning för diskanternas strålning. 70-talarna däremot, strålade diskant i princip bara från diskantelementen (lägre delningsfrekvens, diskant-inkapabel bas och brantare filter) och inget av dem var riktat uppåt. Dessutom gjorde de det med ungefär hälften av diskanterna siktande mot lyssnaren (vilket var en stereofonisk fördel, så den möjligheten erbjuder även MMX).
Detta sagda om riktningsverkan är förstås en överförenkling, eftersom diskanten ju (i kraft av sin relativa litenhet) inte ger en extremt riktad utstrålning, men skillnaden upplevelsemässigt när en uppåtriktad ljudkälla (bredbandselementet) tillkommer, är i varje fall påtaglig när man lyssnar. Det är i varje fall min uppfattning att 60-talssystemen har något, något som jag verkligen gillar. Speciellt om man trollar bort alla de tillkortakommanden som beror på bristerna hos dåtidens element och vissa enkla lösningar som kanske varit i enklaste laget.
Det är precis sådana borttrollningar som jag försökt åstadkomma med detta projekt.
Ing. Öhman
Kolboxen i Playboy!
När er redaktör häromdagen googlade på ordet tonbalanskontroll hittade jag en för mig tidigare okänd sida, danska Den Virtuelle Musikbibliotek som bl a återpublicerar inscannade historiska tidskrifter kring musik och ljudteknik. Där i ett nummer av Dansk Musik Tidskrift fanns bl a ett par 60-talstexter av en Ove Nordwall som på ett fint sätt avhandlar Stigs högtalarmodeller och ljudidéer i samband med att Sonab OA-5 lanseras. Och enligt Nordwall har Kolboxen recenserats – i Playboy!:
Varför Playboy skulle skriva en artikel om Kolboxarna kan vi bara ana, kanske var det den fantastiska ljudkvaliteten och mytologin kring ortoakustiken, eller så handlar det bara om själva formen på högtalaren som en Playboyredaktör säkert kunde se som erotisk. Vilket som så är nu den stora frågan:
– Finns det någon i vår tvåtusenhövdade läsekrets som till äventyrs samlar på gamla Playboy från 50-, 60- och 70-tal och kan leta fram artikeln? Minns kanske någon av våra läsare åtminstone recensionen av Kolboxen?
I Carlssonkretsen i Stockholm är detta en stor nyhet, här kan ingen inblandad minnas någon Playboyartikel om Stig. Men om en sådan artikel publicerats så kan den med stor sannolikhet i den ännu inte katalogiserade delen av kvarlåtenskapen efter Stig Carlsson. Stig var nämligen notoriskt noggrann med att spara allt som skrevs om honom och hans högtalare.
En Playboy-artikel borde ha väckt stor uppmärksamhet i Stigs krets när den kom. Men kanske man inte ens läste Playboy i Sverige på den tiden? Eller skämdes Stig kanske för publiceringen (Playboy sågs allmänt som en ond porrtidning i det officiella Sverige) och höll vetskapen för sig själv?
Frågor, frågor. Det skulle vara väldigt roligt om någon i läsekretsen kunde hjälpa oss att räta ut något av frågetecknen. En inscannad Playboyartikel om Kolboxarna vore årets Carlsson-scoop!
Här kan man läsa Ove Nordwalls två texter i Dansk Musik Tidskrift:
http://dvm.nu/hierarchy/periodical/dmt/1966/07/?show=data/periodical/dmt/1966/7/periodical-dmt1966_7_11.tkl&type=periodical
Ny referensinspelad orgelskiva
CarlssonPlanet återkommer oregelbundet med skivtips. Här berättar SSC:s ordförande Lars Bäcklund om en lysande ny orgel-CD, The Great Organ of St Jacobs Church, utgivningsdatum 7 december 2009. Vid orgeln sitter Anders Bondeman och det handlar om en ny inspelning av ljudmaestro Bertil Alving:
Andra halvan av sextiotalet var början till en flera årtionden lång guldålder för orgelentusiaster i Sverige. Organister av internationell klass fanns på många orter, de flesta i Stockholm, och en ny generation framstående organister debuterade. Orglar byggdes eller förbättrades av svenska och utländska orgelbyggare, så att de blev värdiga instrument för dessa stora musiker. Många upptäckte i likhet med mig nya musikaliska världar, från renässansmusik till det allra nyaste. Stora musikaliska upplevelser erbjöds gratis eller till låga biljettpriser. Världslig och sakral musik, noterad eller improviserad, alla slags orgelmusik spelades. Den som hört Karl-Erik Welin eller Anders Bondeman improvisera på orgel glömmer det aldrig.
Anders Bondeman vann en internationell orgelimprovisationstävling i Haarlem 1965. Under mer än trettio år har man kunnat njuta av hans orgelspel i S.t Jacobs kyrka. Vid 72 års ålder är han flitigt aktiv, och man bör inte försumma en chans att höra honom spela! Hans orgelimprovisationer saknar veterligt motstycke.
Den magnifika orgeln i S:t Jacobs kyrka i Stockholm byggdes 1976 varvid man bibehöll stora delar av det högkvalitativa pipmaterial som fanns bevarat från kyrkans tidigare orglar ända tillbaka till 1700-talet. Den hälsades som en avsevärd förbättring, utan att någon av de goda egenskaperna från dess föregångare gått förlorade.
Alving
Bertil Alving har verkat som organist och orgelbyggare. Hans ljudtekniska insatser kräver nog ingen närmare presentation, Alvings inspelningar för skivbolag som Proprius, BIS, Caprice Records, Finlandia Records, Alving Classical Digital Records, Finnlevy, Finngospel, Naxos, Phono Suecia och Swedish Society Discofil talar för sig själva.
Först blev han känd för kör- och orgelinspelningar, men Alvings verksamhet är inte begränsad till någon genre. Alvings noggrannhet och klangkänsla har gjort honom legendarisk. Redan som gymnasist sågs han från slutet av sextiotalet på LTS-möten och började göra goda stereoinspelningar på sin ReVox A77. Frågade man ut honom kunde han med motvillig blygsamhet röja djupa musikaliska, ljudtekniska och akustiska insikter.
Cantate Domino (1976) blev hans internationella genombrott, och entusiastiska recensioner (den senaste från en schweizisk musiktidning) trycks fortfarande. När jag fick höra bandet som skulle bli den skivan blev jag mållös, och kontaktade genast Stig Carlsson. Även han lät sig imponeras (och avskrev sina planer på egna stereoinspelningar).
Under mötet i Radiohuset i april -09 som arrangerades av LTS och SSC demonstrerade Bertil på prototyperna till OA-5 typ 3 dels Stigs fantastiska inspelning av Bo Nilssons Stenogramm, tolkad av Karl-Erik Welin på orgeln i Engelbrektskyrkan, dels sin egen Vånga-skiva från 1974 med dess utsökta presentation av orgelspelets detaljer och kyrkorummets atmosfär.
Vinterfantasi: bra julklapp!
Vinterfantasi är en ny CD som jag hade tänkt föreslå som Årets Julklapp!
Vinterfantasi är inte enbart en julskiva. Där finns Janne Schaffer, kör, flera andra sångare och goda musiker. Som avslutning på Radiohusmötet presenterade Bertil ett avsnitt som ingår i Vinterfantasi, en ljudteknisk delikatess.
Den här skivan köper man till sig själv
Bondeman-skivan börjar med av Suite Gothique Op. 25 av Léon Boëllman. Plötsligt får man lyssna sig in i ett stort, fridfullt kyrkorum. Under hela skivans gång hörs endast enstaka inslag av trafikbuller trots kyrkans centrala läge mellan Kungsträdgården och Gustaf Adolfs torg, granne med Operan.
Sex Schüblerkoraler av Johann Sebastian Bach följs av dennes Preludium och fuga i G-dur, BWV 541. Bondeman tolkar Bach på ett innerligt sätt som kan påminna om den världsberömde blinde holländske organisten Helmut Walcha (vars inspelningar på Archiv gjorde ett ouplånligt intryck på den unge Bertil Alving). Walcha och Bondeman tolkar Bach med en genomlyst varm klarhet, andlighet och allvar.
Jag saknar denna gång inte de stiltrogna ornamenteringar som min och min faders generationer lärt sig uppskatta genom elever från Schola Cantorum Basiliensis och som rekommenderades bl a av Thurston Dart i dennes bok Musikalisk uppförandepraxis. Ett överskott av krusiduller kan förvisso imponera, och någon gång påminna om barockpoeter som Gunno Dahlstierna, men kan i längden skymma sikten. Bondeman framhåller Verket.
Koral nr 1 i E-dur av César Franck tolkas kongenialt. Tvär övergång till modernism, en kompositör som Stig Carlsson och andra insatta bedömare satt stort värde på.
Bengt Hambraeus komponerade 1975 Extempore, vars grafiska notation ger stort spelrum för uttolkaren. Som väntat är Anders Bondeman en ypperlig medskapare. Precis som för lyssnare i den här kyrkan upplevs de första tonerna, från de bakersta orgelpiporna, mest avlägset. Ljudkällan vandrar så allt närmare lyssnaren. Fragmentariska citat av Bach och andra kryddar lyssnarupplevelsen.
Bondeman avslutar med bravur. Nio av hans egna improvisationer över temat B-A-C-H spelar han i en följd, en extrem prestation. Man kanske kan tro att det gjordes ett antal tagningar av var och en av dessa improvisationer varvid de bästa sedan klipptes ihop, men Bertil har berättat att Bondeman spelade och skapade hela sviten i realtid med dess 9 delar i en följd (utan avbrott eller klipp).
Den här skivan är långt ifrån någon utslätad halvsyntetisk studioprodukt. Den speglar ett levande konstnärskap hos organist och inspelningstekniker. Minimalt antal klipp har gjorts. Originaldynamik har bevarats med undantag för ett par korta utbrott som omärkligt kuperats med en eller två decibel (det är alltså inte själva upplevda ljudnivån i sig som har dynamikbegränsats, utan endast några interfererande svar från akustiken som orsakade några toppar med en varaktighet av bråkdelar av en sekund i signalens peak-värde; detta uppfattar inte örat som ett signifikant inslag i upplevd ljudnivå).
Ett konstverk som hängde ungefär mitt i kyrkan vid den tid då inspelningarna ägde rum hade stört en mindre van ljudtekniker. Den som är välbekant med detta kyrkorums excellenta akustiska egenskaper känner igen sig i återgivningen som här erbjuds. Närvarokänslan är påtaglig och närmast stegras av de små ljuden när Bondeman registrerar om. Att några av tagningarna är aningen tunnare registrerade än andra kan inte störa någon.
Bondemans vulkaniska utbrott presenteras av den stora orgeln som en naturkraft, samtidigt som skirt genomlysta partier bedårar lyssnaren med läckra detaljer och precist musikanteri. Den stora orgeln (vars längsta pipor når ner till 16 Hz) erbjuder en utmaning för hemmahögtalare. Rent klingande orgelinspelningar är ett skoningslöst intermodulationstest, och anläggningar som betonar något register avslöjas. Men storheten i Bondemans spel framgår även via en modest ljudanläggning.
Alving tog upp direktljud från orgeln med ett par extremt linjära Sanken-mikrofoner av kardioidtyp. Distinkt klang- och stereopresentation erhölls med bruk av modifierad AB-teknik med drygt en halvmeters inbördes avstånd mellan de två huvudmikrofonerna. Det basfall som uppkommer vid många meters avstånd mellan mikrofon och orgel kompenserades skickligt. Ett par rundtagande mikrofoner bidrar, som vanligt i de senare årens Alving-inspelningar, till rumslighet och akustisk förankring; märk väl att de är inmixade med extremt låg nivå. Tack vare noga vald placering och inmixning av ytterligare ett par mikrofoner kunde Alving kompensera för den förändrade kyrkoakustiken.
Detta är en av de artistiskt och ljudtekniskt bästa orgelinspelningar som jag någonsin hört.
IMP 0908 utges av Ictus Musikproduktion, http://www.ictusmp.com/sida8.html
Den distribueras av Naxos, http://www.naxosdirect.se/
Lars Bäcklund
Stig och klangen 8: Mono eller stereo? (2)
Som vi skrev i förra nyhetsbrevet, mono är i ropet igen ffg sedan 60-talet. Orsaken är förstås den dyra boxen med Beatles-låtar nymastrade i just mono. Stig Carlsson var på 60-talet föregångare i det mesta, men hörde till dem som sist övergav monoljudet. I vår stora artikelserie ”Stig och klangen” behandlar SSC:s ordförande Lars Bäcklund Stigs förhållande till detta heta ämne, mono – eller stereo? Här följer andra delen av artikeln om detta:
Stig: mono eller stereo? Del 2
Stig var noga med nålval och med mycket annat.
På 1960-talet demonstrerade Stig Carlsson utvalda monoskivor, och jag kan intyga att renhet, klang, rumslighet och auktoritet i ljudet nådde exemplarisk nivå. Omsorg låg bakom. Han hade utvalda exemplar av Ortofon typ C med flera pickupelement, valde nålspetsform och nålspetsradie efter skivorna, och givetvis var alla avspelningsvinklar, tonkurvor och krafter optimalt valda.
Åtskilliga anekdoter visar vilken vikt Stig lade vid bästa möjliga skivavspelning. Ett exempel får räcka här. Bakgrunden är att Stig länge höll sig med en hel uppsättning av pickupelement med olika nålspetsform och radie, som noga valdes till respektive skiva.
Gunnar Lindell, den ovan nämnde ansedde ljudtekniker som var en av grundarna av Sonab, besökte tillsammans med en morgonsur Stig Carlsson Finland där monoskivor spelades inför bl a herr Fazer, som importerade Sonabhögtalare. Stig upptäckte förfärad att alla hans Ortofon-pickupelement inte kommit med på resan, och skyllde på sin assistent Lindell. Denne ursäktade Carlssons uppförande dagen efter, varvid herr Fazer utbrast: Vilken personlighet! Stig Carlsson var under hela sitt vuxna liv återkommande upprörd över slarv och okunskap inom ljudteknik och näringsliv, en inställning som gav honom många fiender, men den Stig jag från 1968 efterhand lärde känna skulle aldrig ha uppträtt ogint mot en medmänniska i rummet.
Ska nygraveringar låta som originalgraveringarna?
En särskild diskussion är om man bör efterlikna de första skivutgåvornas klang eller försöka lägga sig närmare masterbandets ursprungliga egenskaper (om nu detta är oskatt). Några äldre graverutrustningar från t ex Scully erbjöd en diskantsänkning vid gravering. Vissa nyutgåvor präglas av ett kyligt transistorljud och en del är uppenbart manipulerade vad avser dynamiska kontraster och upplevd tonkurva. Analogband kan ha försämrats i skick, så att gamla skivor ger bättre vittnesbörd om inspelningens kvaliteter. Rätt tonhuvud, azimut och avspelningskorrektion måste användas. Det finns inte så många mono-graverhuvuden i drift, och det är inte helt lätt att göra en optimal monogravering med stereohuvud (gravervinkel kan t ex avvika från originalets eller från vad pickupelementet är gjort för). Men glädjande många låter ypperligt!
Förnämliga nygraveringar och bra pressningar av monoskivor finns
Med tekniskt bra programmaterial kan en välgjord 30 cm 45-varvs monoskiva låta formidabelt vid avspelning med ett äkta mono-pickupelement från t ex EMT, Ortofon eller Lyra!
33 1/3 varvs mono-LP kommer inte så långt efter. Mono-avspelning med mono-pickupelement av mono-skiva ger som nämnts mindre störningar än avspelning av monoskiva eller stereoskiva med stereo-element.
Men 45-varvaren erbjuder (till priset av kortare speltid) 35 % högre spårhastighet än 33-varvarens, vilket medför lägre distorsion och mer utsträckt diskant vid avspelning framför allt av skivans inre spår. Detta var ett av skälen till att RCA ville att mikrospårsskivor skulle spelas in med det nya varvtalet 45 varv/minut i stället för det i professionella sammanhang för större spårvidd använda 33 1/3.
Ett varningsord: Flera av nyutgåvorna är starkt utstyrda, så ett åldrat pickupelement med alltför styv fjädring kanske inte förmår spåra dem väl. Och i Stigs anda bör man se till att använda ett grammofoningångssteg med tillräcklig utstyrningsreserv.
Allt fler mono-pickupelement har kommit
Ökad tillgång till mono-skivor med mikrospår som spelas av med 33 1/3 eller 45 varv/minut kan förklara att nu flera företag säljer mono-pickupelement för mikrospårsskivor, alla av MC-typ (moving coil, rörlig spole): Air Tight, Audio Technica, Benz, Denon, Dynavector, EMT, Koetsu, Lyra, Miyabi/47 Labs, Miyajima, My Sonic Lab, Ortofon, Shelter, ZYX m fl
I MM-familjen (moving magnet, rörlig magnet) finns färre exempel, som Grado Prestige MC+ (som kostar måttliga USD 80) och ME+, den senare med elliptisk nålspetsform, bägge med utbytbar nålinsats, och den avsevärt dyrare Grado Reference Sonata Mono. Mono-element (SMMMC1 i monoversion med två horisontellt orienterade spolar så att endast lateral rörelse ger signal) finns nu även från amerikanska Soundsmith.
Äkta mono-element?
En mono-skiva spelas av med mindre störningar med ett mono-pickupelement än med ett stereo-element. Vid sammanläggning av kanalerna eller lyssning i stereo på signalen från ett stereo-element som spelar av en mono-skiva kommer hörbara ytstörningar med, som inte uppfattas av riktiga mono-element dvs sådana element som endast ger signal för lateral gravering (t ex mono-elementen från EMT, Lyra och Ortofon).
Till saken hör att det finns ett flertal mono-element från t ex ZYX som egentligen är mono-kopplade stereo-element, varvid nyssnämnda fördel inte erhålles.
Mono-element från EMT (OFD-serien) och Ortofon (jfr de inte längre tillverkade typ A och typ C) för mikrospår och normalspår har en rörlig spole (vilket kan ge brumproblem om de ansluts till en stereoförstärkares bägge kanaler).
De för mikrospår avsedda mono-elementen från Lyra (Helikon Mono, Titan Mono m fl) har två och kan därför utan att skapa brumslinga anslutas till stereo-grammofoningång, om man så vill. Somliga har experimenterat med balanserad anslutning (med de två spolarnas signaler i motfas) men av detta saknar jag erfarenhet.
Normalspårsskivor och många tidiga mikrospårsskivor har åtminstone fram till femtiotalets slut i stor utsträckning graverats med graververktyget i princip endast rörligt i sidled (ungefär 0° modulationsvinkel).
Man får skilja på vilket rörelseplan som ger signal från pickupelementets rörliga system och på vilken optimal anliggningsvinkel (stylus rake angle, SRA) som ger lägsta distorsion. SRA är kritisk för t ex van den Hul- nålspetsform men lite mindre viktig för elliptiska nålspetsar och gör minst skillnad vid bruk av sfäriska nålspetsformer. Stig undrade varför de senare nålspetsarna ännu var populära. En förklaring kan vara konservatism hos tillverkare och köpare, en annan att de inte behöver ställas in lika noga med avseende på vinklar jämfört med mer mejselformiga nålspetsformer. Stigs främsta invändning frånsett distorsion var att sfäriska nålspetsar sliter skivorna mest.
EMT-pickupelementen med sfärisk nålspets av diamant avsedda för avspelning av monofoniska normalspårsskivor (OFD 65 och OFD 80), för de tidiga mono-mikrospårsskivorna (OFD 25) och för senare mono-mikrospårsskivor (OFD 15) hör till de få som fortfarande görs för 0° vertikal avspelningsvinkel. De är nog inte idealiska för avspelning av moderna nygraveringar som åtminstone sedan 1964 huvudsakligen utförts med 15 eller 20 graders modulationsvinkel, beroende på graverhuvudets ålder i varje fall om dessa EMT-element (vilket vissa entusiaster låtit göra) i efterhand förses med mer mejselformig nålspets. EMT erbjuder för nyare monoskivor graverade efter 1964 TMD-elementen.
Experter på området avspelning av gamla monoskivor har förmanat mig att titta efter markeringar nära skivans etikett som kan ge en uppfattning om vilket graverhuvuud som använts. Trianglar, pundtecken, W med flera symboler har använts, särskilt för normalspårsskivor (upprinnelsen var att Western Electric krävde royalty för skivor graverade med deras huvud).
Till saken hör att 23° modulationsvinkel uppmätts för ett av de klassiska Westrex-huvudena, för stereogravering 3A och 3B vars graververktyg placerades på en svängarm. Lackets elastiska egenskaper bidrog till att vertikala vinkelfelet vid avspelning ökade. Det är betydligt svårare att spela av det första årtiondets stereoskivor rätt än att få bra resultat från en monoskiva. Vissa skivarkiv har kardanskt upphängda direktdrivna skivspelare så att skivan vid avspelning kan lutas i förhållande till en på fast plattform monterad tonarm!
Varningens ord: Gör man misstaget att spela stereoskivor med sådana mono-element vars nålarm inte fjädrar i vertikalled förstörs skivans vertikalinformation!
I verkligheten skedde viss fjädring och därmed avvikelse från 0° modulationsvinkel när man från och med 1930-talet med början i England efterhand övergav vax och började gravera lack (acetat), särskilt innan nya former för graververktyget införts och man börjat värma upp detta.
Mono-skivor graverade efter 1958 är i ökande utsträckning graverade med 15° /(från något år in på 1960-talet i ökande utsträckning 20°) vertikal modulationsvinkel och för sådana skivor passar i stort sett alla moderna element.
Mono-pickupelement med nålspets för normalspårsskivor finns bl a från EMT och Ortofon. Mindre känt är japanska Denon DL-102 SD (mono, normalspår) som har avsiktligt begränsat frekvensomfång.
Mono- och stereo-pickupelement avsedda för mikrospårsskivor kan i efterhand utrustas med nålspets eller nålinsats för avspelning av normalspårsskivor.
För MM-element, t ex Shure M44 och Stanton 500 eller det tyvärr inte längre tillverkade Ortofon OM40, finns nålinsatser för normalspår i handeln. Till och med för töjningsgivarelementet från Soundsmith finns en nålinsats för normalspår.
Dessa har oftast omkring 65 µm nålspetsradio och är särskilt lämpliga för avspelning av nyare normalspårsskivor, men nålen kan bottna i äldre skivors vidare spår, som kan ha deformerats och vidgats av tidigare avspelningsförsök.
Till bl a M44 tillverkar bl a engelska Expert Stylus nålinsatser med många olika nålspetsstorlekar och former, bl trunkerade elliptiska, och det går att finna passande nålspets även för avspelning av de allra äldsta stenkakorna.
MC-element har inte utbytbara nålinsatser men kan skickas till specialistföretag för att få en ny trunkerad ellipsnål i format som passar normalspårsskivor. Mer om detta följer i avsnittet Hur lyckas man spela av skivor med rätt tonkurvekorrektion?
Mer information om ett antal mindre kända japanska pickupelement för 78-varvsskivor finns hos
http://audiotools.com/78.html
Stabila tonarmar kommer igen
Stig Carlsson var mycket tidigt ute med att mäta flexions- och torsionsresonanser i tonarmar. Först på senare år har tillverkare och hifi-tidskrifter ägnat sådana problem lika stort intresse som de förtjänar. Resonansfenomenen överbetonar ljudet från skivans ytstörningar, ger en ostadigare och rörigare ljudbild, ger sämre upplevelse av kraft och renhet och färgar klangen.
Mångfalden av styvt fjädrade MC-pickupelement har stimulerat tillverkning av tyngre tonarmar, vars konstruktörer strävat efter egenskaper som svårligen förenas med låg rörlig massa. Bland moderna tonarmar passar få optimalt för bruk med de styvaste MC-pickupelementen.
Även om Stig beklagade de ljudpåverkande resonansfenomenen hos flertalet av de många pickupskal han testade (vinnaren var ett med bl a trädetaljer dämpat skal från Grace) insåg han de praktiska fördelarna av tonarmar med utbytbara pickupskal. Sådana gick ur modet för långe sedan, men börjar komma tillbaka. Den som vill spela av mono-skivor från olika epoker med MC-element behöver en sådan tonarm.
Inte endast för anakrofiler tillverkas därför nu nya versioner av klassiska tonarmar. I Tokyo har Ortofon-tonarmar tillverkats sedan 2002.
Ortofon AS-212-S (nio tum) och AS-309-S (tolv tum) har liksom övriga Ortofon-tonarmar utbytbart pickupskal, bägge kännetecknas av att nåltryckskraft anbringas med statisk metod (justering av motvikt).
De dynamiska tonarmarna (nåltryckskraft ställs in med fjäder, vilket föredras av vissa japanska audiofiler) är Ortofon RS-212-D och RS-309-D.
Alla har fattning för skal av SME-typ (Ortofon G-skal) dvs 50 mm från lodlinjen genom nålspetsen till tonarmsrörets slut (de kortare A-skalen har 18 mm kortare avstånd)..
http://www.suwatrading.se/
http://www.octaveaudio-usa.com/products/ortofonArms/
http://www.highfidelity.net/catalog/index.php?manufacturers_id=59&osCsid=9e91e88f87a404140f740f33de227842
Tonarmen EMT 929, som debuterade 1969, tillverkas nu åter. En ny upplaga av tonarmen EMT 997 (en karakteristiskt krökt tolvtumstonarm, ursprunglig version lanserad 1974) tillverkas för EMT-tondosor men nu även i kortare version för skal av SME-typ (Ortofon typ G) eller med längre tonarmsrör för Ortofon typ A-fattning.
http://www.toneimports.com/emt/tonearm.html
http://www.emt-studiotechnik.de/
De ursprungliga SME-skalen var ingen bra teknisk lösning på kraven på mekanisk och elektrisk förbindelse, något som Stig strängt påpekade. Efter mätning och lyssning godkände han dock ett par särskilt väl vibrationsdämpade skal från Grace, som inte längre tillverkas.
Alternativ till SME-skalen för den som vill kunna byta pickupelement har lanserats sedan många år. Moderna tonarmar med utbytbart tonarmsrör finns bl a från Graham.
SME och flera andra erbjuder tonarmar med nyare former av pickupskal som ger en säkrare fastsättning än det gamla Ortofon/SME-systemet eller EMT Tondose (som inte passar i Ortofon/SME-fastsättningen, och vice versa).
Tonarmar av resonansfattigt slag finns numera med utbytbart skal från t ex Ikeda och med fast monteringsplattform som t ex de nyaste långa tornarmarna från SME och Brinkmann. Vissa skivspelare erbjuder en snabb möjlighet att byta tonarm, t ex Spiral Groove.
Gamla och nya pressningar av gamla matriser för normalspårsskivor
Tillgången till schellackskivor i bästa skick är liten, och priserna som begärs för stenkakor med eftertraktade sångare och musiker har stigit därefter. Stålstift, som länge användes, deformerades snabbt vid avspelning, och skadade i sin tur spåret. Pickupelement tillverkade före 1950 var osannolikt tunga och styva; många fungerade som skivfräs. Samlare har dammsugit marknaden för ospelade eller knappt spelade stenkakor. Därför kan man knappast rekommendera någon med normal ekonomi att börja samla 78-varvare i toppskick med de mest efterfrågade artisterna; därtill är prisbilden nu för avskräckande. Å andra sidan finns mycket njutbart att hämta för den som kommit över någorlunda oskadda gamla stenkakor och förmår lyssna förbi knaster och andra biljud. Mellanhjulsförsedda skivspelare från Dual, Lenco, Elac, Perpetuum-Ebner med flera modeller som erbjuder 78 varv per minut kan köpas billigt, nålinsatser för normalspår likaså. Normalspårstekniken är mycket bättre än sitt rykte!
Bl a för den sydamerikanska marknaden tillverkades långt in på sextiotalet, i vissa fall senare, normalspårsversioner av populära skivor. Sådana vinylexemplar med t ex The Beatles betingar nu höga priser. Den enda jag hört lät suveränt bra!
Normalspårsskivor pressas fortfarande i vinyl. Sådana skivor bör spelas av med relativt moderna pickupelement (urgamla MC-element från t ex Grado eller General Electric är gjorda för de hårda schellackskivorna, så den övre systemresonansen hamnar vid avspelning av vinylskivor nere i hörbara området med oskön klang som följd, och spåren skadas).
Historic Masters i England erbjuder sedan flera år nytillverkade vinylskivor (med graveringar för normalspår, 78 varv per minut) som nypressas, med delvis mer än halvsekelgamla ursprungliga pressmatriser från EMI, nu även från Deutsche Grammophon (tyska matriser hamnade 1918 i England som krigsbyte)! Rekommenderas särskilt för intresserade av det tidiga 1900-talets fantastiska sångare vad gäller klassisk musik. Särskilt hög teknisk kvalitet håller vissa av de inspelningar som inte kom att utges under stenkaketiden, varför pressmatriserna aldrig nötts.
http://www.historicmasters.org/
I begagnathandeln kan man för övrigt även påträffa pressningar i vinyl från normalspårs-pressmatriser från mindre kända bolag, men jag har sett enstaka även från EMI.
Nypressningar av från normalspårsmatriser har tidigare marknadsförts av t ex Symposium Records (som nu i stället utger CD-överföringar).
Nypressningar i vinyl från ursprungliga pressmatriser är inte att förväxla med överföringar (på amerikanska dubs) som skett genom avspelning av normalspårsskivor och nygravering av signalen därifrån till mikrospår.
Krav på förstärkare vid avspelning av mono-skivor
Som nämnts räcker det inte med den vanliga RIAA-avspelningskorrektionen och man vill ha fler regleringsmöjligheter än de knappfattigaste moderna förstärkarna erbjuder. Förförstärkaren bör ha stor utstyrningsreserv. Normalspårsskivor kan
vara hårt utstyrda, och impulsbuller (knaster, hack i skivan m m) ger i dåliga apparater intermodulationsprodukter som stör. Ju bättre förstärkare, desto mindre störningar, särskilt med äkta mono-element.
Förförstärkare med lämpliga egenskaper finns att köpa begagnade, nytillverkade och i byggsats. Schemata och byggbeskrivningar finns publicerade. Vid användning av stereo-pickupelement behöver man kunna mono-koppla förstärkaren, helst även kunna välja vilken spårvägg som skall avkännas. Mer om förstärkaregenskaper i senare avsnitt.
Krav på skivspelaren vid avspelning av mono-skivor
För att avnjuta den attack och kraft som mono-skivan kan erbjuda behöver skivan roteras med konstant varvtal, som inte påverkas av variationer i spårets utstyrning. Skivtallriken bör inte röra sig okontrollerat i sidled, som vid glapp i skivtallrikslager eller om skivtallriksaxeln inte är rak.
Däremot finns inget krav på frihet från störningar i vertikalled, om man använder ett mono-pickupelement som inte ger signal vid vertikala nålrörelser. Därför kan även gamla skivspelare som ger mullerstörningar (på engelska rumble) i vertikalled med fördel brukas tillsammans med sådana äkta mono-pickupelement, och hyggligt väl med stereo-element, för avspelning av mono-skivor.
Många sådana gamla skivspelare vars skivtallrik drivs med mellanhjul (t ex Lenco, Dual, Perpetuum-Ebner, Elac, Mørch, studioskivspelare från RCA, Rek-O-Kut m fl) eller kantdrift (SELA) kan idag köpas billigt och förtjänar att rustas upp. Mer om detta i särskilt avsnitt.
Stenkakor
Ska man spela av 78-varvare behövs sammanfattningsvis dels rätt varvtal, helst med variationsmöjlighet som hos Lenco, dels ett pickupelement (eller utbytbar nålinsats) med tillräckligt stor nålspetsradie (för nyare skivor är den billigaste lösningen en sfärisk nålspets med 65 µm radie, för nötta skivor kan man skaffa sig trunkerade elliptiska nålspetsar av lämplig storlek), och helst en skivtvätt med vattenbaserad vätska (t ex från Lart du Son) som inte förstör schellack. Mer detaljer framöver!
Passar T22-oa i OD-11?
Vi fick via Carlssonhögtalarnas generalagent HifiKit en fråga från Robert som vill uppgradera sina Carlssonhögtalare med nya diskanter: ”Jag är intresserad av att uppgradera mina Carlsson OD-11 med reservdelselement. Jag undrar över hur diskanten Obi T22-oa passar att montera på dessa. Hur mycket måste man skära eller borra i plasten?” Det här var vårt svar:
”Jag är intresserad av att uppgradera mina Carlsson OD11 med reservdelselement.”
– God ide! Vill bara varna för att elementet redan kan ha tagit slut hos HiFiKit (försäljningssuccé utan dess like!). Men en ny stor sändning kommer in i april.
”Jag undrar över hur diskanten Obi T22-oa passar att montera på dessa.”
– Ljudmässigt perfekt men monteringsmässigt bara nästan bra.
”Hur mycket måste man skära eller borra i plasten?”
– Du behöver karva eller smälta bort två skåror ca 2 mm djupa i baffelns båda sidoväggar för att frontplattan på T22 ska få plats i ”skrevan”. Den bör monteras på samma plats och i samma vinkel som originaldiskanten. Jag kör lödkolv, men helst då utomhus – farliga plastgaser!
”Finns det något givet sätt att montera dem på eller florerar det olika lösningar?
Kan fästvinkeln som visas på bilden användas direkt som den är?”
– Fästvinkeln passar utmärkt, lim under den och under magneten och två skruvar genom fästvinkeln och in i nyborrade hål i skrevan så sitter T22 som gjuten!
”Får allting plats utan att gå emot grillgallret?”
– Nej, inte riktigt tyvärr. Man får lägga en gummilist eller lite kabel i skårorna runt baffeln där gallren ska sitta så det kommer upp några millimeter högre. Och kanske stå ut med att det buktar ut lite ovanför diskanten. Tips: Lägg gärna lite lim på en gummibit och sätt överst på diskanten så slipper du skaller vid höga ljudtrycket.
Lycka till!
Vänliga hälsningar
Jämförelsefråga om OA-5.3
Från samordnaren i det finska Carlssonsällskapet Jani Edström fick vi en intressant fråga: ”Hej Red, tack för det senaste inspirerande nyhetsbrevet. Det är både roligt och intressant att läsa om uppdateringen av OA-5 högtalarna till Typ 3. Det är ju så musikanläggningar ska fungera som bäst, uppdateringsbara till en inte alltför hög kostnad. Jag undrar om det i detta skede går att säga något om hur OA-5 Typ 3 låter i förhållande till t.ex. renoverade (med de äldre elementen) OA-12 eller OA-2212. Hälsningar Jani Edström”. Här är vårt svar:
Hej Jani!
Tack för svår fråga, jag har inte egentligen hunnit göra några direkta sådana jämförelser rakt av och måste då lita på mitt minne.
Men jag skulle nog säga att av de tre modeller du undrar över så skulle jag utan större tvekan välja ett par OA-5.3, även om jag blev tvungen att välja en högtalare för resten av mitt liv.
Den makalöst frikopplade upplevelsen av organisk, naturligt flödande musik i rummet som OA-5.3 presterar – även driven av mycket enkla förstärkare – är svår att matcha. Den gör mig och mina medlyssnare helt enkelt saliga! Håret reser sig över hela kroppen när musiken griper tag, det är närmast overkligt hur en så gammal konstruktion med nya element kan göra detta med så vana och kritiska lyssnare som vi i Carlssonkretsen blivit genom åren.
Det jag dock kanske inte får med OA-5.3 jämfört med ett par renoverade OA-2212 är den obegränsade dynamiken, kanske då främst i basregistret. Du kanske inte kan spela fullt lika högt med OA-5.3 som med OA-2212.
OA-5.3 är mycket lättdriven och en snäll last för effektförstärkaren. Jämfört med OA-5 typ 2 är den avsevärt mer kapabel att spela högt och rent i basen.
OA-2212 har ett naturligt övertag i basåtergivningen, framför allt i lägsta oktaven. Med avseende på diskantåtergivningens luftighet, renhet och ljudtrycksförmåga klår fyra T22-oa tolv MT24HFC. Att förse OA-2212 med nya element är ett dyrt nöje, och vi vet ännu inte hur stor förbättring ljudet från denna Stigs mäktigaste tillverkade högtalare är mäktig.
När det gäller din andra omfrågade modell, OA-12 med renoverade originalelement så är jag ganska säker på att OA-5.3 överglänser den i nästan allt. Där har egentligen bara OA-12 en fördel – storleken! Och så då att det faktiskt är en stereomodell som mer riktar ljudet mot lyssningsplatsen.
Däremot kunde kanske OA-5.3 skulle få sig en match om man bytte alla elementen i OA-12 till nya Carlsson/Obielement.
Men jag har inte hunnit höra OA-12 i den versionen så det vet jag ännu inte. Tills vidare är det OA-5.3 som äger scenen i mina öron, det är en helt oerhörd högtalare – som alla kan bygga sig med enkla medel.
Hoppas detta är svar nog på din intressanta fråga!
Många Carlssonhälsningar
—————————————
Och därmed önskar Carlssonplanet alla våra läsare en riktigt God Jul och Gott Nytt År!
Inga kommentarer än.